De följer den breda korridoren då den svänger av åt vänster. Efter ett tiotal meter passerar de genom en port. Ett större rum öppnar sig framför dem, byggt i samma huggna gråsten som de tidigare rummen. På båda sidor av rummet finns svarta dörröppningar in till andra rum. Botulw kikar försiktigt in i rummet på vänster hand. Det är ett stort rum och han måste gå in för att facklan ska kunna lysa upp även den bortre änden. Ett tiotal bänkar står i rader framför ett altare på vilket två ljusstakar glittrar i fackelskenet. Väggen bakom altaret är täckt av ett halvt förmultnat och delvis nedrasat draperi. På altaret, mellan ljusstakarna, står en kristallkula. – ”Ingen rör något!” Väser Botulw. Så väcks hans intresse av något och han springer fram till altaret: – ”Minsann, är det inte massamfrön? Irmelin kom hit!” Han samlar ihop de sex gamla frön som legat på ett silverfat på altaret. Han får i henne tre av fröna och strax återvänder färgen till hennes ansikte och hon kvicknar till avsevärt.
Kaos 4 (1T10=3, en modifierad scen). Jag höjde ett steg pga striden med ormarna. Jag bestämde att förändringen i scenen var bra för sällskapet. Både Block och Irmelin blev skadade i striden med skeletten, och Irmelin har dessutom blivit biten av en orm. Om de ska ha någon möjlighet att klara sig igenom detta äventyr måste jag hjälpa dem lite. Jag lät det därför finnas en trave massamnötter på altaret.
-”Här kan vi inte stanna, det stinker för mycket!” Irmelin driver på för att de ska fortsätta in mot gravens inre. Men de hinner inte många steg innan Block stannar: -”Fälla!” Viskar han och pekar på en av stenarna framför dem. Det är en golvsten som de andra men den verkar sitta lite lägre än de omgivande stenarna. -”Jag får se!” Viskar Botulw ivrigt och tränger sig fram. På vägen trampar han på en annan lös sten. Med ett rumlande, skrapande ljud öppnas en lucka i väggen. Så blir det tyst, men Irmelin varseblir något och sänker sin fackla. –”Ormar!” Konstaterar hon. Botulw tittar nyfiket på den första ormen som kommer ringlande emot dem: -”I sanning, en Scabex Primor om jag inte tar fel. En giftorm inte helt ovanlig i trakten.” Alla tre börjar hugga och slå. Snart har de dödat alla, men inte innan en av ormarna lyckades bita Irmelin. Hon mår inte bra, men de fortsätter in i gravkomplexet.
Scabex Primor, en giftormssort inte ovanlig i trakten-
Kaos 3 (1T10=6, inget avvikande resultat). Jag höjde ett steg pga striden med Billemo.
Händelseslag: (1T100=82, ingen händelse)
Även här har man en intressant konstruktörsfråga. Hur har ormarna överlevt i tjugo år? Faktum är att ”Hur har ormarna överlevt i tjugo år” skulle kunna ha lagts till som en tråd/fråga att nysta i – finns det någon här nere som matar dem…?
-”Trollen som anföll oss i vårt läger hade likadana halsband. Vad kan det betyda?”
Ja det är inte lätt för Block att veta. Han är ju trots allt bara en liten fiktiv varelse i en stor berättelse vars början och slut och rika förvecklingar han inte kan känna till. Inte ens jag, berättaren, känner ännu till särskilt mycket av denna historia. Men det jag vet kan jag berätta, och det är detta; Trollen Valken och Gasko hade en bror, Billemo, som var ute på en ensamfärd för att samla in mat. Då han inte hittade sina bröder på den utsatta mötesplatsen använde han sig av trollens långsamma men praktiska förnuft. Han började helt enkelt gå hela den matinsamlingsrunda som de använde sig av och efter många dagar kom han till platsen i skogen där äventyrarna dräpt hans bröder. Han fann kropparna och han fann huvudena och han gav upp ett vrål av vrede. Etthundrafemtiotre år gammal fann han sig stå helt ensam i världen, de enda varelser han hade något minne av att någonsin ha talat med var döda. Frustande av hämndbegär sniffade han rätt på spåren av äventyrarna. Ett troll kan, när det vill, röra sig snabbt. Billemo satte av genom skogen med långa lufsande steg. Träd böjdes och knäcktes, skogsbäckar grumlades av hans steg. Han brydde sig inte om att vara tyst, det handlade inte om att smyga sig på en av torparnas kor, det handlade om att så snabbt som möjligt hinna i fatt och vrida, mörda, mosa och krossa de som dödat hans bröder. Han följde spåren till en märklig stenformation i en rund glänta och lyckades, med stora ansträngningar, pressa sig genom öppningen och ned i trapphuset. Han trampade nedför trapporna med sitt tunga stridsspjut släpande i marken. Han sniffade; utan tvekan, brödernas mördare hade tagit denna väg. Då han kom ner och svängde ut i en korridor anade han en äcklig liten särkklädd människa i mörkret framför sig. Billemo började lunka framåt och höjde spjutet. Så såg han plötsligt hur den lille mannens ansikte lystes upp av ett kraftigt stingande ljus i hans hand. Ljuset växte till en sprakande boll som kom närmare Billemo och blev till ett klot av eld som slog in i hans bröstkorg. Vi ska inte följa hans sista stunder i livet ty de är sorgliga, präglade av brännande smärta, förvirring och en vanmäktig vrede över att dö utan att få utkräva hämnd.
Billemo lyckades, med stora ansträngningar, pressa sig genom öppningen
Detta är egentligen inte en ny scen utan bara ett ställe där jag beskrev Billemos historia och slut. Äventyret kräver inte att man vet någonting om Billemo, eller någon annan av de varelser jag möter, men det blir roligare ju mer liv alla deltagare i äventyret får.
Det slår mig nu att jag nog är den första som skrivit fanfiction om en varelse från monsterlistan i äventyret Tvillingbergen. Det blir ju roligare att spela när deltagarna i berättelsen får mer liv, men samtidigt… det känns kanske lite som ett rop på hjälp?
De beger sig åter ut i hallen. Block skjuter igen dörren och Botulw ristar en gammal pasmatisk symbol för ”grav” på den. De står just och funderar på om de ska våga öppna den dörr de tidigare passerade eller om de ska fortsätta djupare in i graven då de hör ljud uppifrån gravens ingång. Det är ett pustande och frustande läte följt av rassel från fallande stenar. Så kommer pustandet och frustandet igen, följt av en tung duns. Så hörs tunga steg nedför trappan, följda av ett tunnare, hårdare ljud av något annat som släpas nedför trappstegen. Avsats för avsats kommer varelsen närmare. Block tar viskande kommandot: -”Irmelin! Du och jag intar stridspositioner, vi syns inte av den som kommer om vi står bakom de här väggarna. Botulw – du agerar lockbete här ute!” Botulw känner en blandning av rädsla för att bli måltavla för varelsen och förnärmelse över att krigarna anser att han inte duger något till, annat än måltavla.
Så kommer en stor svart skepnad ned från trapporna. Dess
siluett avtecknas i det svaga ljus som letar sig ned. Botulw, som fortfarande håller i facklan,
kastar den ifrån sig i ett försök att inte dra blickarna till sig, men det är
försent. Den stora varelsen börjar först gå och sen lunka mot honom, med ett
väldigt stridsspjut höjt till en stöt.
Botulw skriker till och innan han har tänkt efter har han fått upp en näve trollformler och i det svaga ljuset från facklan på golvet läser han den ena efter den andra. Fyra eldklot formas i en snabb serie i hans hand. Det första eldklotet far fräsande iväg genom den mörka hallen, genom porten och nedför korridoren. Korridoren är mycket trängre än hallen och där eldklotet far fram lyser det upp väggarna. Med ett dovt sprakande träffar klotet varelsen i bröstkorgen. I ljuset av lågorna ser man att det är ett troll. Trollet ger upp ett rosslande vrål av vrede, men det fortsätter lunka korridoren fram. Nästa klot far genom mörkret och in i korridoren och träffar trollets ena ben. Omsvept av flackande lågor fortsätter trollet vrålande fram. Det tredje klotet träffar i ansiktet. Trollet tappar sitt kraftiga krigsspjut och saktar ner medan det försöker klösa bort lågorna från ansiktet. Det fjärde eldklotet träffar den nu av lågor helt omsvepta varelsen, som blint fäktar med armarna i fruktlösa försök att bli av med elden. Då Block och Irmelin kliver fram har trollet redan sjunkit ned på knä och fallit ihop lutad mot ena väggen. Lågorna fräser och knäpper utan att varelsen rör på sig. Trollet är med största sannolikhet redan dött, men Block säkerställer det med sitt svärd.
En stund förflyter och lågorna slocknar.
Det stinker här nere; mögeldoften av decennier i fukt och mörker, likstanken från de två döda äventyrarna i rummet där man begravde Tilindil och nu, ovanpå allt, lukten av bränt troll. Irmelin går iväg och kräks i ett hörn och lämnar på så vis sitt eget bidrag till den doftmosaik som fyller näsborrarna. Block undersöker den illa brända trollkroppen och ropar till: -”Se här!” Han lossar från trollets hals en läderrem med en ovanligt rund sten inbunden. Han tar fram två likadana från en ficka i hans stora höftskynke: -”Trollen som anföll oss i vårt läger hade likadana halsband. Vad kan det betyda?”
Kaos 2 (1T10=5, inget avvikande resultat). Jag höjde kaosnivån ett steg pga förra scenens strid. Om något går spelarna emot höjer jag värdet ett steg. Att Tilindil dog räknar jag som en motgång (även om jag vet att en av mina kusiner är alvofob och skulle räknat det som en medgång).
Händelseslag: (1T100=34, ingen händelse)
Då de kom tillbaka ut i hallen igen slog jag åter för att se om de ville pröva den dörr de ej prövat (33%). Jag fick 99 vilket innebär ett tydligt ”Nej! Aldrig att vi öppnar DEN dörren!”, men det innebär också att det blev en händelse (99 =dubblett/två likadana siffror, vilket innebär en händelse). Händelsens fokus blev: ”Biroll agerar”. För att veta vilken biroll det handlar om slår jag på min birollstabell:
1
Swarzard och Kobbler
2
Flamroll och Lokfaste
3
Skatten
4
Tvillingbergen Simenov och Menov
5
Gudarna
6
Svartalferna
7
Byborna
8
Trollen
9
Lyktgubbarna
10
Dvärgherrarna Gorin och Drego
Jag slog en åtta och det visade sig att det blev trollen. Jag slog nyckelorden ”Adversity”+”Balance” och tolkade det som att trollen råkat ut för en motgång (de föll ju trots allt för äventyrarnas vapen) men nu skulle justera (”balansera”) detta. Jag såg att det fanns ett namngivet troll till i äventyrets monsterlista (Billemo) så jag valde att låta det vara en broder som kom för att kräva hämnd.
Gången mynnar i en större korridor. Precis då korridoren breddas, har de en oansenlig trädörr på höger hand. Med dragna vapen och sinnena på helspänn passerar de förbi den. De ser då att det finns en motsvarande dörr på vänster hand. Varför Tilindil öppnar denna dörr men lät bli den första vet endast slumpens gudar, men det är ett val han får betala ett högt pris för.
Alven öppnar dörren och de ryggar alla tillbaka då stanken av förruttnelse slår emot honom. Botulw stiger fram bakom dem och håller upp facklan för att se bättre. Det de ser är ett litet kvadratiskt rum. Det ligger två större bylten på golvet där inne men det går inte att se vad det är på detta avstånd. Tilindil kliver försiktigt in i rummet för att undersöka. Plötsligt hörs ett häftigt rasslande ljud och tre figurer som stått dolda längs väggen kliver fram och kör sina rostiga vapen i alvens rygg. Tilindil skriker till. Tre skelett i rostiga rustningar och multnande gamla klädedräkter drar ut sina vapen ur alvens ryggtavla och börjar hugga, med kantiga och onaturligt snabba rörelser. Det kusligaste är nästan att de anfaller under total tystnad, endast rasslet och gnisslet från deras rustningar hörs, och de tunga köttiga ljuden då deras vapen träffar Tilindil. Alven försöker komma undan genom att tränga sig förbi skeletten, ut ur rummet. Men de vänder sig om efter honom och fortsätter hugga och sticka; snabbt, repetitivt och under dödens tystnad.
De fortsätter hugga, snabbt, repetitivt och under dödens tystnad.
Allt har bara tagit några sekunder. Block kommer ur chocken och kastar sig in i striden. Han klyver först det ena, sen det andra skelettet men då han kommer fram till det tredje står det och mekaniskt begraver sin yxa, om och om igen, i den redan döde Tilindil. Block gör processen kort med benranglet. Han trampar sen i vrede sönder kranierna tills bara smulor återstår och han ska just… då Botulw lägger en lugnande hand på honom och stävjar hans barbariska vrede.
De sveper Tilindil i hans mantel och lägger hans brutna båge
vid hans sida. Block gör stäppbarbarernas salut för att hedra den fallne kamraten.
Botulw gör några tecken i luften som lär hjälpa kamraten på hans färd till
dödsriket och kväder. –”Långt från alvernas skogar fann han sin grav. I kumlets
mörker han vilar, med bruten båge vid sin sida.” Irmelin rotar runt i rummet.
-”Uäh – kolla här! Två lik!” Irmelin petar med svärdet i de bylten de sett innan skeletten anföll. Det är två kraftigt förruttnade kroppar. Av kläder och utrustning att döma två äventyrare. Av att kropparna är fullständigt upphackade sluter de sig till att de troligen fallit offer för samma skelett som blev Tilindils banemän. Hon lyckas trots allt få tag på de dödas penningpungar och sällskapets ekonomi stärks med tjugofem silvermynt och fyrtio kopparören.
Därefter följer en lång diskussion som mynnar ut i en insikt
om att deras sällskap nog inte var riktigt mogna att ta sig an trollkarlarnas
grav. Om Tilindil dog vid första bästa dörr de öppnade, hur ska det då gå
längre fram? De måste förbättra sina chanser – men hur? Till slut enas Botulw
och Irmelin om att Block måste ta på sig den läderrustning som fanns på en av
de döda kropparna i rummet. Block protesterar ivrigt och högljutt, inte så
mycket för att rustningen precis suttit på, eller för att delar följer med från,
en svårt förruttnad kropp. Istället tycks hans argumentering utgå från ett
osammanhängande och känslobaserat resonemang om att det är fegt och omanligt
att skydda sig mot fiendens vapen.
Jag spelar varje rum som en scen, när det inte händer något oväntat, och då det är rum som inte innehåller något intressant, så grupperar jag ihop de scenerna i äventyrsloggen. Jag redovisar dem dock separat här för att visa hur jag gjort.
24 Hallen
Kaos 1(1T10=6, inget avvikande resultat).
Händelseslag: (1T100=73, ingen händelse)
Jag bestämde att det var 33% att de öppnade de små ointressanta dörrarna i hallen. De valde att passera den första, men valde att öppna nästa.
25 Det lilla rummet
Kaos 1(1T10=9, inget avvikande resultat).
Händelseslag: (1T100=90, ingen händelse)
Jag slog inte en etta på kaosslaget, vilket hade krävts för
att påverka scenen, och jag slog inte en dubblett på händelseslaget, så scenen inleddes
precis så som den beskrevs i äventyret: ”Fyrkantigt rum innehållande två till
synes döda människor. 3 st anfallande skelett.”
De här tre skeletten måste ha varit stora krigare i sin dag.
De var som en välsmord mordmaskin, de träffade med nästan varje hugg och jag
slog högt med skadetärningarna. Block gjorde bra ifrån sig och nedgjorde dem då
han gav sig in i kampen, men då var det redan försent för den stackars Tilindil.
Något man kan fundera över är de båda döda äventyrarna. Vem lade tillbaka den tunga stenplattan över gravens ingång efter att dessa båda äventyrare tagit sig in? Var de så ordningssamma (och dödsföraktande) att de sköt tillbaka stenluckan efter sig då de klättrat in? Det verkar högst osannolikt, inte minst med tanke på hur tung den var. Då infinner sig tanken – finns det någon i eller utanför graven som vill lura personer utifrån att graven inte är plundrad, ett sätt att dra till sig besökare genom att lura förbipasserande att här finns en oplundrad grav? Är hela graven bara en ploj för att locka till sig färsk mat? Eller finns det helt enkelt ytterligare en ingång och det var den de båda döda äventyrarna kom genom? Det spelar ingen roll att detta bara var en miss av konstruktören, jag hade kunnat lägga in en ny tråd: ”Är graven nu en del i monster X:s plan för att locka till sig mat?” eller (i fallet med en ytterligare ingång) som ett steg mot lösning av tråden ”Finns det en bakväg in i kumlet”. Men jag tänkte inte på de här sakerna förrän nu i efterhand när jag renskrev mina anteckningar. Det skulle kunnat ha förändrat äventyret på ett intressant sätt om det visade sig att det fanns någon här nere som hade intresse och förmåga att lägga tillbaka locket över graven!
Botulw, som den lärde man han är, förde givetvis noggranna anteckningar under hela äventyret, och två av skeletten har i modern tid hämtats upp ur graven och rekonstruerats:
Tre skelett stötte vi på nere i gravens mörker. Jag hann bara med en hastig undersökning av benranglen men jag antecknar här det jag noterade. Detta skelett kallar jag ”Gravkumlamannen I”. Av rustning och vapen att döma rör det sig om en krigare från trakten. Det sätt hår och skägg är friserat antyder att mannen dog för ett par decennier sedan. Troligtvis har denna krigare fallit i strid mot trollkarlarnas härjande trupper, varefter de gjort honom till en av gravens odöda väktare.
Gravkumlamannen I, Vindpina hembygdsförenings samlingar
Gravkumlamannen II. En snabb undersökning räckte för att fastställa att dödsorsaken var det svåra sår, av en yxa eller ett tungt svärd, som spräckt kraniet. Vapen och rustning var av så generell utformning att intet går att utläsa om mannens ursprung.
Gravkumlamannen II, lämnad in situ
Gravkumlamannen III, Anhems arkeo- logiska museum
Gravkumlamannen III. Detta skelett bar en ovanligt formad hjälm. Hjälmens höga koniska form antyder att skelettet är äldre än de andra, möjligtvis flera sekler äldre. Eventuellt rör det sig om ett animerat skelett som befunnit sig i trollkarlarnas ägo långt innan deras söner mördade och begravde dem.
Swords & Kåseri 