Efter att i dagar ha vandrat i de täta, fuktiga granskogarna så märks under den sjunde dagen en förändring. Bergssidorna ligger inte lika tätt inpå vägen och framåt kvällen öppnar sig en dal framför dem. De kliver ut på en avsats och nedanför sig ser de i kvällssolen en barrskogstäckt dal i vilken sjön Anja ligger, svart, tyst och stilla. Franz lämnar kärran och stapplar fram till de andra. Med en röst som darrar av känslor säger han: -”Där! Där är ruinerna av Karlsklostret! ”De tar sig försiktigt ned längs den igenvuxna gamla vägen till klostret. Brigard är praktiskt lagd: –”Det börjar skymma, vi behöver slå läger och få något att äta.” Det lockar inte att övernatta bland ruinerna så de röjer en lägerplats en bit utanför den forna palissaden och reser sina tält där.
Morgonen efter rekognoserar Brigard ruinerna innan han ger de andra klartecken att följa honom. Franz lever upp och hinner knappt komma in bland ruinerna innan han exalterad pekar ut en raserad murstock och ropar: -”Ooh Korrektoriet!” Tjugo sekunder senare pekar han åt ett annat håll och ropar: -”Titta-titta! Portiken till Vokaliet står kvar! Det var Gildetand som högg den.” Han är tyst i tio sekunder medan han med händerna i sidorna överblickar ruinerna. Han suger på tänderna, nickar gillande och säger: -”Jodå, fragolinerstil. Fint, men dyrt som satan”. De kommer ner där ruinerna öppnar sig och man ser ut över sjön Anja: -”Sjöns yta låg högre innan priorn lät översvämma klostrets valv, det är därför klostret inte längre ligger vid stranden.” Nu när Franz säger det så… Runt sjön sträcker sig ett område av löv- och barrträd som ger ett intryck av att vara yngre än den skog som växer längre inåt land. Det verkar inte finnas något att hämta i klostrets ruiner. Det som finns kvar är raserat, nedbrunnet eller ruttnat. Allt av värde fördes bort av svartfolken. –”Nej, tro mig! Det är till Anjas öga vi bör bege oss!” Säger broder Franz.
Swords & Kåseri 