-”Släpp den där vinschen!” Hörs en befallande stämma. Hela gruppen snurrar runt. Nedför trapporna från den falska gravkammaren kommer två dvärgar. Botulw drar efter andan – det är två bekanta dvärgar! –”Herr Gorin! Mäster Drego! Vad trevligt att se er igen!” Men dvärgarna har sammanbitna miner och i deras ögon brinner en glöd som inte fanns där då han såg dem senast. De har drabbats av draksjukan, den lystenhet efter skatter och guld som är dvärgarnas gissel och som en gång kommer att bli deras folks undergång.

Gorin tar ett steg mot äventyrarna med yxan redo medan Drego vänder sig till Botulw: -”Tig bokmal! Vi må ha samarbetat mot lyktgubbarna, men nu är det var man för sig! Ni valde att berätta om kumlet, vi pressade er inte. Nu får ni stå ert kast. Släng ifrån er vapnen!”

-”Vi är fem, ni är bara två. Lägg ned era vapen så låter jag er gå oskadda!” Morrar Eliana och tar även hon ett steg framåt. 

Under några ögonblick står båda sidor och stirrar på varandra, Botulw hinner till och med tro att allt kommer att ordna upp sig, men så ryter plötsligt Drego till och svingar yxan mot Grombur, som hoppar undan. Botulw och Theosophus drar sig bakåt och får fram sina trollformler, och medan Eliana och Gorin växlar slag med varandra börjar eldkloten flyga mot Gorin. -”Inte igen!” Grymtar dvärgen. Snart brinner hans skägg och hans grimaserande ansikte är täckt av sot och flagnande bränd hud. Vodomar cirklar runt striden och sätter pil efter pil i Drego, som slåss vidare med fyra pilar i sig. Till slut nedgörs dvärgarna. Det var verkligen ett oövertänkt anfall; de ligger nu båda döda på golvet medan äventyrarna gick oskadda ur striden.