De vandrar länge den kvällen och först då det blivit natt letar de upp en skyddad plats invid en bäck. Botulw samlar bränsle till brasan då hans ena fot plötsligt fastnar i en snara och han faller. Ris och grenar far ur famnen, men vad värre är – ränseln, som han fortfarande hade på ryggen, far upp över huvudet och allt innehåll trillar ut i mörkret. Han hör det svaga plumsandet då föremål från hans ränsel faller ner i bäcken. Tilindil får igång en liten brasa och kommer bort med en eldbrand. De gör loss Botulws fot och börjar leta efter hans saker. De hittar allt utom två trollformelark. Hur de än letar nedströms längs bäcken så hittar de inte arken. –”Illa.” Säger Botulw. –”Det var två eldklot färre i vår arsenal.” Tilindil har under tiden noga undersökt snaran: -”Svartalfsarbete, och inte gammalt. Troligtvis kommer de tillbaka hit för att vittja fällan om inte alltför lång tid.” Tanken på att ett helt band svartalfer kan komma till platsen ger skäl för tystnad och eftertanke. I tystnaden hörs vad som låter som åska komma rullande uppifrån bergen. Åska? Så här års? Eller är det något annat? Det får dem att vakna till liv igen. Snabbt packas lägret ihop. Först efter en timmes vandring i månskenet slår de ånyo läger. Denna gång tänder de ingen eld och de turas om att hålla vakt.
Swords & Kåseri 