Valkens första svepande slag med klubban träffar Botulw i sidan. Revben knäcks och hans lungor töms på luft. Kraften i slaget kastar Botulw åt sidan och får honom att rulla ut i mörkret i utkanten av lägerplatsen. Gasko lyckas efter ett par våldsamma missar träffa den hoppande och fintande Tilindil, som viks dubbel och faller ihop. Striden tar en annan vändning då Block Barbaren ingriper. Valken får helt ägna sig åt den muskulöse barbaren och hans mäktiga svärd medan Gasko och Irmelin har en envig på andra sidan lägerelden. Gnistrande snabba stick från Irmelins klinga och mäktiga svepande hugg från Blocks svärd driver trollen bakåt. Både Block och Irmelin träffas av trollens klubbor men till slut fäller Block Valken, varefter Irmelin och Block tillsammans nedgör Gasko. Valken ligger död i en svart blodpöl och Gasko rullar fram och tillbaka i plågor, tills Block gör slut på hans lidande.
Med tramp och brak kommer två troll rusande in mot lägerplatsen
Det är under den tredje natten som de för första gången
upplever vad det innebär att vara på äventyr. Det hände sig så här: På kvällen
kom de åter till platsen där de tillbringade föregående natt. En hel dag har
förslösats till ingen nytta och efter en hastig kvällsvard lägger de sig att
sova. När det framåt småtimmarna är Botulws tur att sitta vakt får han kämpa
för att inte somna. Så med ens är han
klarvaken – något har satt hans sinnen på helspänn. Han anar mer än han hör
eller ser att något stort rör sig ute i skogen. Han sitter blickstilla och
lyssnar. Ja, utan tvekan är det en, nej det är flera stora kroppar som rör sig
därute. Varelserna håller sig precis utanför ljuset från brasan men han hör
andhämtning från stora lungor och hur något sniffar och vädrar i mörkret. Så
kommer Botulw ur sin förstelning, han far upp och ropar till de andra äventyrarna
och sparkar till Block, som brukar sova tyngre än de andra. Medan de kommer på
fötter och yrvaket griper sina vapen, hörs hemska vrål och med tramp och brak
kommer två flåsande troll rusande in mot lägerplatsen!
Äventyrarna kunde inte veta det men de slog läger längs med trollen Valken och Gaskos matinsamlingsrunda. Det tar trollen ungefär ett månvarv att gå hela rundan. Emellanåt tar vägen dem nära ensligt liggande skogstorpares marker där de klubbar en ko eller tar ett par grisar, men de kan aldrig stanna länge i bebyggda trakter, för en bortrövad ko följs alltid av ett uppbåd av traktens bönder och länsherren och hans män. Oftast får trollen nöja sig med de djur de hittar djupt inne i skogen. De båda trollen har i två dagar gått utan mat, inte hade de en aning om att de i natt skulle få smaka människa eller, ännu läckrare, alv!
En påfrestande episod inträffar den tredje dagen. Framåt middagstid blir de alltmer fundersamma över varför marken inte stiger uppåt, de borde vara vid bergens fot. Tilindil klättrar upp i en stor ek och ser att de hela dagen gått i fel riktning. På något vis har de misstagit riktningen efter den oroliga natten, och i flera timmar har de i den täta skogen rört sig åt fel håll. Med djupa suckar vänder de om och tar sig åter mot bergen.
De vandrar länge den kvällen och först då det blivit natt letar de upp en skyddad plats invid en bäck. Botulw samlar bränsle till brasan då hans ena fot plötsligt fastnar i en snara och han faller. Ris och grenar far ur famnen, men vad värre är – ränseln, som han fortfarande hade på ryggen, far upp över huvudet och allt innehåll trillar ut i mörkret. Han hör det svaga plumsandet då föremål från hans ränsel faller ner i bäcken. Tilindil får igång en liten brasa och kommer bort med en eldbrand. De gör loss Botulws fot och börjar leta efter hans saker. De hittar allt utom två trollformelark. Hur de än letar nedströms längs bäcken så hittar de inte arken. –”Illa.” Säger Botulw. –”Det var två eldklot färre i vår arsenal.” Tilindil har under tiden noga undersökt snaran: -”Svartalfsarbete, och inte gammalt. Troligtvis kommer de tillbaka hit för att vittja fällan om inte alltför lång tid.” Tanken på att ett helt band svartalfer kan komma till platsen ger skäl för tystnad och eftertanke. I tystnaden hörs vad som låter som åska komma rullande uppifrån bergen. Åska? Så här års? Eller är det något annat? Det får dem att vakna till liv igen. Snabbt packas lägret ihop. Först efter en timmes vandring i månskenet slår de ånyo läger. Denna gång tänder de ingen eld och de turas om att hålla vakt.
Landskapet som bestått av fält med dungar blir efterhand alltmer rikt på skog, med enstaka ängar och hagar som gläntor bland träden, för att slutligen bli enbart storskog. Framåt eftermiddagen den andra dagen iakttar alven Tilindil på säkert avstånd en grupp reptilmän som rör sig mot bergen. De är troligen en grupp jägare, på några störar bär de en mindre hjort mellan sig. Äventyrarna låter reptilmännen få tid att försvinna, sen fortsätter färden.
På säkert avstånd iakttar Tilindil en grupp reptilmän
Efter en lång dags vandring slår de läger i en sänka täckt av torra bruna löv från de stora träd som skuggar den. Intill sänkan rinner en liten bäck med kallt, klart vatten. Löv röjs undan, en liten eldstad anläggs, en brasa tänds och börjar knäppa och sprätta. Då solen gått ned intas en utmärkt kvällsvard bestående av stekt rökt fläsk, svamp stekt i flottet och till det vitt bröd. Man är fortfarande nära bebyggda områden så man beslutar att det inte behövs någon vakt på natten.
-”Tre dagar till Tvillingbergen i detta vädret, det blir en fin vandring!” Utbrister Irmelin. Landsvägen leder inte mot bergen utan man får följa de vägar som traktens folk och böndernas djur trampat upp. Framåt eftermiddagen har grus ersatts av gräs och vägarna krympt till stigar. Solen skiner och invid tallars och björkars rötter sticker svampar upp. Tickor, soppar och fibblor – Botulw och Tilindil plockar så mycket de kan bära.
Efter en rejäl frukost skjuter de mätta äventyrarna stolarna
tillbaka och går och hämtar sin utrustning. Medan Block värmer upp på
gårdsplanen (intensiva utfallssteg med extrem sträckningspotential) betalar
Irmelin deras räkning.
-”Nå, ska ni ge er av efter skatten?” Frågar värdshusvärden.
-”Absolut… inte!” Säger Irmelin. Hon ler och blinkar åt värdshusvärden som rodnar och gömmer sitt skäggiga anlete bakom en smutsig kökshandduk. Då han vågar titta upp igen är hon redan ute på gårdsplanen.
Solorollspel: Allt som behövs – förutom lämplig 80-tals lista på Spotify
Fyra äventyrare kommer vandrande längs en smal landsväg. Längst fram går en kort man. Det är en lärd man, det kan man utläsa av hans rock som har den sirliga röd-gröna brodyr som är utmärkande för universitetet i Anhem. Den höga hatten och det långa skägget är också ledtrådar, men just dessa båda accessoarer skulle även kunna ha burits av en magiker. I handen bär han en välsnidad stav, ristad med forntida runor och säregna symboler. På ryggen bär han en ränsel som tycks tynga honom, med all sannolikhet innehåller den böcker och manuskript. Man kan utläsa mycket av hans yttre men inte hans namn, dock råkar jag veta att han heter Botulw. Några steg bakom honom kommer en väldig och barbröstad barbar. Han verkar oberörd av den kyliga vinden och regnet som förebådar det oväder som snart kommer att vara över dem. Barbaren, Block heter han, bär endast ett höftskynke av tovig, svart stäppbisonpäls som skydd mot elementen. Vid sidan bär han ett mäktigt svärd. Bakom honom, muttrande, går krigaren Irmelin. Hon svingar irriterat sitt svärd och slår av gräs i vägkanten. Hennes långa blonda hår är blött, hennes stövlar är blöta, hennes sämskskinnsjacka har visat sig vara ett dyrt men olyckligt val för färd i regnigt land. Hon är på ett uselt humör. I bältet hänger, förutom den långa svärdsskidan, hennes heorländska stålhjälm med fint bearbetad nässkena och försilvrade ögonskydd. Längst bak, ibland på vägen och ibland vid sidan av den, rör sig smygande och fintande Tilindil – den alviske jägaren. Även han har långt blont hår, men regnet tycks inte göra hans hår klibbigt och det tycks aldrig hamna i ögonen på samma sätt som Irmelins hår. Hans gröna och bruna kläder tycks inte heller suga upp vätan på samma sätt som Irmelins eller Botulws. Hans ögon är vakna, hans steg lätta och han sjunger ibland för sig själv med en onaturligt ljus och klar stämma. Ingenting hos Tilindil gör honom denna kväll populär hos hans färdkamrater.
Äventyrare: Tilindil, den alviske jägaren
De stannar till för natten i den lilla byn Vindpina, en
blåsig håla belägen ca fem dagsmarscher från Sarnath (G:a Sarnath) och tre
dagars färd från Tvillingbergen.[1]
Det har börjat skymma och det blåser upp rejält då de kliver in på byns
värdshus, ”Säckpipan”. Värdshusvärden Talgar har precis burit fram några stop
öl till dem då dörren öppnas och en regnvåt gammal gubbe kommer in. När han får
syn på äventyrarna skiner han upp i ett tandlöst grin. Han går fram till
värdshusvärden och för en viskande konversation, sen går han fram till de fyra
äventyrarna och frågar om han får slå sig ned. Gubben är pratsjuk och snart vet
de att han heter Kie och bor i fattighuset i byns utkant. Äventyrarna är
lättade över att ha kommit in i värmen och pratar och skämtar med gubben. Så
kommer gubben till det han velat fråga redan från början:
-”Är ni ett följe
tockena där äventyrare som ska leta efter trollkarlarna Swarzard och Kobblers
skatt?”
–”Nej, vi har aldrig hört talas om någon sådan skatt eller
dessa båda trollkarlar. Här döljer sig säkert en fascinerande historia.
Varsågod – ta en öl och berätta!”
-”Jo förstår ni… för ett halvt sekel sedan började
oroligheterna vid bergen Simenov och Menov. Två mäktiga magiker hade sina
fästen på var sitt berg. De låg i ständig fejd med varandra, för båda ville ha
herraväldet över den halvö som bergen ligger på.”
-”Förståeligt. Men säg mig gamle man… Finns det någon karta
som kan förklara hur bergen och halvön ligger i förhållande till varandra, till
denna by och omgivningarna? Ofta finns det sådana kartor i trakter där
äventyrare tenderar att hamna.” Säger den lärde Botulw, och i detta har han
rätt.
-”Nej, detta är kartlöst land. Nåväl, de båda trollkarlarna skickade ut grupper med troll och andra mörka väsen för att försöka ta död på varandra, förstöra varandras borgar eller på andra sätt ställa till förtret. För att bekosta räderna plundrades byarna och landsbygden häromkring. Men under åren som gick lyckades ingen av dem få ett bestående övertag över den andre. Så föddes för ungefär fyrtio år sedan Flamroll och Lokfaste, söner till respektive trollkarl. Sönerna uppfostrades att fullfölja fädernas fejd. Med åren drog sig magikerna alltmer tillbaka och överlät striden åt sina söner. Sönerna var dock inte alls intresserade av att sluta sina dagar som sina fäder utan träffades i lönndom och smidde hemska planer. En mörk natt när månen stod i nedan mördade de sina fäder. De begravde dem i ett gravkummel vid foten av bergen. Inte lång tid därefter förde de sina härar norrut för att sätta skräck i bondebefolkningen där.
Botulw har druckit en del under berättelsen men är klar i sinnet, nu tar han till orda: -”Så sönerna föddes för fyrtio år sedan? Jag gissar att de inte mördade sina fäder förrän de var i tjugoårsåldern, så… om jag förstår det rätt så är det en cirka tjugo år gammal grav vi ska ner i? Och en annan sak, om där båda sönerna ogillade fäderna nog för att dräpa dem, varför skulle de då stoppa ner skatter i graven? Och en sak till; skatten kommer alltså inte att bestå av forntida artefakter utan snarast av ganska moderna föremål? Vad säger att där finns någonting av värde överhuvudtaget?”
-”Jamen se där! Berättelsen och ölen tog slut på samma gång. Nu är det dags för mig att gå tillbaka till fattighuset, goafton.”
Exit Kie.
Då Kie gått släntrar byns mjölnare och dess smed fram. –”Ni
måste ta det Kie säger med en nypa salt. Han berättar vad som helst för en öl.”
-”Får vi kanske bjuda herrarna på varsin öl?” Frågar Botulw.
-”Säg två så berättar vi vad som helst!” Medan ölen serveras
tar smeden till orda. Han sänker rösten och ser sig om så att ingen obehörig
ska lyssna:
-”Jo förstår ni, det sägs att Flamroll och Lokfaste är på väg tillbaka! Slurp.” Mjölnaren i sin tur lutar sig fram med konspiratoriskt kisande ögon och viskar: -”Jag har hört att skatten ska vara gömd under en lös sten. Slurp.”
Det blir tyst.
-”Under en lös sten.” Konstaterar Irmelin.
-”Ja, i det stora gravkumlet alltså. Dessutom sa alltid min
gamle far att det ska finnas en bakväg in och ut ur kumlet som är väl dold och
mycket svår att hitta.”
Värdshusvärden kommer bort till bordet och avbryter; -”Såja,
såja. Tråka nu inte ut mina långväga gäster med era rykten och skvaller. Det är
stängningsdags.”
Då dessa båda hedersmän druckit upp och gått hem är det dags att sova. Men då värdshusvärden Talgar visar äventyrarna upp till deras rum kan han inte låta bli att dela med sig: -”Jag har hört att gudarna själva vakar över graven till den dag då Flamroll och Lokfaste återvänder. Dessutom har resande berättat att Flamroll lämnat en grupp svartalfer att bevaka hans och Lokfastes område.”
Det oklart vad som drev Talgar till att berätta detta, kanske hade han känt sig utanför då han såg smeden och mjölnaren sitta och viska med de spännande resenärerna från väster, kanske han hoppas på dricks, kanske han bara är en person som gillar att prata, jag vet inte. Men det jag vet är att den natten ändrar äventyrarna sina planer. Sarnath får vänta, skatten ska bli deras.
Äventyrare: Irmelin
[1] Informationen om trakten och dess historia är lyft rakt av från äventyret. Sittande vid mitt skrivbord undrar jag om konstruktören läst Lovecrafts ”Sarnaths undergång”? I denna bok talar Lovecraft om staden Sarnath som ligger vid en sjö och höga berg. Det förekommer längre fram i äventyret också ett antal reptilmän. Lovecraft skriver att staden Sarnath byggdes på ruinerna av staden Ib, och att denna stad (Ib) befolkades av varelser: ”… lika gröna som sjön … de hade utstående ögon, tjocka slappa läppar och besynnerliga öron, och de saknade röst.” Dessa varelser var dessutom ”svaga och mjuka som gelé inför beröring av stenar och spjut och pilar”. Detta låter i o f s inte riktigt som reptilmän, mer som solorollspelare.
Swords & Kåseri 