I reptilfolkets spår – del 2

I denna zonsektor pågår två stora parallellhandlingar. Den ena är den vi redan stött på – kapten Ossians försök att ta över ön – den andra är den interna maktkampen inom reptilfolket. Den hårdföra honan Septina tycker att Dante är för svag som ledare och har bestämt sig för att omvandla sig till hane och ta över flocken. Jag bestämde att detta skulle lösas genom att vi först i varje scen slog för att se om Septina drog sig undan för att inleda omvandlingen (10%). Då hon gjort det så var det därefter 5% per scen att hon omvandlad kom tillbaka för att utmana Dante. Jag tänkte att detta skulle bli en historia som puttrade på i bakgrunden och som långsamt ökade spänningen medan vi röjde runt i ubåten och Ossian försökte storma ön. MEN – jag hade inte räknat med kusinens helt osannolika förmåga att slå lågt! I scen 2 drog sig Septina undan och i scen 5, precis när vi fördes ombord på ubåten, kom han stampande tillbaka in och utmanade med nyvunnen basröst Dante på duell. I tumultet som följde lyckades vi fly och efter ett par smärre strider kom vi relativt helskinnade ut ur ubåten. (Givetvis hade vi plundrat lite på vägen).

I ett parallellt spår visade det sig via olika händelseslag att kapten Ossian gav upp försöken att erövra ön. Kanske hade de slut på laddningar till skrotkanonen, vi vet inte. Det enda vi vet är att piraterna inte skulle komma tillbaka till ön mer.

Som jag skrev i prologen hade vi av nostalgiska skäl redan bestämt att råttor kontrollerade silobyggnaderna i hamnen. Nu visade det sig (via händelseslag och frågor) att de sedan månader kartlagt vaktrobotens patrullrunda. De hade under flera veckor förberett håligheter under en viss sträcka av robotens patrullväg. Medan hela reptilfolket tryckte ihop sig i ubåten för att beskåda duellen mellan Dante och Septina, lät råttorna håligheten rasa ihop under roboten. Råttorna, många med avknipsad svans eller med brännmärken från tidigare möten med roboten, lyckas sno kättingar runt den, och med sina listiga stridsvinschar drar de från silosidan ner roboten i vattnet där den snabbt sjunker till botten. Med roboten ur vägen fäller man stormstegar över till ön varefter trupperna rör sig snabbt och målmedvetet genom vass och buskage mot sina respektive mål. Operation ”Hög svansföring” – övertagandet av ön – är inledd!

Men detta vet vi ingenting om. Vi är tillbaka ombord på vår båt och lyckas ta oss från ön utan några ytterligare problem. Vi styr tillbaka till arken där vi sårade och matta lastar av skrotet och möts av nyheten att det varit ett projektmöte medan vi var borta. Styrgruppen har kommit på att det måste finnas en hamn i arken innan det kan bli tal om att bygga ett stort skrotfartyg. (Vi hade vår vana trogen läst reglerna lite slarvigt.)

Slutfunderingar

Tanken var att använda bilden på ubåten som en spelplan för att enkelt kunna se vilket avstånd vi hade till varandra, men kusinens förmåga att slå lågt sabbade det. Vi spenderade 3-4 scener ombord på ubåten, sammanlagt kanske en kvarts speltid. Timmarna jag lade på att rita upp ubåten hade jag ju kunnat använda bättre.

Men nostalgin Martin, nostalgiiin? Ja det blev inte så mycket av med den, vi sveptes helt med i vårt äventyr och tappade bort alla gamla tankar från 80-talet. Och det är ju givetvis det bästa – att skapa nya minnen. På vår karta över Halmstadszonen ritade vi in de områden som råttorna nu kontrollerar – betydligt större än det område vi gick och fantiserade om den där vårdagen 1986.

Det är något med här zonsektorn som jag gillar. Den, liksom flera av sektorerna i Zonkompendie 2, lyckas med det jag tycker är nyckeln till Mutant – de är knäppa utan att bli clowniga.

Om ni bara får ta med er ett zonkompendium till en öde ö tycker jag ni ska överväga kompendium 2. Tärningar får ni tälja av kokosnötter.

I reptilfolkets spår – del 1

Efter sommarens blödarfeber följde en hård höst och en ännu svårare vinter för Arken, när våren kommer är vi tiotals personer färre. Det är nu en av de allra första vårdagarna. Folket knäpper upp sina jackor och lindar av sig sina långa halsdukar, men den riktigt goda stämningen infinner sig inte. Arkens råd inser att med Slenny och hans gäng på andra stranden är vi sårbara här ute på vår lilla ö. Vi behöver ett fartyg kapabelt att segla längre sträckor, så att vi kan landstiga bortom den kuststräcka Slenny kontrollerar. Krönikörerna har kallat till ett möte – de har en plan! De vecklar ut en skrynklig bild från en av fornskrifterna i gryningsvalvet. Bilden visar en väldig farkost, skinande vit med vad som ser ut som flera rader av skottgluggar längs sidorna. Ovanför bilden ropar stora svarta bokstäver ut den flytande fästningens namn: ”Halmstad-Grenå”. Ett sus går genom de församlade när bossen Elister klubbar förslaget: -”Mina vänner – vi ska bygga en Halmstad-Grenå!”

-”En *Halmstad-Grenå?* Inget mer? Team Loranga är på det!”

För ett sådant projekt behövs stora mängder forntidsdelar och skrot, och krönikörerna vet precis var vi ska leta. En expedition sätts samman bestående av zonstrykaren Vedonkar, skrotskallen Loranga, krönikören Syster Vilja, krossarna Amalia Bänkpress och Frej Kneckersson, samt ”Råttis”. De beger sig av i den enda riktiga båt Arken äger, en gammal räddningsbåt från oljeplattformen som för några år sedan drev in till ön.

Efter en krängande seglats längs med kusten kommer vi till den stora åmynningen där fornbåtarna ligger halvsjunkna och rostar i vassen. Zonsmoggen ligger tät men på långt håll syns ett ljussken i dimman, följt av vad vi anar som ett svart rökmoln …och sen kommer den dova knallen från en kanon rullande över vattnet. Detta upprepas flera gånger och de hör även knattret av handvapen. En större strid pågår ute i dimman vid den gamla hamnen.

Det är Ossian, kapten på piratskeppet ”Rammaren” som försöker erövra reptilfolkets ö. Han vill komma åt artefakterna som måste finnas gömda i den rostiga gamla atomubåt som är reptilfolkets boning. Efter någon timme har hans landstigningsförsök avbrutits och hans skepp stävar söderut mot sin bas igen.

Vi styr åt ett annat håll och går dolda av dimman iland och smyger i skydd av vassen från vrak till vrak och samlar skrotdelar. För att göra det lite spännande lade vi till ett moment som inte finns i boken. Vi lät reptilmännen samexistera med en vaktrobot som blivit kvar från den gamla tiden. Roboten var satt att vakta lagren ute i denna del av hamnen och hålla inkräktare borta. Av någon anledning tolererar den reptilfolk, så de har hittills undgått dess laservapen, knipsklo och sågklinga. Det var 10% varje scen vi vandrade på ön att vi skulle möta monstret. Vi skapade också en ny tråd: ”Låter roboten bli att attackera reptilmännen?”. Det fanns alltså en chans att den plötsligt skulle omvärdera sina protokoll och attackera reptilmännen. Detta inträffade dock aldrig. Vi undgick upptäckt och såg så småningom ubåten.

Att pressa berättelsen

När vi smög oss fram på ön hamnade vi flera gånger i situationer där vi tyckte att reglerna med att pressa slagen fungerade mycket bra. Nyckeln är att hela tiden beskriva vad som händer. Om man bara slår tärningarna två gånger utan att beskriva vad som sker slag för slag, så förlorar man en viktig del i berättelsen. T ex försökte krossaren Amalia Bänkpress, som bar alla våra skrotfynd, smyga sig förbi en vaktpost men misslyckades med sitt första slag. Vi enades snabbt om att en skrotdel höll på att trilla ur hennes packning och om den slamrade i marken blev hon upptäckt! Hon pressade slaget och lyckades fånga den innan den avslöjade oss. En mycket filmisk mekanik – vi såg framför oss hur de andra i gruppen andades ut. Sen hjälpte det inte eftersom Syster Vilja ögonblicket efter snubblade över ett gammalt oljefat och misslyckades fånga det trots pressning. Vi omringas av reptilfolk, avväpnas och de för oss att träffa deras hövding Dante. (”Dante”? Hur kunde de missa möjligheten att döpa reptilfolkets ledare till Reptil-Folke?!?).

*Sisyfos 2020:* Jag ritade upp en genomskärning av ubåten fritt efter beskrivningen i zonsektorn. Tanken var att få testa M0:s regler för avstånd i strid (i ubåten är man i nära- till armslängdsavstånd i ett rum, kort avstånd om man befinner sig i angränsande rum osv). Detta visade sig dock vara ett helt bortkastat arbete – mer om det nästa vecka.

Reptilfolket – ett förord

Spelarens information: Det är vårens första riktigt varma dag 1986, den där dagen då man för första gången går utan jacka hela eftermiddagen. Träden har precis börjat spricka ut, mer ett tunt grönt skimmer än riktiga löv – och det luktar vår. Borta vid det nedlagda gamla varvet vid Nissan, under de höga almarna, ser ni två tonårskillar promenera på kajkanten. En kort, en lång. Den korte bär någon form av kulört magasin under armen. De pekar och gestikulerar mot de höga silobyggnaderna i hamnen på andra sidan Nissan. Vad gör ni?

SL:s information: Det var verkligen en fantastisk dag. Det var en av de första föraningarna om att sommaren var på väg, och min mamma hade ärenden i Halmstad. Efter skolan hoppade vi in i bilen och åkte ner. Vi måste haft halvdag för jag minns att vi hade gott om tid innan butikerna stängde och jag tror jag måste varit ledig dagen efter för det var ingen brådska hem. Jag hade varit inne på Lekcenter och där upptäckt och köpt det första numret av ”nya” Sinkadus, i (typ) A4-format och med färgomslag. Jag minns att jag tänkte att nu var Sverige med i matchen, vi hade fått en speltidning som kunde mäta sig med Dragon och White Dwarf!

Jag hade även köpt en genomskinlig lila T8. Jag hade som mål att ha en genomskinlig tärning för varje färg i färgcirkeln. Jag började med en tärning som såg ut som ofärgat glas. Jag var ett konstnärligt men inte så begåvat barn.

Jag hade stämt träff med en av mina kusiner, och medan min mamma gjorde sina ärenden vandrade jag och kusinen längs Nissan, njöt av vårdagen och pratade om hur Halmstad skulle se ut efter katastrofen. Jag minns särskilt att vi tänkte oss att muterade råttor skulle ha befäst och spänt hängbroar mellan silobyggnaderna i hamnen.

”I reptilfolkets spår”, vad jag tycker är det bästa zonkompendiet.
Fria ligan 2014

Och där kom slutligen kopplingen mellan denna vårdag 1986 och zonsektorn ”I reptilfolkets spår”! När vi förra året spelade zonsektorn så placerade vi reptilfolkets hem ute i ruinerna av Halmstad hamn, under de vakande blickarna från råttorna i deras befästa silo.

Nå? Blev denna zonsektor det nostalgicrescendo jag hoppades på? Motsvarade upplevelsen det man rimligtvis kan önska sig efter 34 års uppbyggd förväntan? DET, mes amis, är vad de kommande två inläggen kommer ge svar på!