En tidig försommarmorgon innan staden vaknar ger de sig av. Det är en klar och kylig morgon, solen står fortfarande lågt och de tomma gatorna ligger nästan helt i skugga av de höga handelsmannahusen. De svänger sömniga av från Silvergatan, korsar ett tomt litet torg och passerar en porlande fontän där några småfåglar förtjust kvittrande tar sig ett morgonbad. De kommer fram till arsenalsplatsen, vandrar under stadsportens mörka valv och ut i den bländande försommarsolen. Endast en sömnig vaktpost och några bönder på väg till marknaden ser dem försvinna.
Då man lämnar Anhem och följer gamla landsvägen mot norr så vandrar man den första dagen genom ett vackert kuperat odlingslandskap. Fruktodlingar i blom och vårgröna hagar fyller luften med en behaglig doft. Under andra dagens vandring blir det successivt glesare mellan byarna och under tredje dagen stöter man endast på enstaka ensamliggande gårdar. Terrängen har också förändrats, Pansarnäves domän är ett av gränslänen mot den ändlösa skogen Skarveden. Detta är ett vilt land. Vägen ringlar sig fram djupt nere i den kyliga skuggan mellan bergssidorna. Den lilla bebyggelse man ser består av enstaka gårdar med små uppodlade plättar. Inga människor syns till vid dessa gårdar, invånarna vet att det är säkrast att hålla sig undan då det dyker upp främlingar. Men någonstans därute trycker de, bland höga granar och fuktiga mossklädda stenblock.
Manuskriptet berättade historien om Karlsklostrets grundande och fall. Om hur klostret byggdes för 77 år sedan vid sjön Anja, på ätten Pansarnäves domäner, och hur det bara 17 år senare intogs och brändes av en inträngande svartfolksarmé. Veckorna före klostrets fall utkämpade baron Eskil Eskilsson Pansarnäve och hans styrkor omfattande försvarsstrider i trakten av klostret. De lyckades överraska och krossa en av orchstammarna i svartfolkshären. Stammens samlade krigsbyte föll i baronens händer och han lät föra bytet till klostret där han trodde det skulle vara i säkert förvar. Men klostret intogs, varvid priorn lät vattenfylla källarvalven för att förhindra att klostrets skatter och reliker föll i svartfolkens händer. Kungens styrkor återtog senare området men klostret återuppbyggdes aldrig. Alla dessa uppgifter är nog så intressanta för den historiskt lagde, men ännu mer intressant för de bägge pekuniärt pressade studenterna var att dokumentet talade om ett rikt krigsbyte som baronen tog – svartfolkens samlade plundringsskatt. På det årets 137:e dag bars denna skatt ned i templet för att skyddas från de andra svartfolkshärarna i trakten. Manuskriptet nämner, varken före eller efter dag 148 samma år, då templet lades under vatten, någonting om att skatten åter fördes ut ur templets valv.
De rös till. Jag såg att de rös till! Det borde varit en rysning av välbehag då de insåg att de var en skatt på spåren, en skatt som legat orörd sedan klostrets valv gömdes under vattenytan sextio år tidigare. Men det kan ha varit en rysning av obehag, en föraning om våld och ond bråd död. Vad vet jag.
Det är bara några få dagar kvar på vårterminen och Monodur och Polymoll vet att de inte kommer att få sin examen. Det är påfrestande att möta de andra studenterna och bli påminda om misslyckandet, men det vore direkt fysiskt plågsamt att möta mäster Rasco och hans indrivare. De behöver en ny start, de behöver finna en skatt och rentvå sina namn. För sina sista silvermynt hyr de in en bekant från krogarna, krigaren Brigard, för att tillföra sitt sällskap lite våldspotential. Därefter packar de sina få tillhörigheter.
Som så många studenter före dem hade stadens lockelser i form av ölkällare och tavernor, spelhålor och teatrar fått deras studier att haverera. Kollegiet var obevekligt: Den som inte klarar en muntlig tentamen i 3:e gradens analytisk symbolism får ingen examen. Det innebar att de måste gå om terminen, vilket innebar en ny terminsavgift och ytterligare ett halvårs kost och logi. Även mäster Rasco nere vid kajerna var obeveklig, spelskulderna måste betalas. Men pengarna var slut och de hade inga vänner kvar att låna av. Vilken tur då att de en kort tid innan funnit något mycket lovande i biblioteket…
Låt oss inte fästa oss vid vad de kan ha letat efter på Ua(y) XXX-avdelningen, men innanför ett sönderläst exemplar av Fader Allans Astrologi för vuxna fann de ett gammalt manuskript. Det hade en liten vacker heraldisk sköld noggrant tecknad längst upp, den gamla ätten Pansarnäves vapen. Det, tillsammans med uppgifterna om ett krig mot svartfolk för sextio år sedan, gjorde att de kunde räkna ut att det måste handla om den gren av ätten Pansarnäve som kallas Pansarnäve till Eriksborg. Ett besök på universitetets kartografiska institution gav dem vad de behövde; Borgen Eriksborg låg fyra dagsfärder norr om Anhem.
Manuskriptet (Äventyrspaket 1, Äventyrsspel 1986)
Manuskriptet var en av de saker som ursprungligen drog mig till äventyret. Ingen som svepts med av tragiken i de sista anteckningarna i dvärgarnas dagbok i Moria kan väl motstå att spela ett äventyr som börjar så här?
Vi här på SoK nådde den framstående solospelaren och uppmärksammade influencern Martin och fick en möjlighet att ställa några frågor till honom trots att han är en mycket, mycket upptagen man.
Ni är stilig idag herr Martin
Äsch, din smickrare.
Nej jag menar det verkligen. Mycket stilig.
Äh, sluta. Men det är lite lustigt, det är faktiskt många som brukar säga just det.
Nå – får vi se Tvillingbergen fler gånger här på SoK?
Nej. Trollkarlarna Swarzards och Kobblers gravkomplex får nu anses vara tillräckligt genomsökt för att jag med gott samvete ska kunna lämna det åt dess förfall. Nu har jag spelat mig igenom äventyret tre gånger och det är dags att pröva nya (gamla) äventyr.
Hur blev det med nostalgikicken?
Mycket bra fråga! Fick jag en kraftfull kick i nostal plexus? Där får svaret bli ett ”njae”. Jag kände som mest nostalgi precis innan jag började spela. Då filten var utrullad över skrivbordet, tärningarna och äventyret var framlagda och jag precis skulle börja, då kunde jag få tillbaka minnen och lite av känslan från den tiden. I övrigt hade jag kul, men det var en ”ny” spelupplevelse, jag var fullt engagerad i det jag gjorde just när jag spelade, jag var inte inne i en nostalgitripp. Det kanske inte ens går att uppleva nostalgi och samtidigt vara engagerad? Engagemang och nostalgi kanske är konkurrerande känslor?
-”Överste Martin – nu hänger allt på dig och dina kyrassiärer. Engagera fienden på din vänstra flank!” -”Suck, jag önskar jag kunde, mon general, men jag är så fruktansvärt nostalgisk just nu.”
En reflektion över tidens flykt: Utifrån uppgifterna i äventyret verkar det som att det gick ca tjugo år från det att trollkarlarnas gravkomplex byggdes tills äventyrarna begav sig dit. När jag första gången solorollspelade igenom detta äventyr hade det gått trettioett (!) år sedan jag fick det i födelsedagspresent i maj 1984.
Hur funkade reglerna?
Tack för att du frågar! Mythic-systemet fungerar mycket bra för mig, men det är ett verktyg för att sätta igång den egna fantasin, det levererar inte färdiga svar. Om du inte gillar att sitta med anteckningsbok och notera händelsefokus, nyckelord och trådar för att fundera ut vad det egentligen är som har hänt, utan kanske hellre vill få ett mer färdigt resultat från solosystemet, så är Mythic nog inte rätt system för dig. För mig gör dock själva tankeprocessen då jag klurar ut vad nyckelorden innebär att berättelsen blir min egen, det är det som gör att det inte bara är slumpresultat från en tabell någon annan skrivit.
Trådarna fungerar dock inte så bra som jag önskar. Jag kom bara något enstaka steg mot en gåtas lösning under två genomspelningar. Här finns definitivt saker jag behöver se över! Jag ska fundera på om jag inte borde förändra fördelningen på händelsefokustabellen så att ”Mot en gåtas lösning” oftare blir utfallet. En annan förändring som jag nog borde överväga är att ha lite färre trådar, så att resultaten mot, och bort från, en gåtas lösning inte sprids ut mellan alltför många trådar. En ytterligare förändring att fundera på är om det bör föras in fler T100-slag, de är ju grunden för hela solosystemet.
Dessutom känns mitt stridssystem lite tamt. Jag behöver lägga in mer variation mellan olika karaktärer och mellan olika vapens effekt. De här två solospelningarna har även visat mig att det är betydligt roligare med en strid på en spelplan som är anpassad för det specifika stridssystemet, inte bara en avritning av rummet så som det ser ut i äventyret. Jag tror också att det är viktigt att striderna görs till situationer där man blir pressad att fatta beslut. Om det t.ex. inte finns något som sätter tidspress (tvingar mig att besegra/undkomma fienden på ett visst antal rundor) så kan striderna lätt dra ut på tiden och bli rätt ointressanta. Jag tror detta är viktigare när jag spelar solo än då man spelar i grupp. Eftersom jag vet allt vad båda sidor kan göra i striden så blir den lätt ett repetitivt huggande och parerande tills ena sidan är besegrad. Om det däremot finns valsituationer med så blir det mer intressant.
Nu blev det ett mycket långt post scriptum – men, som kastrerade herrar i alla tider har sagt; Hellre ett långt post scriptum än ett långt post scrotum.
Efter att ha spelat Tvillingbergen solo två gånger hade jag
upplägget klart för mig i huvudet, trådar var framtagna och spelplanerna var ritade.
Jag tänkte: Varför inte använda detta försprång för att vinna vänner och framgång?
Sagt och gjort, jag kontaktade två kusiner och övertalade dem att spela med
mig. En ovanligt varm och solig Kristihimmelfärdsafton spelade vi så
Tvillingbergen, sittande på altanen till släktens sommarstuga på Västkusten. Jag
vet vad ni tänker; ”Inte bra Martin, inte bra alls. Återge rollspel med riktiga
människor – på en soloblogg?” Och kanske ännu mer: ”Tvillingbergen? Igen?!?” Bröder
och systrar, jag hör er. Jag ska hålla mig så kortfattad som möjligt. Om det är
någon tröst så var inte heller kusinerna heltända på att spela det lilla
grön-vita häftet.
Men de, liksom ni, har inget val.
1 Ett sammanstrålande på Säckpipan, eller huru tvenne dysfunktionella
duos blevo en kvasifunktionell kvartett
I den regnpiskade lilla byn Vindpina, närmare bestämt på
ortens värdshus – ”Säckpipan” – har fyra personer från olika samhällsskikt och
med varierande bakgrund sammanstrålat. De har pratat med ett lokalt original
vid namn Kie och av honom fått höra om det gravkummel under vilket trollkarlarna
Swarzard och Kobbler ligger begravda. Begravda av sina söner, av sina mördare,
ty ett dubblerat fadersmord ägde rum här i trakten för ca tjugo år sedan. Strong
stuff! Stärkta av öl och tristess beslutar äventyrarna sig att se vilka skatter
de båda trollkarlarna fick med sig i graven.
Hur kom det sig då att de fyra äventyrarna befann sig på värdshuset
Säckpipan, långt ute i obygden, just denna oväderskväll? Jag ger er samma svar
som jag brukar ge mina kollegor om de frågar något:
–”Jag vet inte. Jag
vet faktiskt inte.”
I övrigt får jag hänvisa till den anteckningsbok som ligger
framför mig på skrivbordet. I den är detta äventyr bristfälligt nedtecknat, och
det är uppgifterna i denna lilla bok som jag bygger hela min berättelse på. Men
jag vet att en viss läkare i Göteborgstrakten kan berätta en alternativ
historia, och i en förort till Halmstad lär det finnas en man som förnekar att
händelserna jag nu ska beskriva överhuvudtaget har ägt rum.
2 Äventyret
För att göra en lång historia kort: De begav sig iväg, de överraskades av lyktgubbar, de kom fram till – och nedsteg i – trollkarlarnas grav. De stred mot skelett, spöken och reptilmän. Efter många mödor stod de nere i själva gravkammaren. I äventyret beskrivs den som: ”Ett stort fyrkantigt rum, med dörren placerad en bit ut i korridoren. Mitt i rummet står en stor träkista, på motsatta väggen en stor hallspegel.” De fyra äventyrarna hade slagit och hackat sig igenom skelett, spöken, mumier och reptilmän utan ett ögonblicks tvekan, men denna spegel oroade dem mycket. Vad gjorde en stor hallspegel långt nere under jord, i detta i övrigt nästan tomma rum? Den hänger på väggen motsatt kistan – det måste finnas ett samband mellan kista och spegel. Var det en port in till den verkliga skatten? Eller kanske en port ur vilken skattens väktare skulle komma stormande om man försökte öppna kistan? Äventyrarna undersökte spegeln försiktigt men noggrant. De kröp runt och kikade in under och bakom den, de nagelfor den utsirade ramen efter magiska symboler, de letade efter dolda utlösningsmekanismer men fann inga tecken på varken fällor eller magi. Detta gjorde bara saken värre. Att det, trots den noggranna genomsökningen, inte stod några spår av fällor eller magi att finna måste betyda att den som riggat fällan varit extra noggrann med att dölja spåren. Denna infernaliska installation; ”Kista med spegel, av Okänd”, måste ha satts upp av en synnerligen skicklig och särskilt djävulsk yrkesman. Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle genom trånga gångar släpa en stor utsirad spegel tre våningar ner under marken? Här måste finnas en fälla av något slag! Efter att många planer gjorts upp och förkastats enas man till slut om att dvärgen Kvitzak Doom med sin dubbelyxa ska slå sönder spegeln, medan alvmagikern Zilvander står redo med eldklot och antimagi. Stigmannen Bolfert Stomp står redo med en pil på bågen medan halvlängdsmannatjuven Svarte Folke hukar bakom kistan. Med en rysning rullas tärningarna, slaget faller och spegeln går i tusen bitar. Blundande och hukande frågar en av spelarna: -”Händer det något?” –”Sju års olycka.” Svarar spelledaren. Suckar av lättnad från spelarna. Därefter lyfter de kistan – och utlöser fällan. Ett stenblock faller ner och blockerar utgången, vatten forsar in och fyller kammaren. I det snabbt stigande vattnet kämpar de med stenblocket tills de med sista tärningsslaget innan de dränks lyckas få loss blocket och utrymma skattkammaren.
Vattenfällans fem faser: 1. Den kinetiska fasen
Vattenfällans fem faser: 2. Fast och förvånad-fasen
Vattenfällans fem faser: 3. Påfyllnadsfasen
Vattenfällans fem faser: 4. Luftficke-fasen
Vattenfällans fem faser: 5. Förlorad eller fri-fasen
Ett alternativ till att knuffa undan stenblocket är alltså att vänta tills skattkammaren är vattenfylld och sedan simma upp till den underjordiska floden då man inte längre måste kämpa mot strömmen. (Ber om ursäkt för den undermåliga skanningen, får ta en kurs i det en vacker dag.)
3 Efterräkningen
Alvmagikern Zilvander dog på vägen ut för en reptilmans treudd. Likt en trofast skeppsgosse vid ett sjunkande skepps roder höll Zilvander fast i gravkammarens vinsch, trots reptilmännens vilda angrepp, och möjliggjorde på så vis kamraternas flykt. I övrigt klarade sig gruppens medlemmar relativt oskadda igenom äventyret, men eftersom de drabbades av sju års olycka kommer vi inte använda dessa karaktärer igen förrän tidigast 2026.
Varken solo eller i grupp lyckas jag, eller min släkt, komma åt skatten. Med detta tredje misslyckande anser jag att jag kan bocka av Tvillingbergen. Om jag ska hinna spela igenom alla Äventyrsspels äventyr så är det hög tid att gå vidare!
Ovanpå stenröset som markerar ingången till trollkarlarnas grav sätter de sig ner och pustar ut. Det är en fin höstkväll, luften är klar och hög och månen skiner över Tvillingbergen. Himlens oändliga höjd är en befrielse efter timmarna i kumlet. –”Allt detta arbete och inte ett öre för besväret.” Muttrar Grombur. Vodomar, våt och huttrande, hoppar ner från röset och springer bort till skogsbrynet och börjar samla in torra grenar. –”Vänta! Jag hjälper till!” Säger Eliana och springer efter. Botulw och Theosophus vandrar bort och letar svamp. Grombur muttrar men följer efter.
En stund senare sprakar en ordentlig brasa ovanpå stenröset.
Vodomars kläder har torkat och hela sällskapet är på bättre humör. Mörkret
faller och brasans gnistor stiger högt medan de håller ett knytkalas bestående
av smårester ur var och ens packning samt flera utmärkta svampar och ett par
nävar kastanjer som de hittade i skogsbrynet. Och där lämnar vi dem, pratandes
och skojandes under den höga natthimlen.
Eller?
Det är alltid någon som ska förstöra en god stämning, och denna kväll är det (givetvis) Theosophus. Han utbringar en skål: -”Man må tycka att vi gick lottlösa ur detta äventyr, men frågan är om inte den vänskap vi vann trots allt är den största av alla skatter!”
Under höstnattens stjärnbilder; Hatten och Orions Y-front, firar äventyrarna att de har överlevt farorna i Swarzards och Kobblers grav
De bär sina saker hela vägen upp och lägger dem i trappan vid ingången till gravkumlet. Sen placerar de ut sig så att alla utom Vodomar håller upp en dörr var längs flyktvägen, bort från de vattenmassor gåtan förespeglar. Vodomar ska öppna kistan, Eliana håller dörren till skattkammaren, Theosophus håller dörren ut ur pelaren, Grombur står vid vinschen och håller upp gallret och Botulw bevakar så att vägen är fri upp ur sarkofagen med den falska bottnen. Alla är redo och spända. Klartecken ges viskande upp och ned längs hela kedjan. Så torkar Vodomar svetten ur pannan, drar ett djupt andetag och gör ett kraftigt lyft. Med ett brak faller ett massivt stenblock ned från taket och blockerar dörren bakom honom. Eliana undgår med en hårsmån att krossas, men hon är fast på utsidan av rummet, Vodomar är ensam kvar där inne. Iskallt vatten störtar ner genom hålet stenblocket lämnat i taket. Vodomar vadar bort till stenen. Han och Eliana kan se varandra genom en glipa. Det forsande vattnet gör det omöjligt att höra varandra men med teckenspråk lyckas de komma överens om att de ska försöka välta stenblocket åt vänster. Vodomar klättrar upp med ryggen mot blocket och spjärnar mot väggen med benen. Samtidigt trycker Eliana allt hon kan från sin sida. Till slut lyckas de få upp en glipa stor nog för att Vodomar, utmattad och nedkyld, ska kunna halvt pressa sig igenom, halvt dras ut av Eliana. Hon hjälper den sönderskrapade Vodomar uppför trapporna medan vattnet snabbt stiger bakom dem. Medan de springer pressar det inforsande vattnet luften framför sig och virvlar upp två decenniers damm runt dem. Då de når tillbaka till gravkammaren märker de att vattnet inte längre stiger bakom dem, vattennivån har stannat något lägre än gravkammarens golv. I lugnare tempo tar de sig ut i det fria igen. De har inte en enda värdesak med sig som lön för all möda, men de är vid liv!
Den perfekta planen. Medurs nedifrån: Vodomar redo att öppna kistan. Eliana håller upp dörren till skattkammaren. Theosophus håller dörren till pelaren. Grombur ser till att fällgallret inte faller ner och Botulw säkrar sarkofagen med falsk botten.
För att få reda på hur ivriga äventyrarna är att försöka ta skatten slog jag 1T6 för varje karaktär: 1-2 = ”Vi drar oss hem med det vi hittat så här långt”, 3-4 = Tvekar, 5-6 = ”Vi kan inte ha genomlidit allt vi gjort bara för att strunta i skatten”. Eftersom resultatet blev helt jämnt lät jag diskussionen fortsätta (slog en gång till) varvid de som ville få med sig skatten fick övervikt. Dvärgen Grombur hade +2 på varje slag i egenskap av dvärgars törst efter värdefulla ting.
Nu är vi äntligen framme vid gravens väl gömda skatt. I det här rummet har gravens arkitekt skyddat skattkistan med en vattenfälla. Om man försöker lyfta skattkistan (den mindre metallkistan placerad inuti den större träkistan) så faller ett stenblock ner och blockerar dörren samtidigt som rummet snabbt vattenfylls. Jag bestämde att efter att fällan utlöstes skulle Vodomar få tre försök på sig att ta sig ut medan rummet vattenfylldes (tre försök att slå ett lyckat smidighetsslag). Jag lyckades på det tredje, annars hade han drunknat. Eliana, som stod och höll upp dörren, fick också slå ett SMI-slag för att undvika att mosas av stenblocket som föll ner – hon lyckades.
Oroliga för fler spöken eller fällor petar de upp dörren med hjälp av sina vapen, men dörren går upp utan att något inträffar. De går försiktigt ned för den lilla runda trappa som leder ned genom pelaren. Trappan mynnar i en smal korridor. –”Se! Golvet är täckt av damm och murbruk från taket, och det finns inga fotspår – vi är först!” Viskar Botulw upphetsat. Till och med Gromburs mungipor pekar uppåt då de fortsätter nedför korridoren och fram till dörren i andra änden.
-”Stopp!” Säger Botulw. –”Att vi är de första som nått så här långt ned i graven innebär att det är vi som hittar skatten, men det innebär också att ingen annan har gått före oss och utlöst fällorna. Detta kräver den största försiktighet!” Botulw petar försiktigt upp dörren med sin stav. Grombur kliver in med yxan redo. Det är ett ett litet fyrkantigt rum han kommer in i. Det är tomt och kalt så när som på en stor hallspegel med utsirad ram som står mittemot dörren. På golvet mitt i rummet står en stor träkista. Väl erfarna från tidigare kistor och sarkofager intar de noga uttänkta positioner. De hukar sig och har vapnen redo. Så petar Eliana försiktigt upp kistlocket med sitt svärd, det slamrar till golvet utan att någonting händer. Efter några sekunders spänd väntan på att se ett spöke stiga upp eller höra en fälla klicka igång så vågar de sig fram och kikar ner i kistan. Inuti träkistan finns ytterligare en kista, helt i järn. Den passar precis i den större kistan på bredden men den är fyrtio centimeter kortare. Då de lyser med facklorna ser de att det finns handtag som man skulle kunna lyfta järnkistan med. På kistans lock finns en liten silverbricka med ingraverad text, och vid brickan är en liten nyckel fäst med silvertråd. Botulw och Theosophus är båda så ivriga att läsa vad där står att de knockar ihop sina huvuden så att hattarna faller av. Botulw, rädd om sin dyra hatt, muttrar då han efter att ha plockat upp och dammat av den ser den hattlöse Theosophus rödhåriga krull sticka upp ur kistan. –”Hör här, så här står det!”:
För fosterland och
kung
fastän kistan är tung
om du försöker lyfta
skatten
du dig över huvudet
tager vatten
En diskussion inleds. På ena sidan; Botulw och Theosophus
som vill öppna kistan. På andra sidan;
Vodomar och Eliana som anar en vådlig fälla. Grombur står mellan de båda
lägren. Han slits mellan sin dvärgalystnad efter guld och vackra stenar och å
andra sidan en stark övertygelse om att detta är en fälla. Till slut drar de
lott om vad de ska göra, och Nej-sidan vinner. –”Men, tog vi oss då hela vägen
hit utan att få med oss någonting av värde hem? Var allt förgäves” Frågar
Botulw. –”Grombur, du av alla borde väl inte vilja lämna tomhänt?” Nej, det
krävs en alternativ plan, det enas de om.
–”Grombur – stanna vid vinschen för säkerhets skull!” Säger Vodomar. De övriga går in i ett stort rum vars tak bärs upp av fyra stora, runda stenpelare. Botulw går inte att stoppa, han rusar in och börjar undersöka sarkofagerna, Theosophus skuttar efter. –”Schwarzard i denna!” Ropar Theosophus. –”Och Kobbler i den här.” Säger Botulw, besviken över att tonåringen Theosophus hann före i tolkningen av kistlockets skrift. De samlas runt Schwarzards sarkofag, redo för det värsta. Så nickar de alla åt Grombur och Eliana som med gemensamma krafter lyckas pressa locket av sarkofagen. Båda två ryggar tillbaka – något rör sig i sarkofagens mörker, en människoliknande form sätter sig upp. –”Döda det! DÖDA DET!” Vrålar Botulw panikslaget. –”En mumie.” Konstaterar Theosophus för sig själv, läser en trollformel och lobbar en eldboll ned i kistan. Mumien, vars torra lindor en gång i tiden smorts med helig kåda och dyrbara oljor, fattar genast eld. Den försöker brinnande resa sig ur sarkofagen men Eliana kliver fram och klyver den med sitt svärd. Då elden falnat lyfter de ur de torra, sotiga resterna av mumien och genomsöker sarkofagen. –”Fördömelse! Ingenting!” Morrar Grombur, som anslöt då han såg mumien.
Med gemensamma krafter föser de av locket på den andra sarkofagen. Locket går i golvet och spricker. De hoppar undan för att inte få fötterna i kläm, och det är lika bra för ur kistan reser sig ytterligare en mumie. Theosophus läser sin sista trollformel, men missar med eldklotet. Eliana hugger mumien i ryggen så att den stapplar mot Grombur. Med förtorkade händer fingrande efter Gromburs hals stapplar den ytterligare några steg, en väsning stiger från den förtorkade halsen. Grombur kliver åt sidan och begraver yxan i mumiens överkropp med ett ljud som då man slår sönder ett getingbo med en pinne. Ett dammoln far ut genom mumiens mun och hela kroppen skakar och följer med då Grombur med kraftiga ryck försöker få loss yxan. Vodomar avslutar det hela genom att med ett välriktat hugg skilja mumiens lindade skalle från kroppen. Med ett tomt ”tock!” slår huvudet i marken och rullar iväg. –”Ingen skatt här heller.” Muttrar Grombur.
Theosophus funderar ett tag: -”Om det inte finns en skatt här så måste det finnas en skattkammare någon annanstans!” –”Eller så har någon annan hunnit före oss.” Morrar Grombur. –”Nej Theo har rätt!” Säger Botulw: -”Om någon skulle ha varit här före oss så skulle det inte ha funnits så många outlösta ormfällor eller vaktskelett kvar. Nej, tro mig, denna grav är fortfarande oplundrad. Sprid ut er! Om skatten inte finns i sarkofagerna bör den finnas någon annanstans i närheten. Leta!” De börjar genomsöka gravkammaren noggrant och efter ett tag har Grombur fastnat vid en av de kraftiga pelarna som bär upp taket. Han knackar försiktigt men systematiskt på olika delar av pelaren och lyssnar noga: -”Här! Det finns en dold dörr i den här pelaren.”
Mumien försöker brinnande resa sig ur sarkofagen men Eliana kliver fram och klyver den med sitt svärd.
Swords & Kåseri 