13. Havets gåva

Speltillfälle 9: (201212)

Dag 23: Tjugoandra ungsommar

Medan alla andra är på morgonandakten smyger sig Kwitzach och Ilender upp och lösgör Durus. Satta på spåret av Snidras snokande tar de sig upp i östra tornet och hittar där en stenkista med tre (!) sinnrika låsmekanismer. Även relativt gröna äventyrare förstår genast att bakom sådana säkerhetsarrangemang döljer sig något värdefullt.

Under stor tankemöda lyckas de öppna det ena låset efter det andra och på stenkistans botten finner de… ett svärd! Så detta är alltså havets gåva – ett uråldrigt magiskt svärd!

Hur hänger allt ihop? Det får de inte tid att grubbla på för just då stiger ur skuggorna den långe blonde druid i vars bostad de igår fann ett lik. -”Ge mig svärdet!” Han understryker orden med hotfulla magiska gester. Efter en hård strid ligger druiden död för deras fötter. Framför äventyrarnas ögon ändrar hans ansikte form, först från den långe blonde till den krullhårige druid som hade svårt att följa med i morgonandaktens ritualer, och sedan till en äldre man som de aldrig sett förut. Durus sluter sig till att detta är någon form av magiskt hamnskifte som han aldrig tidigare hört talas om.  Nå, vem han än var så är han död nu. De håller som bäst på att plåstra om varandra då ytterligare figurer stiger fram ur skuggorna – de tre dvärgarna. –”Ge mig svärdet!” Säger den svartögda Storhärja, i en sorts repris.

Efter gårdagens holmgång med Snidra och den nyss avslutade striden med den hamnskiftande druiden inser äventyrarna att de är besegrade, de är inte redo för en strid till. Dvärgdiplomaten mäster Byrnel förklarar att detta är en uråldrig alvklinga kallad Maligarn som gavs åt dvärgarna i forntiden och att den är förutbestämd att uträtta storverk – något dvärgarna har behov av i detta eländets tidevarv. Svärdet överlämnas, men det hela slutar ändå ganska bra för äventyrarna. Mäster Byrnel ger dem riklig ersättning i klingande silver och bjuder på en fin middag på värdshuset. Storhärja är ingen lysande konversatör och Snidra är än sämre, han grymtar bara som svar på tilltal – en gång för ja, två för nej. Mäster Byrnel är desto mer talför. Han berättar sägnen om svärdet – att det gavs dvärgarna av guden Stor och att det kan genomtränga självaste urdrakens stentäckta skinn. Han berättar om hur svärdet varit förlorat i hundratals år och hur stensångaren Brander av Bynd i fjol fick en vision där svärdet spolades upp på land. Då ryktet om att druiderna i Pelagia fått en gåva av havet nådde dvärgstaden Stormunsel begav sig mäster Byrnel med följe hit.

Spelledarens kommentar: Kampanjens äventyrsplatser är upplagda för att kunna spelas i den ordning spelarna vill, och som SL väljer man även var och när man låter dem hitta de alvjuveler som behövs för att återväcka kronan Stanengist. I Pelagia använde jag mig av denna frihet – Havets gåva är egentligen ett annat magiskt föremål men jag ville pressa historien framåt och bytte ut det mot svärdet Maligarn, som bär en av juvelerna.

Det är många grupperingar och det finns rätt mycket historia som spelarna behöver bli insatta i. Jag använde försoningsmiddagen till att låta mästerdiplomaten B ge mina stackars spelare en lång genomgång av de viktigaste maktspelarna och den konflikt som råder i det glömda landet. För att underlätta överblick och förståelse skalade jag bort Merigall. Jo, jag vet att han är central i originalberättelsen men min stora utmaning var att, med ibland flera månader mellan speltillfällena, få spelarna att komma ihåg hur historien hängde ihop. Att då låta den ständigt köns- och hamnskiftande Merigall ploppa upp här och där i olika former skulle inte hjälpa till. Jag tror jag gjorde rätt som valde en rakare, om än mer konventionell, historia om ett framväxande krig mellan två grupperingar: Dvärgar, alver, ryttarfolk och orcher förenade i en allians mot människospindeln Zytera, rostfursten Kartordas rostbröder och demonhorder anförda av den oformlige general Krasylla. Erik Granströms gråskala bevarades dock, alliansen av dvärgar, orcher, alver och ryttarfolk är moraliskt att föredra framför alternativet, men det går inte riktigt att tala om de goda mot de onda.

En maktspelare som vid Byrnels genomgång intresserade spelarna var orcherkejsaren Hroka – ”den förste och störste”. Han har lyckats knyta den ena orchstammen efter den andra till ett förbund, hårt kontrollerat av honom själv. Men Hroka kontrolleras i sin tur av sin betydligt mer intelligenta hustru – kejsarinnan Soria. Detta power couple styr ett orchiskt rike vars like aldrig setts, men det som fick äventyrarna att välja orcherfästet till resmål var att Hroka nyligen skänkt Soria en stor juvel. Utifrån det Halldor Trollare berättade om kronan Stanengist misstänkte äventyrarna att detta var en av juvelerna de letade efter.

Nästa stopp: Orchernas huvudstad – det forna alvfästet ”Rosenöga”.