Carlylegruppen – sammansättning
Vi hade inget behov av namn på vår grupp av utredare då vi spelade, men när jag nu skriver ner deras insatser blir det tråkigt att kalla dem ”utredargruppen”, så fr o m nu kallar jag den ”Carlylegruppen”. Den är lite som en globetrottande 20-talsvariant av Palmegruppen. Eller kanske mer som en grupp privatspanare där en av Latinamerikas rikaste män råkar ingå?
I vilket fall: Innan gruppen lämnade New York valde vi att låta Dr Maynard Hopkins stanna där. Detta var för att en ny grupp karaktärer skulle kunna ta vid om hela gruppen skulle omkomma. Dr Maynard skulle då samla en ny grupp och skicka ut den för att ta vid där den förra slutade – vi var fast beslutna att spela igenom hela kampanjen. Gruppen var nu halverad i storlek, tre av sex medlemmar följde inte med till Europa:
Louisa May Norland – dödad av kultister i källaren till Ju ju-house
Major (fd) Rajiv Singh – Konvalescent efter möte med samma kultister
Dr Maynard Hopkins – stannar i N Y som koordinator för operationen
För att få upp styrkan i gruppen togs tre nya karaktärer in:
Max Heisst – Gammal tysk antikvitetshandlarbekant till Dolonious, rekryteras i N Y. Man kan tycka att det gruppen INTE behöver efter erfarenheterna från striden i Jackson Elias våning och i källaren under Ju Ju-House, är ytterligare en gammal, fysiskt och mentalt svag gubbe, men det var vad de fick.
Errol Cain – Bekant till ”Biff” O’Brannigan, från första världskriget. F d brittisk boxare, avstängd för läggmatcher. Möter upp i London
Nicolas Moranis – efter att han blivit inblandad i mordet på en i Erica Carlyles hushåll tycker mr Moranis att det känns bäst att lämna N Y ett tag. Han erbjuds och accepterar att förstärka Carlylegruppen.
Carlylegruppen – Londonspåret
Utredarna hade i New York hittat ledtrådar som pekade mot London och Storbritannien. I fokus låg ”The Penhew Foundation”, en egyptologisk stiftelse/arkeologiskt institut och museum som grundats av Sir Aubrey Penhew, en av medlemmarna i den försvunna Carlyleexpeditionen. Efter hans försvinnande, och förmodade död, drivs verksamheten vidare av den förfinade Edward Gavigan. Ett försök att helt vänskapligt få kika på stiftelsens arkiv och korrespondens misslyckades och utredarna förstod att de var tvungna att återgå till standardarbetssättet – inbrott. De spanade mot byggnaden och lärde sig att bästa tidpunkten att slå till var sent en fredagseftermiddag, då Gavigan åkt ut till sitt gods Misr House och det var relativt få forskare på plats.
Tillslaget mot Penhew Foundation
Ni vet den där känslan man får då man ska genomföra ett väl planerat och noga förberett tillslag mot en egyptologisk stiftelse med skum sidoverksamhet, men tillslaget utvecklar sig till en smälla-i-dörrar-fars? Just det, d e n känslan… Tidpunkten var inne. Fyra utredare gick uppför trappan och in i Penhew Foundation. Det var tomt så när som på vakten i receptionen (misstänkt stor och vältränad för en dammig gammal stiftelse). Det enda som hördes var ljudet av Biffs knogar mot vaktens käke, men det var nog. Precis då de höll på att släpa vakten mot herrtoan för att gömma kroppen där, öppnades dörren till ett av forskarrummen. Det var en gammal lingvist som, arg över att ha blivit väckt på bästa arbetstid, gått ut för att hyssja och ge ilskna blickar. En snabb rusch och ett nytt knoge-mot-käke-ljud senare har Errol Cain tystat vittnet. Dolonious och Max Heisst smyger in på Gavigans kontor och precis då de stängt dörren bakom sig kommer ytterligare en gammal forskare ut ur ett annat rum – riktning herrtoaletten. Knytnävsljud mot gubbahaka – så var det tre kroppar på herrtoan. Och så fortsatte det. För varje gubbe som Biff och Errol sänkte så kom det ut en annan för att klaga på ljudnivån. Till slut kom Dolonious och Seebald tillbaka med en del intressanta ledtrådar, men då låg redan majoriteten av stiftelsens forskare staplade på herrtoaletten och i förrådet.
Vad hade gått fel? Jag tillsatte en Carlylekommission och lät den jobba i tre år och den kom fram till att det var mitt scenario som var felkonstruerat. Det var tänkt att sätta press på de som genomsökte genom att det hela tiden fanns en risk att någon skulle komma ut och upptäcka tillslaget. Kombinationen av att jag satte procentsatsen för att gubbar skulle komma ut i korridoren för högt och att Biff och Errol utan skrupler knockade varenda gubbe som visade sig, gjorde att detta blev hela kampanjens mest farsartade scen. Det var kul men lite för fånigt för Cthulhu-känslan.
Delat spelledarskap 2: Gavigans gods
Det finns en del av huvudhistorien i Londonkapitlet som är relativt fristående från de andra, det är om spelarna väljer att slå till mot Gavigans gods ”Misr House”. En av kusinerna åtog sig att spelleda detta och han gick, liksom i New York, all in. Han utvecklade ett omfattande eget scenario utifrån några ramar jag gav honom (att scenariot utspelade sig på ett gods där en offerrit skulle äga rum samtidigt som vi kom dit, en karta över godsets omgivningar, att det fanns intressanta artefakter inne i godset m.m.). Då utredarna bestämt sig för att bege sig till Gavigans gods talade jag om för kusinen att det var nu hans scenario skulle utspela sig och så tog han över rollen som spelledare. Det blev ett intressant tillslag där en gammal fiskare under högvatten och i skydd av mörkret rodde oss över sankmarker, vilket innebar att när han släppt av oss så kunde vi inte bli hämtade förrän natten efter. Vi gick vilse i den dimmiga natten och irrade runt på godsets marker men lyckades undgå upptäckt. Så småningom såg vi eldsken och hittade offerplatsen. Jag minns faktiskt inte om vi lyckades rädda det tilltänkta offret (detta skedde i slutet på ett långt spelpass och rodden över det råkalla tidvattenmarkerna hade krävt en whiskey eller två), men jag vet att Gavigan råkade falla över en klippkant mot sin död under undsättningsoperationen. Det följde en flykt där vi jagades av kultister men vi lyckades på något vis undkomma, dock utan att ha vittjat själva godset.
The Limehouse Docks
Tillbaka i London samlade Carlylegruppen ihop ledtrådarna och insåg att de flesta spåren pekade mot Egypten. Det fanns dock ett spår till i London man inte följt upp och det ledde till ett lagerbyggnad i östra Londons nedgångna hamnkvarter. I lagret, som hade kopplingar till Penhew Foundation och kultister, lokaliserade man lådor som skulle skickas till Shanghai. Lådorna innehöll märklig teknisk utrustning av ett slag som ingen av utredarna sett tidigare. De hann inte mer än notera att lådorna var adresserade till Ho Fong Imports i Shanghai innan de upptäcktes av en större grupp missgärningsmän. Det följde en vild jakt genom ett nattligt Limehouse.
Efter att ha lyckats skaka av sig både kultister och Londonpolisens finest, tog sig Carlylegruppen oupptäckta från London till Southampton och äntrade ett fartyg till Alexandria.
Ingen av karaktärerna dog eller sattes ur spel under vistelsen i Storbritannien och ett förrädiskt lugn, gränsande till självsäkerhet, spred sig i Carlylegruppen. Detta skulle dock komma att justeras under nästa kapitel – Egypten!
Erfarenheter
Vi spelade detta kapitel utspritt över julhelgen 2015 och påskhelgen 2016. Det är verkligen inte optimalt att spela deckaräventyr utspridda över så många månader och påsksessionen inleddes därför med en över en timme lång resumé och frågestund. En reflektion från vårt Cthulhuspelande generellt är att det flera gånger blivit så att första gången vi träffas för att spela ett kapitel så blir det bara ett enda långt intervju- och detektivarbete, inga strider och inga slutscener – de kommer först nästa gång vi ses. Detta inträffade både när vi spelade London- och i Kenyakapitlen, och vi såg samma sak när vi nyligen började på ”Beyond the Mountains of Madness”. Detta är något jag måste försöka göra något åt, det blir inte en bra rytm i spelet. Första sessionen bara information (som vi till del hinner glömma bort tills vi ses igen många månader senare) och i andra sessionen kommer alla strider och slutscener. Jag måste försöka tydliggöra vissa spår så att spelarna tidigare hittar dem och får både detektivarbete och våldsutövning under båda sittningarna.
Just det ja, liksom i New York skar jag bort de deläventyr som bara var sidospår. De långa avbrotten mellan speltillfällena gör att vi har svårt nog att hålla historien i huvudet utan förvirrande sidospår. De stickspår jag strök var: ”The Derbyshire Monster”, ”The Thing in the Fog” och ”A Serpent in Soho”. Särskilt ”The Derbyshire Monster” tror jag har potential att spelas som ett helt fristående äventyr. Spelar man varianten från 2010 års utgåva tror jag att ett ”klassiskt” skräckspel à la det nyutgivna ”Chock” skulle passa utmärkt – kolla in Eloso Förlag! Om man däremot vill ha det lite mer Lovecraftianskt så tycker jag att den omarbetade versionen i 2018-års utgåva av Masks of N passar lite bättre.
Swords & Kåseri 