Kategori: Tvillingbergen

10. En fornstor krigare – avigsidan

Kaos 3 (1T10=8, inget avvikande resultat

Händelseslag: (1T100=55, en dublett = en händelse)

Jag slår för typ av händelse: Negativt för huvudroll (Jag slår för vem – det blir Vodomar) och jag slår fram de båda nyckelorden: ”Open”+”Opposition”

Är det ett nytt monster ? 50% = ja (Jag slår på listan över monster i äventyret och det blir ett av skeletten)

När jag slog för att se om någon av äventyrarna trampade i någon av ormfällorna som finns i detta rum (se nedan) så fick jag ytterligare en händelse: ”Ny biroll”. Jag bryr mig inte om att slå för nyckelord, jag tycker att det kan passa bra att det skelett som Vodomar möter är den nya birollen. Jag gör det därför bättre än de andra skeletten i listan.  I livet var det den fornstore krigaren Bugwalk. (Var fick jag det namnet från? Jag är helt säker på att jag inte hittade på det själv. Är det från ett av exemplen i Drakar och Demoners första utgåva?) Jag låter Bugwalk ersätta lyktgubbarna i birollslistan eftersom de ju redan är ihjälslagna.

När jag spelade med vårt eget stridssystem (rutbaserad förflyttning) hade hallen 18 rutor man kunde gå i. Enligt äventyret finns det tre stenar som kan utlösa ormfällorna, dvs 1/6. Det logiska hade varit att slå 1T6 för att låta, säg en etta, innebära att en fälla utlösts. Men eftersom Mythic Games Master Emulator drivs framåt av händelserna (dvs de som utlöses av dubbletter på 1T100) så vill jag så ofta som möjligt rulla T100. 1/6 av 100 är ca 18, så jag slår för äventyrare och reptilmän om någon av dem utlöser en fälla då de rör sig genom hallen (18%). Det visar sig att Theosophus utlöser en fälla då han i slutet av denna scen backar undan från skelettet. Eftersom en av de tre fällorna utlöstes av Botulw vid förra spelningen av detta äventyr (se Tvillingbergen I, scen 28, ”Dr Botulws faux-pas”) så slår jag 1T100 för att se om det är den tomma fällan som utlöses igen (33%) – det är det inte, vi har alltså åter en situation med ormar lösa på golvet.

9. Tillbaka i hallen

Då han backar ut ur den makabra lilla kammaren stöter Vodomar ihop med Grombur, som backar sig i motsatt riktning. Dvärgen har sin yxa höjd och viskar: -”Vi har besök.” I andra änden av hallen kan de urskilja två skepnader som står blickstilla. Theo går några steg närmare med facklan höjd och de kan nu se att det är två reptilmän, beväpnade med treuddar. Deras svarta glänsande ögon iakttar äventyrarnas varje rörelse. En av dem blinkar med ena ögat och den andre låter en lång rosa tunga fukta sin långa mungipa. Plötsligt vänder de om och springer med långa, vaggande steg längre in i graven. Deras krängande krokodilsvansar lämnar tydliga spår i dammet. –”Låt dem inte hinna undan och varna sina kamrater!” Ropar Vodomar. Theosophus reagerar snabbast. Han springer efter och när han är i en tillräckligt bra position läser han snabbt en trollformel och ett flammande eldklot bildas ovan handflatan. Han kastar iväg det och det träffar en av reptilmännen i ryggen. Reptilmannen springer vidare, vevar med de små armarna i fruktlösa försök att bli av med lågorna som täcker ryggen och stiger upp längs nacken. Ett andra klot träffar honom och han går ner på knä. Huden bubblar och spricker. Ett pipande, väsande läte kommer ur reptilmannens vidöppna mun då han insvept i lågor faller död till golvet. Vodomar har under tiden sprungit efter den andre reptilmannen som saktar in. När Vodomar nästan är ifatt snurrar reptilmannen plötsligt runt och försöker spetsa honom med sin treudd, men Vodomar hoppar åt sidan. Vodomars första hugg slår sönder reptilmannens sköld, det andra fäller honom och det tredje dödar honom.

9. Tillbaka i hallen – avigsidan

Efter ett uppehåll på ett antal veckor solorollspelade jag denna och de följande tre scenerna på mitt hotellrum i Chamonix. Jepp – jag inte bara spelar solo, jag kan även åka skidor solo. Jag lär alltid känna nya människor när jag är iväg på skidresor, men första kvällen då jag kommer ner så har jag inte hunnit lära känna någon så då kan lite solospel få tiden att gå.

Kaos 2 (1T10=2) Jag höjde ett steg för jag tyckte upptäckten i den lilla kammaren var negativ för gruppen). När jag slog kaosslaget slog jag lika med kaosvärdet (2), ett jämnt resultat innebär att det inte blev en modifierad scen (ojämnt resultat) utan en ”Interruptus!”, dvs att det blir en helt annan scen än den jag tänkt mig.

Har det kommit varelser till platsen? (75% = ja)

Jag slog bland de monster som enligt äventyret fanns nere i graven och det blev reptilmän. Jag bestämde att de kom i en grupp om 1T4 st, det blev 2.

Vad gör då dessa reptilmän?

Anfaller oss? (50% – nej)

Försöker kommunicera med oss? (50% – nej)

Smiter då de ser att spelarna är fler? (50% – ja)

Händelseslag: (1T100=37, ingen händelse)

8. Det lilla rummet

-”Den här dörren kärvar!” Säger Grombur och tar i tills han får upp den. Ut flyter en stank av förruttnelse ännu värre än den i det rum de befinner sig. De tar alla ett par steg tillbaka och hostar och svär. –”Vid alla gudar!” Hostar Grombur fram. -”Denna gravkammare är fylld av lik!” .  –”En gravkammare full av lik, vem hade väntat sig det?” Säger Eliana syrligt och kliver försiktigt in över tröskeln till det lilla rummet.  –”Här ligger vad som verkar ha varit en alv. Han ser inte ut att ha varit död särskilt länge, till skillnad från de här två.” Säger hon och kikar närmare på de kraftigt förruttnade kropparna av två andra äventyrare.  –”Och de här har varit döda ännu längre.” Konstaterar Theosophus medan han petar runt bland resterna av tre sönderhuggna skelett.  –”Hmm, vi har tre stadier av förmultnande.” Säger Vodomar. –”Nyligen död, illa förruttnade och skelett. Blodet på skelettens vapen är fortfarande synligt, så det borde vara blod från alven. Skeletten bör alltså vara alvens banemän. Någon har sedan nedgjort de tre skeletten, troligtvis är det samma person, eller personer, som svept alven i hans mantel, som en sorts svepning vid en begravning.” –”En lärd man, en stäppbarbar, en krigarinna och en alv – det var så gubben Kie på värdshuset beskrev äventyrarna som skulle till graven. Detta var troligen ägaren till bågen som vi fann hos reptilmannen.” Säger Eliana. –”Ja, och åtminstone en till av dem måste ha överlevt så här långt och svept sin fallne färdkamrat i manteln. Låt oss fortsätta och se om vi kan hitta fler spår av våra föregångare!”

7. Första hallen

Det stinker här nere. Vodomar ser sig om. I skenet av facklan ser han en dörr på höger hand, men han anar också en stor form längre fram. Han ger tecken åt de andra och med dragna vapen sprider de ut sig. Då Theosophus närmar sig med facklan ser de vad det är, och då förstår de genast varför det stinker här. I rummets mitt ligger det missfärgade och uppsvällda kadavret av ett stort troll. De håller halsdukar och huvor för munnar och näsor medan de undersöker liket. Var det det förra äventyrargänget som åstadkom detta? Hur länge sen kan det ha varit, några dagar? Eller kanske kylan här nere bevarar kroppar längre? I så fall är det svårt att säga hur många dagar som förflutit  sen detta monstrum mötte sin baneman. Kroppen är sotig och uppvisar tydliga spår av brandskador.

–”Magi.” Säger Vodomar ogillande.

–”Eldbollar!” Säger Theosophus lystet.  –”Av den nya typen. Tre-fyra stycken skulle jag tro.”

Den döde Billemo

5-6. Kumlet

På tredje dagen öppnar sig skogen till en stor glänta i vars mitt de ser en cirkelrund stenplattform som inte kan vara något annat än trollkarlarnas grav. De noterar att gravens ingång ligger öppen och oskyddad, den stenplatta som täckte ingången är dragen åt sidan. –”Så de kom i alla fall så här långt, utan spår av strid. Nå låt oss gå ner! Jag går främst, sedan…” Vodomar delar in dem i den ordning de ska stiga ned i gravens mörker: Först Vodomar Stigman (med bågen redo) därefter kommer Eliana Stinga (med svärdet draget), Theosophus kommer därnäst (han bär trollformelsamlingen i ena handen och facklan i andra). Sist går den tystlåtne dvärgen Grombur (med dubbelyxan redo för hugg).

För varje trappavsats blir det mörkare, kallare och fuktigare. Så tar trappan slut och de befinner sig i en korridor.

2-4. Färden till berget

Hösten har verkligen kommit till trakten och äventyrarna känner sig inte alls lockade att lämna det varma värdshuset för att ge sig ut i höstrusket, men i blåst och mulet väder lämnar de Vindpina och kommer snart ut på vägen mot de utliggande gårdarna. Vindbyar sveper in så hårt bakifrån så att de nästan kan luta sig mot vinden. Så fortsätter marschen hela dagen. De håller god fart, för det är kallt i blåsten och de vill in i skydd av skogen innan de slår sitt första läger.                  

Efter en händelselös natt vaknar de kalla och stela. Det blåser fortfarande så mycket att de ger upp försöken att tända en brasa och värma frukost. De stoppar i sig lite bröd medan de vandrar vidare i tystnad. Efter att ha vandrat i en dryg timme stoppar plötsligt Vodomar dem. Då de är stilla hör de, trots vinden i trädtopparna, ett knarrande inifrån skogen. Då de kikar in bland de gula löven ser de, hängande från en kraftig gren på en stor ek, en kropp som sakta svänger i vinden. Det är en svartalf som hänger där. Han har bundits i fötterna och sedan hissats upp. Det hela bär tydliga spår av svartalfshänder; repet är dåligt och har tvinnats ihop av flera gamla repstumpar. Knutarna är fler än de behöver vara och uppenbarligen uppfunna i stunden. Flera pilar med svarta infettade fjädrar sticker ut ur överkroppen. Han måste ha hängt här i flera dagar för huvudet är svullet och vanställt, och fåglar och andra djur har gått ganska hårt åt kroppen. –”Vad handlar det här om?” Frågar Theosophus förskräckt. –”Intern svartalfsuppgörelse, skulle jag tro.” Säger Vodomar.  –”Han kanske inte löd order, eller så utmanade han bandets ledare, eller så stal han från de andra. En svartalfs liv är smutsigt och kort. Medan de plågade ihjäl den här, stod troligtvis de andra och skrattade. Kom, vi går vidare, att komma nära svartalfernas miserabla liv gör mig alltid beklämd!” Efter detta vandrar de mer vaksamma genom skogen, och den natten börjar de hålla vakt.

Flera pilar med svarta infettade fjädrar sticker ut ur överkroppen

2-4. Färden till berget – avigsidan

Vid förra genomspelningen mötte jag samtliga slumpartade möten som fanns. Jag skippade därför den tabellen och slog bara kaosslaget samt händelseslaget för varje dag och natt som passerade. I scen 3 inträffade en händelse: Mot en gåtas lösning: ”Vakar svartalfer över området?” – dvs ett steg mot ett ”ja” på den frågan. Jag slog nyckelorden ”Vengeance”+”Suffering” och bestämde mig för att det rörde sig om spåren av en plågsam, hämndrelaterad, intern uppgörelse och beslöt att det hade med svartalferna att göra.

Jag slog dessutom ett extra slag för att se om de fann några spår av det förra äventyrarsällskapet (75%). Jag hade emellertid tråkiga tärningar, ingenting hände.

1. Åter till Tvillingbergen – inledning

Det skymmer tidigt denna dag. Tjocka blygrå moln täcker himlen och det blåser upp rejält. Blöta, gula löv far genom luften då fyra personer bär en femte över vadstället vid Laxforsen. De fortsätter halka och kämpa sig upp längs den slippriga stigen till byn Vindpina. Strax därefter öppnas dörren till värdshuset Säckpipan och klientelet ombeds av en tunn och finnig magistudent att komma ut och beskåda vad han och hans sällskap har ”hittat”. Bland bruna vattenpölar i det fuktiga gruset ligger en död reptilman. Byborna samlas runt kroppen, de sparkar lite lätt på liket, klappar äventyrarna på axeln och berömmer dem:  –”Bra gjort!” och –”Skönt att bli av med ohyran!”

En av äventyrarna, stigmannen Vodomar, blir irriterad. Han anar att han själv en dag ska möta ett hastigt slut, och han vill inte att hans kropp ska behandlas på detta sätt: -”Det är inte för att ni ska sparka på kroppen som vi burit den hit. Se istället här! Se på det här svärdet! Det är en stäppbarbars svärd, och den här bågen, det är en alvbåge. Dessutom bar reptilmannen på en tydarsten, en genomskinlig sten som låter dig läsa alla språk, levande och döda. Varifrån har en reptilman fått sådana ting?”

En gammal man tränger sig fram: -”För en öl ska jag berätta…”

Nästa dag står äventyrarna redo utanför värdshuset. Där står Vodomar Stigman, som är gruppens ledare. Där står dvärgkrigaren Grombur och där står krigaren Eliana Stinga. Där står också den tonårige magikereleven Theosophus, med studentstruten käckt på svaj. Efter att ha grävt ned reptilmannens kropp vid eken utanför bonden Skeds gård tillbringade äventyrarna natten med att få höra om den äventyrargrupp som för några veckor sedan var här. Det svärd och den båge man nu funnit måste ha tillhört dem. Kan det vara så att de är döda? Eller göds de i något okänt lyktgubbegryt, i väntan på att ätas upp till vintern? Har de dödats av reptilmän? Pryder deras huvuden nu en påle vid porten till reptilmännens palissad, någonstans långt bortåt Tvillingbergen? Det enda anständiga att göra är att undersöka saken. Och om det skulle innebära att man på vägen råkade nosa reda på trollkarlarnas skatt så är det ju ingen som tar skada av det.

Bland bruna vattenpölar i det fuktiga gruset ligger en död reptilman