26. Kumleklint

Speltillfälle 26: 220305

21 midsommar, 1165 e.s.

Äventyrarna vaknar utsövda på värdshuset ”Död mans hand”. Durus frukost omfattar hela kostcirkeln medan Kwitzach håller sig till sina traditionella ”sju hårdkokta”.  Värdshusvärden, fru Pollmor, ber dem hjälpa henne med ett problem. Hon har ett konkurrerande värdshus vars ägare, dvärgen Ywin, vägrar följa byns regler och betala samma avgifter som hon. Kwitzach plockar äggsmulor ur skägget: –”Kära fru Pomerans, vi ska se närmare på saken.” Efter att ha vandrat runt lite i byn ser de tolv välbeväpnade orcher samt en kedjad människa trampa in genom porten. Människan knuffas fram och tittande ner i marken framför han ett budskap: -”Ni får nu möjligheten att ansluta er till den orchiska välfärdsunionen.” Byns åldersmän och kvinnor – ledda av Fru Pollmor – resonerar kort innan de lite undvikande hälsar orcherna välkomna, sätter fram mat och ber att få tid att överväga medlemskapet. –”Fru Pulvermos var visst inte så tuff när det verkligen gäller.” Säger Durus.

De tar sig till ”Trollskallen” – den laglöse Ywims värdshus. Durus går in följd av Kwitzach. På läpparna har dvärgen Kwitzach en lustig farfar Ludd-historia för att få till en god stämning …men han flämtar till, spärrar upp ögonen och stapplar tillbaka ut i solen! –”En… en… en dvärg som rakat av skägget!” Ett rytande hörs inifrån värdshuset: –”Dvärg? DVÄRG!?! Och de ska komma från ett uselt skäggplyte?” Två sejdlar, en kastrull och en prydnadskentaur från Vivend kastas ut efter Kwitzach.

De råbarkade drängarna på ”Trollskallen” skrattar hånfullt åt Kwitzach. Durus har stått kvar inne i salen och den rasande Ywin öser ovett även över honom. Durus ler artigt, tar av sig hatten och bugar djupt. Med den stora hatten döljer han att staven öglar Ywins stödjeben. –”Och nu mina herrar, gör vi vår sorti!” Säger Durus och backar ut samtidigt som ett kraftigt ryck med staven får Ywin att fara i backen. Sedan vandrar de båda äventyrarna tillbaka till ”Död mans hand”.   De bestämmer sig för att varken uppgörelsen mellan värdshusvärdarna eller den mellan Kumleklint och kejsar Hrokas rike är något de behöver lägga sig i. De ska tillbringa natten här och sedan lämna byn.  

22 midsommar, 1165 e.s

Den natten vaknar Kwitzach till och ser ett spökaktigt sken utanför värdshuset. Genom fönstret ser han vålnader irra runt på de ytor av byn som inte är vägar eller torg. Morgonen efter använder Durus sina magiska kunskaper till att känna av att alla vägar har en sorts trottoarkant av magiskt tegel som håller vålnader borta från de boende.

Denna sista dag i byn vandrar de upp till den gamla begravningsplats som utgör byns norra del. Med Durus magi finner de ett dolt gravvalv i bergssidan. De gör viskande upp en plan. De går tillbaka till värdshuset, betalar sina räkningar, tar åsnorna och lämnar byn. Då mörkret sänker sig smyger de tillbaka till byns norra sida och klättrar in över palissaden. De drar loss magiska tegelpannor och bygger sig en skyddande ring framför den dolda graven och så bänder de upp porten och går in. De finner en krypta med två sarkofager för vuxna och en för ett barn, allt upplyst av en magisk grön eld. Vid foten av en av sarkofagerna sitter ett spöke av en kvinna och gråter. De effektiva äventyrarna frågar inte varför hon gråter utan släcker den gröna lågan, genomsöker sarkofagerna och plockar med sig den ärgiga bronskrona de finner. De lämnar graven och klättrar tillbaka ut över palissaden. Det är nu tidig morgon den 23 midsommar och de vandrar ett par timmar innan de slår läger och sover bort resten av dagen.

SL:s kommentar: Det är många som berättat hur mycket tid deras spelare spenderade i Kumleklint, hur de engagerade sig i ”ölkriget” mellan värdshusen etc. Hade vi börjat kampanjen där så kanske Kumleklint fått större betydelse även för oss, men Kwitzach och Durus hade just hanterat en uråldrig drake samt jätten Skråme – lite interna gräl i en sömnig by lockade inte.