SL:s kommentar: I flera av Fria ligans spel har resor och utforskning en framträdande roll, men jag tycker ändå Svärdets sång sticker ut lite extra. Förutom regler för att hitta rätt/gå vilse, upptäcka faror, råka ut för oväder, slå läger, laga mat, drabbas av ohyra m.m. så finns det en slumptabell med förberedda händelser som man kan råka ut för i olika typer av terräng. De är utformade på samma sätt som de händelser som finns förberedda för äventyrsplatserna, som en kort berättelse som kan kicka igång ett eget litet äventyr. Jag nämnde förra gången två sådana händelser som jag hoppat över i krönikan eftersom de inte kom att spela någon roll i kampanjen. Nedan återges hur vi spelade ut den tredje händelsen.
Speltillfälle 5: 201024
Durus och Kwitzach lämnar spiran i den gamle bymagikerns vård, i en liten okänd skogsby kommer ingen att leta efter den. Nöjda med detta mästerdrag i att skaka av sig förföljare köpte de utrustning och en packåsna. För att inte glömma bort spirans svåra namn döpte de åsnan till Nekhaka.
Dag 7, sjätte ungsommar
Nästa dag lämnar de byn Rostvattnet och följer ån norrut, in i skogen Hidamark. I skymningen finner de vid en svart tjärn ute i djupaste granskogen en stor vit stridshingst. Hästen är skadad och bär en dyrbar sadel med ett heraldiskt vapen – ett ekollon över vilket två yxor korsar varandra. Dagen efter finner de hästens ägare.
Dag 8 sjunde ungsommar
På avstånd ser de något purpurrött bland den gröna mossan under granarna. Durus håller häst och åsna medan Kwitzach smyger fram. Dvärgen trippar och tassar, ruschar, kikar fram bakom träd och stenar, rullar och slår kullerbyttor – kanske han en gång till och med likt kameleonten antog bakgrundens färg. [Spelaren rullade 6:or på alla sina tärningar.] Då Kwitzach säkerställt att det inte finns någon som iakttar dem utifrån skogens mörker, går han fram. Det är en människa som ligger där, en ung blond ädling. Den röda manteln bär samma heraldiska vapen som sadeln, blodet har svartnat runt de två armborstpilar som sticker ut ur ynglingens rygg.
Kwitzach och Durus sveper kroppen i en av sina filtar och binder den på hästen. Efter några timmars vandring står de i skogsbrynet till slätten norr om Hidamark. Blygrå åskmoln tornar över ett böljande hav av knähögt gräs. Ute på slätten ser de ett timrat fäste som inte finns på kartan de fick av Halldor – det måste byggts efter blodsdimman. Ett horn ljuder över slätten, portarna öppnas. Fem bistra, rustade män rider dem till mötes. Sammanbitna och fåordiga undersöker de den döde och ser skäktorna. -”Det är Hidasönernas verk. Demonyngel!” Durus och Kwitzach eskorteras till borgen där gamle greve Gregert Lavvide själv lyfter sonen av hästen och bär honom till hallen. Äventyrarna förhörs men misstänks inte för dådet.
Dag 9 åttonde ungsommar
Morgonen efter, i den timrade riddarsalen: Greven och grevinnan, knappt förmögna att tala utan att bryta samman, tackar för att sonens kropp återbördats. Greven ger Kwitzach en gyllene dryckeskopp och grevinnan förärar Durus en dyrbar förgylld gobeläng. Kanske inte den gåva äventyraren själv skulle valt, men vem är jag att tvista med tärning och tabell? Äventyrarna tackar och lämnar det sorgdrabbade fästet så fort de kan.
SL:s kommentar: Här tycker jag att den förberedda händelsen (man hittar hästen och sen den döde) verkligen inbjöd till att delta i en hämndtåg mot ”Hidasönerna” (påhittade i stunden, jag har ingen aning vad de är för några). Hade spelarna valt denna väg hade troligtvis greve Lavvide senare visat sig bli en viktig del i kampen mot Zytera, men nu valde de (helt rimligt) att skynda vidare norrut mot Pelagia för att vädra stinkrötan ur Durus.
Swords & Kåseri 