18. Den riktiga gravkammaren

I fackelskenet ser de en trappa

Med gemensamma krafter drar de loss den falska bottnen och i fackelskenet ser de en trappa. Försiktigt kliver de ner. Här nere är kallare och lite fuktigare än våningen ovanför. I ljuset av facklan ser de ett avlångt rum där väggen på vänster hand består av ett fällgaller. Vodomar sticker in facklan så långt han når genom gallret och de ser ljuset spela på två sarkofager. –”Aha! Det gamla falsk-gravkammar-tricket!” Utropar Botulw. –”Redan Lepiwarius beskrev detta i… låt mig se…” –”De tumuli falsificata.” Fyller Theosophus i. Botulw ser på Theosophus med intresserad blick – det finns alltså bildning bakom finnarna!

De går längre in i rummet och ser sig om. På den motsatta kortsidan finner de en vinsch med ett handtag. Vodomar undersöker vinschens handtag: -”Den är märkt med ett konstigt M.”

–”Eller så är det en symbol för Tvillingbergen. Den döde svartalfen där uppe hade samma märke på sin tunika.” Säger Eliana

–”Hmm, skulle detta då innebära att det ligger något i ryktet att Flamroll och Lokfaste är på väg tillbaka? Kanske de skickat en förtrupp?” Funderar Botulw och stryker sitt skägg.

16-17. Genomsökande av gravkammaren

Längst in i kammaren, bakom sarkofagerna, hittar de liket av en nyligen omkommen svartalf. Han har inga synliga sår så troligtvis har även han dött i en konfrontation med spöket. På honom finner de flera av den första äventyrargruppens ägodelar. Han måste ha plundrat dem där de låg medvetslösa eller döda, bara för att sen sticka sin nyfikna svartalfsnäsa i fel kista. Botulw plockar på sig sina saker igen, men svartalfens närvaro sätter nerverna på ända. Närsomhelst skulle svartalfens kompanjoner kunna komma snokande.

Grombur uttrycker det alla känner: -”Denna gravkammare är något av en besvikelse. Man hade kunnat förvänta sig något mer som belöning för all möda. En död svartalf är verkligen inte någon trofé att släpa hem.”

Theosophus instämmer ilsket. –”Det hade till och med varit bättre att ha stannat i skolan och studerat!” Han kör hårt ner sin stav i sarkofagen där spöket fanns, som om det skulle straffa de döda på något vis. Ett ihåligt ljud stiger upp. Han slår prövande några gånger till och alla i gruppen lyssnar intresserat. –”En falsk botten!” Säger Grombur med ett stort leende.

Längst in i kammaren, bakom sarkofagerna, hittar de liket av en svartalf

16-17. Genomsökande av gravkammaren – avigsidan

Planen för scen 16 var att de skulle genomsöka det rum de är i och återhämta sig lite innan de fortsatte genom gravkomplexet.

Kaos 3 (1T10=6, dvs scenen blir som jag tänkt)

Händelseslag: (1T100=34, ingen händelse)

Att genomsöka rummet innebar en del risker eftersom osalige herr Dallerdings spöke dröjt sig kvar i sin sarkofag. Trots att de var förberedda på att något obehagligt kunde hända höll spöket på att slå ut hela undsättningsstyrkan. Men slutet gott, allting gott – om det nu bara vore slut!

Söker de genom rummet? (90%) Jag slår 44 = ja och det blev en dubblett (44) = händelse: ”Stäng en tråd”. (Jag slår för vilken och det blir: ”Vakar svartalfer över området?”) Jag slår nyckelord för att hjälpa mig tänka ut vad som hänt: ”Antagonise”+”Failure”. Den första gången berättelsen rörde sig mot denna tråds lösning var då äventyrarna fann bevis på att det fanns svartalfer i området genom att de fann en upphängd och avrättad svartalf i skogen. Vad är det då som gör att vi nu vet att det fortfarande finns svartalfer i området?

Kommer en svartalfspatrull in i gravkammaren? (50%) 83 = Nej

Hittar de en död svartalf till? (50%) 21 = Ja

Det finns alltså svartalfer som vakar över området och de, eller åtminstone en av dem, har hittat vägen in i gravkammaren. Jag bestämmer att det fr o m nu är 10% att jag stöter på svartalfer i varje rum.

17                 Genomsökande av gravkammaren

Kaos 2 (1T10=8, inget avvikande resultat) (Jag minskade kaosvärdet med -1 eftersom inget gick dem emot i förra scenen)

Händelseslag: (1T100=83, ingen händelse)

Kommer gruppen att gå ner i sarkofagen? (Lockande men farligt – 66%) 48 = Ja

2-4. Färden till berget

Hösten har verkligen kommit till trakten och äventyrarna känner sig inte alls lockade att lämna det varma värdshuset för att ge sig ut i höstrusket, men i blåst och mulet väder lämnar de Vindpina och kommer snart ut på vägen mot de utliggande gårdarna. Vindbyar sveper in så hårt bakifrån så att de nästan kan luta sig mot vinden. Så fortsätter marschen hela dagen. De håller god fart, för det är kallt i blåsten och de vill in i skydd av skogen innan de slår sitt första läger.                  

Efter en händelselös natt vaknar de kalla och stela. Det blåser fortfarande så mycket att de ger upp försöken att tända en brasa och värma frukost. De stoppar i sig lite bröd medan de vandrar vidare i tystnad. Efter att ha vandrat i en dryg timme stoppar plötsligt Vodomar dem. Då de är stilla hör de, trots vinden i trädtopparna, ett knarrande inifrån skogen. Då de kikar in bland de gula löven ser de, hängande från en kraftig gren på en stor ek, en kropp som sakta svänger i vinden. Det är en svartalf som hänger där. Han har bundits i fötterna och sedan hissats upp. Det hela bär tydliga spår av svartalfshänder; repet är dåligt och har tvinnats ihop av flera gamla repstumpar. Knutarna är fler än de behöver vara och uppenbarligen uppfunna i stunden. Flera pilar med svarta infettade fjädrar sticker ut ur överkroppen. Han måste ha hängt här i flera dagar för huvudet är svullet och vanställt, och fåglar och andra djur har gått ganska hårt åt kroppen. –”Vad handlar det här om?” Frågar Theosophus förskräckt. –”Intern svartalfsuppgörelse, skulle jag tro.” Säger Vodomar.  –”Han kanske inte löd order, eller så utmanade han bandets ledare, eller så stal han från de andra. En svartalfs liv är smutsigt och kort. Medan de plågade ihjäl den här, stod troligtvis de andra och skrattade. Kom, vi går vidare, att komma nära svartalfernas miserabla liv gör mig alltid beklämd!” Efter detta vandrar de mer vaksamma genom skogen, och den natten börjar de hålla vakt.

Flera pilar med svarta infettade fjädrar sticker ut ur överkroppen

6. Den andra natten

De vandrar länge den kvällen och först då det blivit natt letar de upp en skyddad plats invid en bäck. Botulw samlar bränsle till brasan då hans ena fot plötsligt fastnar i en snara och han faller. Ris och grenar far ur famnen, men vad värre är – ränseln, som han fortfarande hade på ryggen, far upp över huvudet och allt innehåll trillar ut i mörkret. Han hör det svaga plumsandet då föremål från hans ränsel faller ner i bäcken. Tilindil får igång en liten brasa och kommer bort med en eldbrand. De gör loss Botulws fot och börjar leta efter hans saker. De hittar allt utom två trollformelark. Hur de än letar nedströms längs bäcken så hittar de inte arken.  –”Illa.” Säger Botulw. –”Det var två eldklot färre i vår arsenal.” Tilindil har under tiden noga undersökt snaran: -”Svartalfsarbete, och inte gammalt. Troligtvis kommer de tillbaka hit för att vittja fällan om inte alltför lång tid.” Tanken på att ett helt band svartalfer kan komma till platsen ger skäl för tystnad och eftertanke. I tystnaden hörs vad som låter som åska komma rullande uppifrån bergen. Åska? Så här års? Eller är det något annat? Det får dem att vakna till liv igen. Snabbt packas lägret ihop. Först efter en timmes vandring i månskenet slår de ånyo läger. Denna gång tänder de ingen eld och de turas om att hålla vakt.