1. En kväll på Säckpipan

Fyra äventyrare kommer vandrande längs en smal landsväg. Längst fram går en kort man. Det är en lärd man, det kan man utläsa av hans rock som har den sirliga röd-gröna brodyr som är utmärkande för universitetet i Anhem.  Den höga hatten och det långa skägget är också ledtrådar, men just dessa båda accessoarer skulle även kunna ha burits av en magiker. I handen bär han en välsnidad stav, ristad med forntida runor och säregna symboler. På ryggen bär han en ränsel som tycks tynga honom, med all sannolikhet innehåller den böcker och manuskript. Man kan utläsa mycket av hans yttre men inte hans namn, dock råkar jag veta att han heter Botulw. Några steg bakom honom kommer en väldig och barbröstad barbar. Han verkar oberörd av den kyliga vinden och regnet som förebådar det oväder som snart kommer att vara över dem. Barbaren, Block heter han, bär endast ett höftskynke av tovig, svart stäppbisonpäls som skydd mot elementen. Vid sidan bär han ett mäktigt svärd. Bakom honom, muttrande, går krigaren Irmelin. Hon svingar irriterat sitt svärd och slår av gräs i vägkanten. Hennes långa blonda hår är blött, hennes stövlar är blöta, hennes sämskskinnsjacka har visat sig vara ett dyrt men olyckligt val för färd i regnigt land. Hon är på ett uselt humör. I bältet hänger, förutom den långa svärdsskidan, hennes heorländska stålhjälm med fint bearbetad nässkena och försilvrade ögonskydd. Längst bak, ibland på vägen och ibland vid sidan av den, rör sig smygande och fintande Tilindil – den alviske jägaren. Även han har långt blont hår, men regnet tycks inte göra hans hår klibbigt och det tycks aldrig hamna i ögonen på samma sätt som Irmelins hår. Hans gröna och bruna kläder tycks inte heller suga upp vätan på samma sätt som Irmelins eller Botulws. Hans ögon är vakna, hans steg lätta och han sjunger ibland för sig själv med en onaturligt ljus och klar stämma. Ingenting hos Tilindil gör honom denna kväll populär hos hans färdkamrater.

De stannar till för natten i den lilla byn Vindpina, en blåsig håla belägen ca fem dagsmarscher från Sarnath (G:a Sarnath) och tre dagars färd från Tvillingbergen.[1] Det har börjat skymma och det blåser upp rejält då de kliver in på byns värdshus, ”Säckpipan”. Värdshusvärden Talgar har precis burit fram några stop öl till dem då dörren öppnas och en regnvåt gammal gubbe kommer in. När han får syn på äventyrarna skiner han upp i ett tandlöst grin. Han går fram till värdshusvärden och för en viskande konversation, sen går han fram till de fyra äventyrarna och frågar om han får slå sig ned. Gubben är pratsjuk och snart vet de att han heter Kie och bor i fattighuset i byns utkant. Äventyrarna är lättade över att ha kommit in i värmen och pratar och skämtar med gubben. Så kommer gubben till det han velat fråga redan från början:

 -”Är ni ett följe tockena där äventyrare som ska leta efter trollkarlarna Swarzard och Kobblers skatt?”

–”Nej, vi har aldrig hört talas om någon sådan skatt eller dessa båda trollkarlar. Här döljer sig säkert en fascinerande historia. Varsågod – ta en öl och berätta!”

-”Jo förstår ni… för ett halvt sekel sedan började oroligheterna vid bergen Simenov och Menov. Två mäktiga magiker hade sina fästen på var sitt berg. De låg i ständig fejd med varandra, för båda ville ha herraväldet över den halvö som bergen ligger på.”

-”Förståeligt. Men säg mig gamle man… Finns det någon karta som kan förklara hur bergen och halvön ligger i förhållande till varandra, till denna by och omgivningarna? Ofta finns det sådana kartor i trakter där äventyrare tenderar att hamna.” Säger den lärde Botulw, och i detta har han rätt.

-”Nej, detta är kartlöst land. Nåväl, de båda trollkarlarna skickade ut grupper med troll och andra mörka väsen för att försöka ta död på varandra, förstöra varandras borgar eller på andra sätt ställa till förtret.  För att bekosta räderna plundrades byarna och landsbygden häromkring. Men under åren som gick lyckades ingen av dem få ett bestående övertag över den andre. Så föddes för ungefär fyrtio år sedan Flamroll och Lokfaste, söner till respektive trollkarl. Sönerna uppfostrades att fullfölja fädernas fejd. Med åren drog sig magikerna alltmer tillbaka och överlät striden åt sina söner. Sönerna var dock inte alls intresserade av att sluta sina dagar som sina fäder utan träffades i lönndom och smidde hemska planer. En mörk natt när månen stod i nedan mördade de sina fäder. De begravde dem i ett gravkummel vid foten av bergen. Inte lång tid därefter förde de sina härar norrut för att sätta skräck i bondebefolkningen där.

Botulw har druckit en del under berättelsen men är klar i sinnet, nu tar han till orda: -”Så sönerna föddes för fyrtio år sedan? Jag gissar att de inte mördade sina fäder förrän de var i tjugoårsåldern, så… om jag förstår det rätt så är det en cirka tjugo år gammal grav vi ska ner i? Och en annan sak, om där båda sönerna ogillade fäderna nog för att dräpa dem, varför skulle de då stoppa ner skatter i graven? Och en sak till; skatten kommer alltså inte att bestå av forntida artefakter utan snarast av ganska moderna föremål? Vad säger att där finns någonting av värde överhuvudtaget?”

-”Jamen se där! Berättelsen och ölen tog slut på samma gång. Nu är det dags för mig att gå tillbaka till fattighuset, goafton.”

Exit Kie.

Då Kie gått släntrar byns mjölnare och dess smed fram. –”Ni måste ta det Kie säger med en nypa salt. Han berättar vad som helst för en öl.”

-”Får vi kanske bjuda herrarna på varsin öl?” Frågar Botulw.

-”Säg två så berättar vi vad som helst!” Medan ölen serveras tar smeden till orda. Han sänker rösten och ser sig om så att ingen obehörig ska lyssna:

-”Jo förstår ni, det sägs att Flamroll och Lokfaste är på väg tillbaka! Slurp.” Mjölnaren i sin tur lutar sig fram med konspiratoriskt kisande ögon och viskar: -”Jag har hört att skatten ska vara gömd under en lös sten. Slurp.”

Det blir tyst.

-”Under en lös sten.” Konstaterar Irmelin.

-”Ja, i det stora gravkumlet alltså. Dessutom sa alltid min gamle far att det ska finnas en bakväg in och ut ur kumlet som är väl dold och mycket svår att hitta.”

Värdshusvärden kommer bort till bordet och avbryter; -”Såja, såja. Tråka nu inte ut mina långväga gäster med era rykten och skvaller. Det är stängningsdags.”

Då dessa båda hedersmän druckit upp och gått hem är det dags att sova. Men då värdshusvärden Talgar visar äventyrarna upp till deras rum kan han inte låta bli att dela med sig: -”Jag har hört att gudarna själva vakar över graven till den dag då Flamroll och Lokfaste återvänder. Dessutom har resande berättat att Flamroll lämnat en grupp svartalfer att bevaka hans och Lokfastes område.”

Det oklart vad som drev Talgar till att berätta detta, kanske hade han känt sig utanför då han såg smeden och mjölnaren sitta och viska med de spännande resenärerna från väster, kanske han hoppas på dricks, kanske han bara är en person som gillar att prata, jag vet inte. Men det jag vet är att den natten ändrar äventyrarna sina planer. Sarnath får vänta, skatten ska bli deras.

---

[1] Informationen om trakten och dess historia är lyft rakt av från äventyret. Sittande vid mitt skrivbord undrar jag om konstruktören läst Lovecrafts ”Sarnaths undergång”? I denna bok talar Lovecraft om staden Sarnath som ligger vid en sjö och höga berg. Det förekommer längre fram i äventyret också ett antal reptilmän. Lovecraft skriver att staden Sarnath byggdes på ruinerna av staden Ib, och att denna stad (Ib) befolkades av varelser: ”… lika gröna som sjön … de hade utstående ögon, tjocka slappa läppar och besynnerliga öron, och de saknade röst.” Dessa varelser var dessutom ”svaga och mjuka som gelé inför beröring av stenar och spjut och pilar”. Detta låter i o f s inte riktigt som reptilmän, mer som solorollspelare.