Speltillfälle 40 (240217)
En elitstyrka sätts samman för att ta tillbaka eldpilarna, dessa magiska wunderwaffen som Zertorme utvecklat högt uppe på sin kammare i Eners pik. Tio utvalda dvärgkrigare, barbröstade djupkämpar ledda av Virdur Pansarpanna, rustar sig. Durus och Kwitzach får följa med, Kwitzach försöker skämta lite, sådär dvärgar emellan, men djupkämpar har ju ingen humor.
Kommandot ger sig in i Vond via en dold gång som mynnar i en övergiven byggnad i den nedre delen av Vond. Här är nästan öde eftersom rostfursten Rembredo hållit sitt ord och fört rostbrödernas styrkor norrut för att lämna fältet fritt för den pan-ravländska hären. Äventyrarna skiljs här från dvärgkommandot för att ta sig upp mot Protonexus på Orabergets topp.
SL kommentar: Med hjälp av artefakten Karskenfots stövlar, talangen Kraftprov och ett rep tog spelarna sig uppför lodräta bergssidor och rundade listigt hela de nedre delarna av äventyrsplatsen Vond. Jag hade därför i onödan övat in en slaskig, sörplande, sexuellt insinuerande röst som jag skulle ha när de träffade demongeneralen Krasylla, jag får spara den tills bostadsrättsföreningen hör av sig och vill ha folk till styrelsen.
Speltillfälle 41 (240508)
Efter tusentals branta trappsteg uppför bergssidan når de ”Mogariet”. Detta var en gång kungliga boningar, men nu är det en stinkande mardröm av rum och korridorer fyllda med pågående transplantationer och de ruttnande resterna från avslutade dito. De lurar sig förbi präster och offer och tar sig upp till högsta punkten, till demonportalen Protonexus!
SL kommentar: Jag strök Merigalls boning. Jag blandade inte in Merigall i vår kampanj, vi hade svårt nog att hålla ordning på alla aktörer och deras planer utan ett väsen vars främsta syfte är att trixa och luras. Trappan från Vond ledde därför direkt till Mogariet.
Då äventyrarna försiktigt spanar från sitt gömställe ser de Protonexus. De ser också Zytera, en hiskelig varelse bestående av trollkarlen Zygofer och hans dotter Therania, sammanfogade längs ryggraden och monterade ovanpå en demonisk jättespindels kropp. Durus och Kwitzach gör en snabb plan varefter Durus hoppar fram och viftar med de båda magiska svärd de funnit under äventyrandet: -”Skåda Rostbite- demondräparen! Och – i min andra hand – Maligarn, svärdet som skiljer Zy från Tera!” Medan Durus drar till sig uppmärksamheten rusar Kwitzach fram och kastar kronan Stanengist in i Protonexus. Zytera, far och dotter, ser den magiska kronan fara genom luften, alvjuvelerna gnistrande i Protonexus onaturliga ljus. Åtta spindelben trycker ifrån och skickar iväg hiskeligheten i ett desperat målvaktssprång. Den tunga vanskapelsen ligger nästan horisontellt i luften och Zyteras fyra armar famlar efter alvkronan, men missar.
Då Stanengist träffar Protonexus brister portalens yta som en såpbubbla. På andra sidan öppnar sig universums fruktansvärda avgrund. Portalen till världsintet suger allt till sig, de präster och magiker som befann sig däruppe dras skrikande in. Zyteras åtta ben försöker frenetiskt få grepp men förgäves, människospindeln försvinner in i portalen, utslungande förbannelser över äventyrarna. Medan Durus och Kwitzach flyr nedför trapporna kollapsar även den magiska stod som bundit Protonexus, öppningen krymper på ett ögonblick ihop till en liten ljusblå prick, som försvinner med en skärande vissling som får öronen att blöda. Protonexus, porten till demonvärlden, existerar inte längre.
SL kommentar: Jag hade tänkt göra slutstriden till något extra och kollade upp olika goda förslag på Fria Ligans forum och på Rollspel.nu. Jag snodde och förberedde ideér om störande präster, demon-slime de kunde halka i, eld och syra som plötsligt kunde skvalpa in genom demonporten m.m. Återigen gick ”striden” dock väldigt snabbt – Durus drog uppmärksamheten till sig och Kwitzach gjorde sitt livs viktigaste kast, sen var det över (ett kast som visserligen behövde pressas tre gånger, och lyckades först på tredje och sista försöket, så nerverna fanns där).
Med Protonexus stängt skingras de mörka molnen över Oraberget, för första gången på århundraden färgas bergets sidor brandgula av den stigande morgonsolen.
Den kvällen hålls den stora segerfesten i de förenade härarnas läger. I nästan trehundra år har demonhorden hållit landet i skräck men nu är man fria från både blodsdimma och Zyteras förtryck. Hästfolkens skalder framför mollstämda hymner, halvlingar spelar munter mandolin med runda små fingrar, dvärgarna virvlar runt runt (och genom) lägereldarna i den vilda djupdansen Kramm. Liksom tidigare kan inte Kwitzach(s spelare) motstå att dela med sig av en särdeles fräck farfar Ludd-historia …och precis som alla gånger tidigare faller den platt. Han pressar slaget och illustrerar med hela kroppen, men inga skratt. Nu händer det något. För första gången låter Kwitzach bli att pressa situationen ytterligare en gång. Han rycker på axlarna och går och sätter sig. Efter fyra års spelande fick vi se en karaktär växa!
SL kommentar: Vid det här laget var det efter midnatt och vi beslöt att avsluta spelsessionen där. Jag hade tänkt att vi skulle avrunda kampanjen med att återvända till karaktärerna, prata lite om vad som hände på segerfesten och vad de gjorde efter det, men så blev det aldrig. Det gick några månader utan att vi sågs och vi hade under vintern/våren 2023-24 köpt nya Drakar och Demoner. Två fantasy-regelsystem är för mycket att hålla i huvudet samtidigt så sedan dess har vi spelat Drakar och Demoner då vi ses.
Även om vi aldrig pratat om vad som hände dem så tänker jag mig att Durus och Kwitzach snart hamnar på kant med någon av Det glömda landets maktspelare. Kanske Kwitzach på ett oförlåtligt sätt förolämpar mäster Byrndel på segerfirandets efterfest? Kanske orcherna lyckas spåra upp de som högg näsan av deras kejsarinna? Kanske någon av rostpåven Kartordas svurna män vill hämnas den som lönnmördade deras ledare? Kanske den hopplöse tjänaren Ilender snor Zertormes brinnande brallor? I vilket fall blir det inte längre säkert för dem att stanna i Det glömda landet och de flyr därför brådstörtat norrut. Där dras de in i de historier som utgör startskottet i en annan kampanj jag vill spelleda – Bittermarken.
Jag kommer ägna Korpens klagan ett inlägg till – min recension av kampanjen!
Swords & Kåseri 