65-93 Härjningar på El Nhassiv

Ok, fulladdad med högenergiprodukter från julbordet gör jag ett försök att gå i mål med nedtecknandet av mitt solospel av Rösten från forntiden.

Jag ritade upp slottet El Nhassivs omgivningar och satte ut zoner med varierande risk för upptäckt och varierande chans att träffas av försvararnas projektilvapen.

Kartan visar hur många skott av bågar och ballistan försvararna hinner få iväg mot anfallare medan de passerar zonen. Ju närmare borgen, desto fler bågskyttar kan nå dem. Siffrorna 9+, 10+ ,11+, 12+ visar vad rövarna behöver rulla med 2T6 för att träffa angriparna

Zilvars hämnande handlare

Spelandet fick nu delas upp i två spår i o m att Zilvar och hans anhang drog iväg från mina äventyrare. Jag började med de hämndlystna handlarna. Med tanke på att jag redan etablerat att de utgjorde ett alkoholångande hämndtåg så ställde jag frågan: ”Rusar de skrikande rakt fram mot slottet?” 50% = Ja. Högröda i ansiktet av stridslust och spritframkallat självförtroende pumpar de upp sig, stirrar varandra ilsket i ögonen och vrålar ”Raah! Raah!”, som de sett på teatern. Sen häver de upp ett mångstämmigt: -”Faaltraax!” och rusar mot slottet. De har trehundra meter öppen, svedd mark framför sig och deras skrik har varnat försvararna. Efter femtio meter har skriken ersatts av flåsande andhämtning. Efter hundra lunkar de fram snarare än rusar, och dessutom har Zilvar fått håll. Försvararna skickar en korp att varna rövarhövdingen Ortta varefter de öppnar eld. En ballista slungar spjut flera hundra meter mot handelsmännen. Det första missar men det andra spjutet genomborrar pälshandlerskan Berenitza, och allvaret i situationen skingrar alkoholdimmorna. Handlarna flåsar vidare och lyckas så småningom ta sig fram till muren, men där beskjuts de med bågar av de svartalfer och orcher som lämnats att bevaka slottet. Den unge karavanförmannen Tinole sjunker ihop med en svartfjädrad pil i nacken och de återstående handelsmännen inser att de inte kan stanna här. Vana att klänga i fartygens rigg lyckas de klättra upp i murgrönan och över murkrönet. Försvararna retirerar in i huvudbyggnaden men handelsmännen lyckas hindra dem från att slå igen porten. Striden fortsätter från rum till rum, men även om det faller två svartalfer för varje handelsman så är hämnarna från Faltrax snart utmattade. De barrikaderar sig i ett rum och förbannar den självsäkerhet som ledde till att de nu sitter instängda i ett stenhus fem dagar från Faltrax. De tillbringar natten med att lyssna till den döende Theovils rosslande andetag, och med att tänka på att hövding Ortta är på väg tillbaka med sin styrka.

Mina äventyrare

Mitt gäng låg en halv dagsfärd efter handlarna, och dessutom spenderade de en dag med att besöka en lokal eremit ute i skogen. Denne berättar att rövarna har ett jättelikt armborst på borgens tak och tipsar om att den säkraste vägen att ta sig fram till borgen är i skydd av stenblocken från det gamla raset. Då de beger sig in bland blocken har Zilvars gäng suttit instängda i borgen i nästan ett dygn – och Ortta och hans rövare kommer anlända under det kommande dygnet. Eftersom slottets försvarare är upptagna av att fundera hur de ska bli av med Zilvar och hans anhang lyckas äventyrarna ta sig in i slottet utan upptäckt, och efter lite letande återförenas de med Zilvar och hans folk. Handelsmännens ärende var hämnd, äventyrarnas är att finna del två av den magiska staven. Genomsökandet av rummen börjar genast, slottet är stort (28 platser att genomsöka) och jag lät därför chansen att de fann staven öka med 3% för varje rum de genomsöker (första rummet är det 3%, andra rummet 6%, elfte rummet 33% osv).

Erfarenhet – Stängande av tråd

Vid genomsökandet av tredje rummet slog jag en dubblett och fick händelsen: Avsluta en tråd (”Kommer Ortta tillbaka tidigare än beräknat?”) Den här tråden hade tidigare tagit ett steg mot ett ”Ja” och jag funderade lite på om det då inte borde vara större chans att den landade på svaret ”Ja” än på ”Nej” när den nu skulle avslutas. Jag gjorde nedan lilla modell som jag sedan dess använt för att hantera situationer där jag plötsligt ska avsluta en tråd.

Jag ser var jag står på tråden och rullar 1T100. Procentsiffran under trådens olika steg visar hur stor sannolikhet det är att svaret blir ”Ja” på trådens fråga, om det är på den punkten på tråden som berättelsen för närvarande befinner sig. Om man slår under denna siffra blir svaret ”Ja”, annars ”Nej”. I detta fall stod jag på det rödfärgade steget och det var därmed 25% att tråden skulle avslutas med ett ”Ja” (vilket den gjorde). Godtyckligt bestämde jag att Ortta och hans rövarband skulle anlända om 1T10 scener (jag slog som tur var tio på det slaget).

Pfff – det här blev långt! Jag trodde jag skulle hinna med hela episoden på El Nhassiv i detta inlägg men jag har åter varit för pratig. Nästa inlägg får avsluta denna del av äventyret!

8-16. Tillbaka till Falkön

Ur spelanteckningsboken 2014: På en väldig rullande efterdyning rider de in i samma grotta som sist

Då solen kastar sina första strålar över Dondarbukten gör Havstulpanen loss, fångar gryningsbrisen och styr ut på öppna havet. Vindarna är goda och snart är hon bara en liten prick vid horisonten. Sju dygn senare siktar de Falkön. De har passerat genom en kraftig storm och det är med vissa svårigheter som Botulw, Theosophus, Vodomar, Imelda och Tess stiger i skeppsbåten. Den sjövana Tess står vid rodret då de på en väldig rullande efterdyning rider in i samma grotta som sist.

Eftersom bröderna Zeens piratstyrka förföljde äventyrarna till grottan vid förra försöket tänkte jag att det vore rimligt att det nu finns någon form av bevakning här. Jag ställde några frågor till solosystemet och det visade sig att vaktchefen Golko varit minst sagt nitisk.

Då äventyrarna rör sig upp genom gången mot öns yta stöter de på den första vakten – en liten rundlagd svartalf med det största signalhorn äventyrarna sett. Om vakten hinner blåsa i storluren kommer patruller larmas vitt och brett, men det faktum att hornet är så stort gör också att det är tungt att lyfta, vilket blev räddningen. Äventyrarna hinner fram och oskadliggör vakten medan han fortfarande fuktade sina läppar inför det stora tutet. Men så var det där med den nitiske vaktchefen Golko… en fråga till systemet avslöjade att nästa vaktpost var så nära att hen redan sett oss. Tack vare flera lyckade SMI-kast lyckades äventyrarna hinna fram även innan denna vakt hann slå larm. Tjoff-tjoff med svärdet så var vaktens levnadsbana all …meeen då det visade sig att nästa vakt redan sett dem. Och så där fortsatte det, hela vägen upp till ytan.

Ytan

Med pipande, andfådda andetag, plågade av håll och med kramp i huggarmarna stapplar äventyrarna de sista metrarna upp mot tunnelns mynning. Däruppe spelar vaktstyrkan ut sitt sista kort. Anförda av vaktchefen Golko själv rullar svartalferna stånkande fram några tunga, runda föremål och tippar ner dem i tunneln.

Äventyrarna hittar en sidoavsats där de kan hoppa in medan de groteska kloten rullar förbi

Det är två stora stenklot, som försetts med grovt huggna ansikten, skulpterade i den stil en kritiker i sekelskiftets Paris skulle kalla ”L’art primitif”. Dessa groteska klot rullar och studsar dånande fram längs gången. Äventyrarna flyr tillbaka ned mot båten men hittar halvvägs en sidoavsats där de kan hoppa in medan kloten rullar förbi.

Då klotens muller avslutats med två ljudliga plask, tar äventyrarna sig upp till mynningen och driver bort svartalferna med vapenmakt. Åter på Falköns yta, högt ovan havet, njuter de en kort stund av den friska luften varefter de på Vodomars signal börjar röra sig mot slottet.

31-34. Hallen, köket, biblioteket och matsalen

-”Kom ihåg – vi letar efter en del av en utsirad, runristad magisk stav!” Ropar Botulw: -”Den behöver inte vara stor, den kan gömmas i lådor och skåp. Leta noga!” De börjar på nedervåningen. Den avskalade hallen är lätt att genomsöka. Köket med dess skåp och hyllor, staplade grytor och travar av gammal disk innebär en större utmaning, dessutom blir Krooder tvungen att nedkämpa kocken som sov ruset av sig under ett bord. Matsalen är tom men i biblioteket möts de oväntat av tre svartalfer. Hade de gått vilse eller drevs de av en plötslig kunskapstörst? Det får vi aldrig veta. Efter att ha avslutat deras eländiga existens, och genomsökt biblioteket, samlas äventyrarna i hallen utan att ha funnit den magiska staven. Under tiden har Grombur och Eliana steg för steg pressats bakåt från porten. Det ligger åtta livlösa svartalfer i deras spår men det kommer ständigt fler. Svartalferna finner om och om igen blottor där de kan hugga och sticka med sina taggiga, rostiga vapen. Med sjufaldigt genomborrad dvärgabrynja sjunker Grombur ner på knä, men just då han förlikats med tanken att det är här, idag, som han inleder nedstigningen till efterlivets glittrande grottor så kommer Krooder och Vodomar till undsättning. Genom en serie ursinniga hugg och stick driver de tillbaka fienden och pressar igen porten.

Känsliga tittare varnas – en ögonblicksbild från striden i hallen

Botulw tar sig an den skadade Grombur medan Krooder hjälper till att hålla porten stängd.

I den nu nästan helt mörka hallen står Theosophus stilla och iakttar hänförd det sprakande stjärnskott som från övervåningens balustrad beskriver en vid båge och störtar ner mot Vodomar.

18. Den riktiga gravkammaren

I fackelskenet ser de en trappa

Med gemensamma krafter drar de loss den falska bottnen och i fackelskenet ser de en trappa. Försiktigt kliver de ner. Här nere är kallare och lite fuktigare än våningen ovanför. I ljuset av facklan ser de ett avlångt rum där väggen på vänster hand består av ett fällgaller. Vodomar sticker in facklan så långt han når genom gallret och de ser ljuset spela på två sarkofager. –”Aha! Det gamla falsk-gravkammar-tricket!” Utropar Botulw. –”Redan Lepiwarius beskrev detta i… låt mig se…” –”De tumuli falsificata.” Fyller Theosophus i. Botulw ser på Theosophus med intresserad blick – det finns alltså bildning bakom finnarna!

De går längre in i rummet och ser sig om. På den motsatta kortsidan finner de en vinsch med ett handtag. Vodomar undersöker vinschens handtag: -”Den är märkt med ett konstigt M.”

–”Eller så är det en symbol för Tvillingbergen. Den döde svartalfen där uppe hade samma märke på sin tunika.” Säger Eliana

–”Hmm, skulle detta då innebära att det ligger något i ryktet att Flamroll och Lokfaste är på väg tillbaka? Kanske de skickat en förtrupp?” Funderar Botulw och stryker sitt skägg.

16-17. Genomsökande av gravkammaren

Längst in i kammaren, bakom sarkofagerna, hittar de liket av en nyligen omkommen svartalf. Han har inga synliga sår så troligtvis har även han dött i en konfrontation med spöket. På honom finner de flera av den första äventyrargruppens ägodelar. Han måste ha plundrat dem där de låg medvetslösa eller döda, bara för att sen sticka sin nyfikna svartalfsnäsa i fel kista. Botulw plockar på sig sina saker igen, men svartalfens närvaro sätter nerverna på ända. Närsomhelst skulle svartalfens kompanjoner kunna komma snokande.

Grombur uttrycker det alla känner: -”Denna gravkammare är något av en besvikelse. Man hade kunnat förvänta sig något mer som belöning för all möda. En död svartalf är verkligen inte någon trofé att släpa hem.”

Theosophus instämmer ilsket. –”Det hade till och med varit bättre att ha stannat i skolan och studerat!” Han kör hårt ner sin stav i sarkofagen där spöket fanns, som om det skulle straffa de döda på något vis. Ett ihåligt ljud stiger upp. Han slår prövande några gånger till och alla i gruppen lyssnar intresserat. –”En falsk botten!” Säger Grombur med ett stort leende.

Längst in i kammaren, bakom sarkofagerna, hittar de liket av en svartalf

16-17. Genomsökande av gravkammaren – avigsidan

Planen för scen 16 var att de skulle genomsöka det rum de är i och återhämta sig lite innan de fortsatte genom gravkomplexet.

Kaos 3 (1T10=6, dvs scenen blir som jag tänkt)

Händelseslag: (1T100=34, ingen händelse)

Att genomsöka rummet innebar en del risker eftersom osalige herr Dallerdings spöke dröjt sig kvar i sin sarkofag. Trots att de var förberedda på att något obehagligt kunde hända höll spöket på att slå ut hela undsättningsstyrkan. Men slutet gott, allting gott – om det nu bara vore slut!

Söker de genom rummet? (90%) Jag slår 44 = ja och det blev en dubblett (44) = händelse: ”Stäng en tråd”. (Jag slår för vilken och det blir: ”Vakar svartalfer över området?”) Jag slår nyckelord för att hjälpa mig tänka ut vad som hänt: ”Antagonise”+”Failure”. Den första gången berättelsen rörde sig mot denna tråds lösning var då äventyrarna fann bevis på att det fanns svartalfer i området genom att de fann en upphängd och avrättad svartalf i skogen. Vad är det då som gör att vi nu vet att det fortfarande finns svartalfer i området?

Kommer en svartalfspatrull in i gravkammaren? (50%) 83 = Nej

Hittar de en död svartalf till? (50%) 21 = Ja

Det finns alltså svartalfer som vakar över området och de, eller åtminstone en av dem, har hittat vägen in i gravkammaren. Jag bestämmer att det fr o m nu är 10% att jag stöter på svartalfer i varje rum.

17                 Genomsökande av gravkammaren

Kaos 2 (1T10=8, inget avvikande resultat) (Jag minskade kaosvärdet med -1 eftersom inget gick dem emot i förra scenen)

Händelseslag: (1T100=83, ingen händelse)

Kommer gruppen att gå ner i sarkofagen? (Lockande men farligt – 66%) 48 = Ja

2-4. Färden till berget

Hösten har verkligen kommit till trakten och äventyrarna känner sig inte alls lockade att lämna det varma värdshuset för att ge sig ut i höstrusket, men i blåst och mulet väder lämnar de Vindpina och kommer snart ut på vägen mot de utliggande gårdarna. Vindbyar sveper in så hårt bakifrån så att de nästan kan luta sig mot vinden. Så fortsätter marschen hela dagen. De håller god fart, för det är kallt i blåsten och de vill in i skydd av skogen innan de slår sitt första läger.                  

Efter en händelselös natt vaknar de kalla och stela. Det blåser fortfarande så mycket att de ger upp försöken att tända en brasa och värma frukost. De stoppar i sig lite bröd medan de vandrar vidare i tystnad. Efter att ha vandrat i en dryg timme stoppar plötsligt Vodomar dem. Då de är stilla hör de, trots vinden i trädtopparna, ett knarrande inifrån skogen. Då de kikar in bland de gula löven ser de, hängande från en kraftig gren på en stor ek, en kropp som sakta svänger i vinden. Det är en svartalf som hänger där. Han har bundits i fötterna och sedan hissats upp. Det hela bär tydliga spår av svartalfshänder; repet är dåligt och har tvinnats ihop av flera gamla repstumpar. Knutarna är fler än de behöver vara och uppenbarligen uppfunna i stunden. Flera pilar med svarta infettade fjädrar sticker ut ur överkroppen. Han måste ha hängt här i flera dagar för huvudet är svullet och vanställt, och fåglar och andra djur har gått ganska hårt åt kroppen. –”Vad handlar det här om?” Frågar Theosophus förskräckt. –”Intern svartalfsuppgörelse, skulle jag tro.” Säger Vodomar.  –”Han kanske inte löd order, eller så utmanade han bandets ledare, eller så stal han från de andra. En svartalfs liv är smutsigt och kort. Medan de plågade ihjäl den här, stod troligtvis de andra och skrattade. Kom, vi går vidare, att komma nära svartalfernas miserabla liv gör mig alltid beklämd!” Efter detta vandrar de mer vaksamma genom skogen, och den natten börjar de hålla vakt.

Flera pilar med svarta infettade fjädrar sticker ut ur överkroppen

6. Den andra natten

De vandrar länge den kvällen och först då det blivit natt letar de upp en skyddad plats invid en bäck. Botulw samlar bränsle till brasan då hans ena fot plötsligt fastnar i en snara och han faller. Ris och grenar far ur famnen, men vad värre är – ränseln, som han fortfarande hade på ryggen, far upp över huvudet och allt innehåll trillar ut i mörkret. Han hör det svaga plumsandet då föremål från hans ränsel faller ner i bäcken. Tilindil får igång en liten brasa och kommer bort med en eldbrand. De gör loss Botulws fot och börjar leta efter hans saker. De hittar allt utom två trollformelark. Hur de än letar nedströms längs bäcken så hittar de inte arken.  –”Illa.” Säger Botulw. –”Det var två eldklot färre i vår arsenal.” Tilindil har under tiden noga undersökt snaran: -”Svartalfsarbete, och inte gammalt. Troligtvis kommer de tillbaka hit för att vittja fällan om inte alltför lång tid.” Tanken på att ett helt band svartalfer kan komma till platsen ger skäl för tystnad och eftertanke. I tystnaden hörs vad som låter som åska komma rullande uppifrån bergen. Åska? Så här års? Eller är det något annat? Det får dem att vakna till liv igen. Snabbt packas lägret ihop. Först efter en timmes vandring i månskenet slår de ånyo läger. Denna gång tänder de ingen eld och de turas om att hålla vakt.