Kategori: Tvillingbergen – avigsidan

13. Gravkammaren – avigsidan

Kaos 3 (1T10=7, inget avvikande resultat)

Händelseslag: (1T100=89, ingen händelse)

Jag väntade med att slå för hur det hade gått för de tre äventyrarna från ”Akt I” tills undsättningen kom. Detta helt enkelt för att det skulle ha varit tråkigare att spela om jag hela tiden vetat att de var döda. Detta är en generell erfarenhet av att spela med Mythic Games Master Emulator – håll så många frågor obesvarade så länge som möjligt – det höjer spänningen.

Jag slog först 1T100 för var och en av de tre för att se om de överlevt spökets psykiska attack (50%), det visade sig att barbaren Block gjorde rätt i att frukta spöken, hans sinne hade kortslutits av angreppet och han var död redan då han föll till golvet. De andra två föll i dvala av attacken. Nå, det hann gå ett antal dagar från det de hamnade i dvala till dess att undsättningen kom – överlevde de denna period utan mat och vatten? (50%) Tyvärr visade det sig att Eliana dog där nere i mörkret av kylan och av bristen på vatten och näring. Kvar blev Botulw, som svag, men vid liv, blev undsatt.

11. En fajt med det förflutna – avigsidan

1Kaos 4 (1T10=5, inget avvikande resultat)

Händelseslag: (1T100=23, ingen händelse)

Jag slår för initiativ – ormarna ”går” först, sen spelarna, sist den fornstore krigaren. Det rullades tärningar för hugg, bett och parader men det blev inga dubbletter och historien tog därför ingen oväntad vändning.

10. En fornstor krigare – avigsidan

Kaos 3 (1T10=8, inget avvikande resultat

Händelseslag: (1T100=55, en dublett = en händelse)

Jag slår för typ av händelse: Negativt för huvudroll (Jag slår för vem – det blir Vodomar) och jag slår fram de båda nyckelorden: ”Open”+”Opposition”

Är det ett nytt monster ? 50% = ja (Jag slår på listan över monster i äventyret och det blir ett av skeletten)

När jag slog för att se om någon av äventyrarna trampade i någon av ormfällorna som finns i detta rum (se nedan) så fick jag ytterligare en händelse: ”Ny biroll”. Jag bryr mig inte om att slå för nyckelord, jag tycker att det kan passa bra att det skelett som Vodomar möter är den nya birollen. Jag gör det därför bättre än de andra skeletten i listan.  I livet var det den fornstore krigaren Bugwalk. (Var fick jag det namnet från? Jag är helt säker på att jag inte hittade på det själv. Är det från ett av exemplen i Drakar och Demoners första utgåva?) Jag låter Bugwalk ersätta lyktgubbarna i birollslistan eftersom de ju redan är ihjälslagna.

När jag spelade med vårt eget stridssystem (rutbaserad förflyttning) hade hallen 18 rutor man kunde gå i. Enligt äventyret finns det tre stenar som kan utlösa ormfällorna, dvs 1/6. Det logiska hade varit att slå 1T6 för att låta, säg en etta, innebära att en fälla utlösts. Men eftersom Mythic Games Master Emulator drivs framåt av händelserna (dvs de som utlöses av dubbletter på 1T100) så vill jag så ofta som möjligt rulla T100. 1/6 av 100 är ca 18, så jag slår för äventyrare och reptilmän om någon av dem utlöser en fälla då de rör sig genom hallen (18%). Det visar sig att Theosophus utlöser en fälla då han i slutet av denna scen backar undan från skelettet. Eftersom en av de tre fällorna utlöstes av Botulw vid förra spelningen av detta äventyr (se Tvillingbergen I, scen 28, ”Dr Botulws faux-pas”) så slår jag 1T100 för att se om det är den tomma fällan som utlöses igen (33%) – det är det inte, vi har alltså åter en situation med ormar lösa på golvet.

9. Tillbaka i hallen – avigsidan

Efter ett uppehåll på ett antal veckor solorollspelade jag denna och de följande tre scenerna på mitt hotellrum i Chamonix. Jepp – jag inte bara spelar solo, jag kan även åka skidor solo. Jag lär alltid känna nya människor när jag är iväg på skidresor, men första kvällen då jag kommer ner så har jag inte hunnit lära känna någon så då kan lite solospel få tiden att gå.

Kaos 2 (1T10=2) Jag höjde ett steg för jag tyckte upptäckten i den lilla kammaren var negativ för gruppen). När jag slog kaosslaget slog jag lika med kaosvärdet (2), ett jämnt resultat innebär att det inte blev en modifierad scen (ojämnt resultat) utan en ”Interruptus!”, dvs att det blir en helt annan scen än den jag tänkt mig.

Har det kommit varelser till platsen? (75% = ja)

Jag slog bland de monster som enligt äventyret fanns nere i graven och det blev reptilmän. Jag bestämde att de kom i en grupp om 1T4 st, det blev 2.

Vad gör då dessa reptilmän?

Anfaller oss? (50% – nej)

Försöker kommunicera med oss? (50% – nej)

Smiter då de ser att spelarna är fler? (50% – ja)

Händelseslag: (1T100=37, ingen händelse)

7. Första hallen – avigsidan

Kaos 1 (1T10=6, inget avvikande resultat

Händelseslag: (1T100=36, ingen händelse)

Jag väljer åter att det är 33% att de vill öppna någon av dörrarna de passerar. De, liksom första gruppen, väljer att låta första dörren på höger hand förbli oöppnad. Jag bestämde att det var 90% att de undersökte Billemos lik – det är svårt att inte kika närmare på ett stort, uppsvällt trollkadaver som spärrar ens väg. Äventyrarna instämde – jag slog under 90%. Jag slog därefter att de skulle försöka öppna den dörr bakom vilken den döde Tilindil ligger (33%). Det blev ”ja”. 

2-4. Färden till berget – avigsidan

Vid förra genomspelningen mötte jag samtliga slumpartade möten som fanns. Jag skippade därför den tabellen och slog bara kaosslaget samt händelseslaget för varje dag och natt som passerade. I scen 3 inträffade en händelse: Mot en gåtas lösning: ”Vakar svartalfer över området?” – dvs ett steg mot ett ”ja” på den frågan. Jag slog nyckelorden ”Vengeance”+”Suffering” och bestämde mig för att det rörde sig om spåren av en plågsam, hämndrelaterad, intern uppgörelse och beslöt att det hade med svartalferna att göra.

Jag slog dessutom ett extra slag för att se om de fann några spår av det förra äventyrarsällskapet (75%). Jag hade emellertid tråkiga tärningar, ingenting hände.

1. Åter till Tvillingbergen: Inledning – avigsidan

Med smalbenen smärtande av rapp och bollar från kvällens innebandy slår jag mig ner igen. Laxforsen nämns i äventyret, i övrigt hittade jag bara på hur det kom sig att en ny grupp skulle ge sig av mot Tvillingbergen så snart efter den förra gruppen.

Huvudroller, biroller och gåtor

Huvudrollerna är okomplicerat – där har jag de fyra nya äventyrarna:

Huvudroller

  1. Vodomar Stigman – Jägare
  2.  Grombur – dvärgkrigare
  3. Eliana Stinga – krigarinna
  4. Theosophus – magistudent i målbrottet

Biroller

Här utgår jag från den lista jag slutade förra genomspelningen med.

1-10 Swarzard och Kobbler

11-20 Flamroll och Lokfaste

21-30 Reptilmän

31-40 Lyktgubbar

41-50 Gorin och Drego (dvärgherrar ute på dvärgaärenden)

51-60 Förra äventyrargänget

61-70 Herr Dallerdings spöke

71-80 Skatten

81-90 Gudarna

91-00 Gravkumlet

Trådar

  1. Är äventyrarna döda?
  2. Är äventyrarna fångar hos reptilmännen?
  3. Är Flamroll och Lokfaste på väg tillbaka?
  4. Vakar svartalfer över kumlet?
  5. Vakar gudarna över kumlet?
  6. Finns det en bakväg till kumlet?

Jag beslutade alltså att testa en gång till med ganska många gåtor. En sak som slog mig i första genomspelningen var att ingen av trådarna kom nära att avslutas. Detta kan ha berott på att jag hade så pass många trådar att de ”Mot en gåtas lösning” som jag fick på händelsefokustabellen spreds ut mellan de olika trådarna så att ingen enskild tråd nystades upp. Om det efter denna genomspelning visar sig att trådarna inte spelar så stor roll så behöver jag ta i med hårdhandskarna och både förändra händelsefokustabellen och öka antalet slag med T100.

Post scriptum 2: Herr Dallerdings triumf

”Att spela om eller att spela nytt? Det är frågan.”

Ända sedan Shakespeare skrev dessa dödliga rader i ett första utkast till en skiss till den skrotade enmansföreställningen ”Gimlet, prins av Danmark” har solorollspelare världen över ställt sig denna eviga fråga. Så även jag, så även jag. Jag slets mellan att låta äventyrarna dö därnere i gravkammaren och att låta utrusta en expedition som skulle ha en möjlighet att undsätta dem. Det som talade för det första alternativet var lockelsen i att få pröva ett nytt äventyr – det finns ju så många jag vill hinna spela innan jag hör Karon, svärande och gormande, gå på grund här utanför. Det som talade för det andra alternativet (som vann) var att äventyrarna inte hade hunnit igenom särskilt mycket av gravens gångar och prång då spöket gjorde slut på dem. Äventyret kan helt enkelt inte sägas vara genomspelat. Dessutom hade jag ju skissat upp spelplanen för stora delar av gravkomplexet och kunde gott använda den en gång till efter allt arbete jag lagt ned.

Så låt oss säga att spöket som avlivade mina äventyrare var den osalige anden efter den fruktansvärde rovriddaren herr Dallerding, så kallar jag denna första genomspelning för ”Tvillingbergen 1: Herr Dallerdings triumf”. Vad nästa genomspelning får för namn får vi se.

Jag kan också meddela att det kommer att följa några dagar utan uppdateringar. Liksom många andra medelålders solorollspelare förtjänar jag mitt levebröd som fotomodell, och yrket kräver nu några dagars photo shoot på rivieran. (”Hur f-n ställer vi in kamerorna Henri? Jag har aldrig sett något så vitt”.) Jag kommer kanske även att passa på att teckna lite för att illustrera den kommande omspelningen.

Post scriptum 1: Hur gick det?

Ja, hur gick det här egentligen? Fick jag den nostalgikick jag var ute efter? Njae. Jag mindes inte mycket av spelet så det fanns inte så mycket nostalgi att återvända till. Detta äventyrs enkla historia räcker heller inte riktigt till för att göra det till en verkligt minnesvärd berättelse. Det finns även en del logiska luckor man kan hänga upp sig på. Eller egentligen är det inte så mycket logiska luckor som bara konstigheter. Varför bor det t.ex. ett spöke i en sarkofag som inte innehåller någon kropp? Är det något av trollkarlarnas spöken? Troligen inte, [SPOILER] deras kroppar är begravna på annan plats i komplexet, och om avsikten vore att det var någon av trollkarlarnas osaliga ande, skulle man inte ha skrivit det i texten i så fall? Eller fångade sönerna på något sätt in ett vilt och stolt frigående spöke och satte det att vakta [SPOILER] nedgången till den riktiga gravkammaren?

Och en annan sak… varför gav egentligen mördar-sönerna sina fäder en gravplats i mellanklassen? Om de ogillade dem nog för att döda dem, varför inte bara bränna kropparna och sprida askan för vinden? Hade jag mördat min fantasyfader den mäktige trollkarlen skulle jag inte litat det minsta på att han skulle låta det passera ostraffat. Jag skulle ha vidtagit en massa magiska försäkringar och förseglingar som säkerställde att fädernas andar verkligen stannade i graven och inte försökte hämnas. Här verkar sönerna istället försökt blidka brottsoffren med fastighet och gåvor, men skulle det verkligen ha räckt? De mördade fäderna fick trots allt bara ett gravkomplex med gravgåvor som jag skulle beskriva som medelmåttiga, lutande åt det undermåliga. I ”förvaringsrummet” (som ingen av mina äventyrare kom till) finns de gåvor som sönerna skickade med fäderna på deras sista färd: Två mumifierade hästar, två dito hundar. Två mumifierade män och två mumifierade kvinnor (slavar och slavinnor). De fick även med sig 16 urnor med grödor (om de blev hungriga), två sköldar och två brynjor (om de ville slåss), två uppsättningar med allehanda verktyg (om de kanske ville bygga ett hus), två gobelänger och två tavlor föreställande de båda trollkarlarna (som de kan ha i sitt nybyggda hus) samt två flaskor vin (för en mycket måttfull inflyttningsfest i det nya huset).

Och en annan sak… jag måste nog säga att en av de saker som jag studsade mest över då jag spelade genom äventyret var att gravkomplexet bara verkar vara ca 20-25 år gammalt. Det kan hända att 20-25 år kändes som en väldigt lång tid för spelkonstruktörerna (troligtvis ungefär hela deras egen livstid vid tillfället) men för mig som var 44 då jag spelade detta känns händelser som inträffade för 20-25 år sedan inte alls särskilt fjärran. Om jag idag fick idén att länsa en bisarr familjegrav någonstans i en av landets mindre kommuner (kom igen, vi har alla tänkt tanken) så skulle jag nog välja en äldre grav än en från 1995. Jag vet inte vad man gav i gravgåvor i mitten av 90-talet, men en fingervisning kan vara att årets julklapp 1995 var CD-skivan. Jag skulle ha satsat på en grav med gåvor som har större antikvitetsvärde, åtminstone från 1988 (bakmaskinen). Nåja, äventyrets historia och text räckte inte riktigt till för mig, min fantasi har fyllt ut mycket där jag tyckte att äventyret brast, men det är ju å andra sidan så rollspel ska fungera. Äventyret är tacksamt för solospel i och med att gravkomplexet och dess invånare bara ligger och väntar på mig, det finns ingen avancerad plan jag måste förhålla mig till. Det jag saknade var framför allt stämning och minnesvärda miljöer och karaktärer.