Efter våldsamheterna i Kenya hyrde Carlylegruppen in sig på en ångare som tog dem över Indiska oceanen till den lilla staden Port Hedland på Australiens västkust. De spår de tidigare hittat pekade mot att Randolph Shipping Co var en viktig nod i det nätverk de höll på att nysta upp. Vid ett, låt oss kalla det vad det var – ett inbrott, i bolagets lokaler fann de en rad kultföremål men också en mycket märklig apparat med en sorts stavar och speglar och kikare som Max Heisst kikade in i – och genast svimmade av. De undkom med nöd och näppe (genom en övermanningsmanöver) att bli mördade av bolagets ägare. Därefter lät (tvingade) de honom kika in i apparaten så att han också svimmade, band honom och begav sig av.
Därefter följde ytterligare några dagar av undersökningar i Port Hedland och den närliggande orten Cuncudgerie. Max Heisst vaknade efter ett dygn, men det gick inte att prata med honom, han gick runt i sin egen värld och undersökte med stort intresse alldagliga föremål som grytor, handdukar och böcker.
Genom de anteckningar och andra spår som de hittat i tidigare kapitel, tillsammans med de rykten och ledtrådar de fann i Australien, växte det fram en förståelse för att gruppen behövde ge sig ut i öknen, till en plats där en uråldrig stad låg begravd under sanden. De köpte en skrotfärdig gammal lastbil begav sig av. Genomsvetta och sjösjuka av att lastbilen hoppat och skakat sig fram genom bushen och öknen kom de till någon form av storskalig utgrävningsverksamhet. Över ett djupt schakt hade en byggnad rests och en elektrisk hissanordning konstruerats. Där fanns lastbilar som transporterade förnödenheter till platsen och fynd från den. Och där fanns vakter, välbeväpnade vakter. Carlylegruppen övermannades av dessa och fördes i hissen djupt djupt ner under marken till resterna av ett jättelikt system av gångar och rum som uppenbart inte konstruerats för mänsklig fysionomi. Där kastades de i celler där det redan satt ett tjugotal trashankar – guldgrävare som vid olika tillfällen gripits då de kommit för nära platsen. Guldgrävare och bortförd ursprungsbefolkning används som slavarbetare av de kultister som leder utgrävningarna av ”Staden under sanden”.
Guldgrävarna i cellerna var de som gjort våldsamt motstånd och som nu väntade på att hjärntvättas av ”doktorn”, en i läkarrock klädd äldre herre som tar kontroll över människors sinnen med hjälp av en mystisk hjälm.
Under några dagar studerade Carlylegruppens medlemmar vakternas personligheter, vanor och rutiner. De organiserade en flyktplan tillsammans med fångarna och så kom dagen då de slog till. Det blev våldsamt men framgångsrikt. Några fångar fick sätta livet till men de var nu fria – åtminstone ett litet tag. För att undkomma det större antal beväpnade vakter som rymningen skulle dra till sig flydde de ut i de icke utforskade delarna av staden under sanden, dit vakterna var rädda att gå. Staden var enorm och svårforcerad, den konstruerades av varelser med annan fysionomi än vår, dessutom har den under årtusendena drabbats av ras och skalv. De klättrade och klängde, de gjorde facklor av vad de kunde men det blev ett mycket svagt ljus som inte nådde långt. Efter någon timmes flykt ut i mörkret var de säkra på att ha skakat av sig förföljarna, men de hade ändå en känsla av att vara iakttagna. I timmar som blev dagar vandrade de genom ändlösa korridorer och väldiga hallar. De vadade upp till knäna i damm och stoft som samlats under de tiotusentals år som gått sedan staden var bebodd. Så hörde de ett skärande visslande ljud och den av guldgrävarna som stod längst från facklorna försvann i ett moln av damm. Strax föll hans kropp ner på golvet med ett slaskande ljud, fullständigt sönderskuren. De sprang bort från platsen, men en halvtimme längre fram upprepades händelsen. De var förföljda av något som rörde sig ute i mörkret och som undvek ljus. Spelarna arrangerade truppen så att facklorna fördelades längs de flyendes kolonn och sedan satte de av, vart visste de inte men de måste bort från denna plats.
En lång jakt följde där flera av guldgrävarna föll offer för det som jagade dem. Inga av de vapen de stulit från vakterna vid rymningen bet på varelsen i mörkret, det enda de kunde göra var att försöka fly.
Till slut kom de till en återvändsgränd, ett komplex av rum runt en större öppen plats. Utgångarna från den större platsen var blockerade av ras och skulle ta tid att röja upp. I golvet på den stora platsen fanns en sorts brunn med en stor lucka. Bakom dem hördes den hemska visslingen från varelsen som förföljde dem, och ur brunnen steg en vissling till svar! En strid och jakt följde där rymlingarna med sina stulna skjutvapen lyckades mota den varelse som förföljde dem till att placera sig ovanför brunnen innan den andra varelsen hunnit stiga upp från de okända djupen under dem. samtidigt knuffade en grupp guldgrävare igen luckan så att brunnen stängdes och fångade båda varelserna där nere.
Flera guldgrävare dog i denna kamp. Efter en välförtjänt vila fortsatte gruppen marschen, och till slut såg de ljus. Det visade sig att de nu kommit till en annan del av den utgrävda staden, den där ”doktorn” höll till. De smög sig ut och blandade sig med hjärntvättade slavarbetare och kunde på så vis komma nära ”doktorns” kontor, en träbarack som byggts upp inne i den uråldriga staden. De lyckades smyga in i den och sedan konfrontera ”doktorn”, som [SPOILER] visade sig vara Dr Huston från den ursprungliga Carlyleexpeditionen! Dr Huston satte på sig en sorts hjärnkontrollhjälm (väldigt Blixt Gordon 1938) men rymlingarna sköt honom innan de fick veta om den fungerade.
Därefter befriade de slavarabetarna och ledde ett beväpnat upprorståg tillbaka mot uppgången. Under dessa strider omkom de flesta av de återstående guldgrävare som de rymt med.
Endast Old Nugget och Canberra Charles Canning överlevde. Efter deras hjältemodiga insatser erbjöds de att ansluta sig till Carlylegruppen – de tackade ja.
Avslutande tankar
Australien var det kapitel där jag hade minst förkunskaper, de inskränkte sig till typ Crocodile Dundee och Miss Fishers Murder Mysteries. Jag hade inte koll på Australiens historia och jag var faktiskt inte super-pepp på kapitlet, men det blev ändå rätt kul. Jag tror att jag skulle blivit mer peppad om jag spelat den nya utgåvan. De har med ett antal foton från 1920-talets Australien och både de tecknade illustrationerna och texten verkar ha blivit ordentligt genomarbetade i den nya utgåvan.
Jag ville vara säker på att vi skulle hinna spela klart kapitlet på en helg i sommarstugan så jag strök ganska hårt bland sidoäventyren. Jag strök: ”Buckleys Ghost”, ”Cavern of the Mimis” och allt som hade att göra med ”Kakakatak”.
Jag gjorde om kapitlet en del, min version byggdes till stor del kring att de var jagade av ”en flygande polyp” (vilket ingår som ett moment i originaläventyret men jag lät det bli huvudfokus för hela äventyret). Från det att de rymde från cellerna tills de åter stapplade ut i civilisationen var en enda lång jakt (avbruten av scenariot med brunnen). Det funkade så där. Det blev lite väl mycket av ”Goonies”; Carlylegruppen och guldgrävarna sprang och skrek och sprang och skrek – och dog. I efterhand tror jag att jag borde ha gjort mer av den överväldigande storleken och obegripligheten i de rum och gångar de befann sig i snarare än ”bara” en vild jakt.
Swords & Kåseri 