För en munfull vatten – del 5

Efter att Råttis genom ett under undkommit döden är vi värda att koppla av med lite plundring. Vi går in i en byggnad och rotar runt uppe på andra våningen då vi hör knallarna från skottlossning eka mellan byggnaderna utanför. Vi ser tre personer retirera ut från en byggnad, skjutande mot förföljande svartklädda trashankar. Vi kan inte säga säkert men de som retirerar skulle kunna vara folket från vår ark, och de som förföljer är utan tvekan zongastar. De tre tar skydd i en annan byggnad och deras eldgivning tvingar zongastarna till reträtt. Plötsligt skakar marken till, puts faller från taket och utomhus hörs ett klagande gnissel då en gammal rostig rörledning bänds ur position och med ett brak faller till marken. Vad var det? (Jo det ska jag tala om! Jag hade gjort en handlingstabell även för varelsen under vattnet (se ovan) och vi hade denna scen slagit så att den första händelsen på tabellen inträffade.)

Vi smyger fram till byggnaden där de tre tog skydd och väser: -”Psst! Det är Vedonkar, Loranga och gänget. Skjut inte, vi kommer in!” Vi ställde frågan: ”Hör de oss?” 50% (44) = ja, och en dubblett (44) innebär att det också inträffade en händelse. Det blev ”Negativt för huvudroll” (Vedonkar), nyckelorden: ”Failure” + ”Extravagant” Jaha… vi gillade inte vart detta lutade men fortsatte med frågorna. -”Avskyr Nogga oss?” 50% (45) Ja. ”Hatas vi av Lambda?” 50% (19) Ja. ”Äcklar vi slaven Grits?” 25% (16) Ja. Kommer de anfalla oss? 33% (02) Ja!

För resterna av Vorhans expedition gjorde jag en tråd per deltagare, ingen av dem hann dock lösas ut innan äventyret var över.

Krossaren Nogga kommer ut och möter Vedonkar med utsträckt hand. …Men vilka konstiga ansiktsuttryck Loranga och kollegorna har, och varför skriker de så högt? Det blixtrar till och allt blir svart för Vedonkar.

Det som hänt är att slaven Grits har mutationen ”Mardrömmare”. Vi bestämde att Grits använde den för att få Vedonkar att se en fredlig Nogga, medan alla andra såg hur den verkliga Nogga – den stora tunga krossaren – rusade mot Vedonkar med höjt vapen och klubbade ner honom. Samtidigt skjuter Lambda ned Råttis. OK – the fight was on! Amalia lyckas sänka Nogga medan Loranga osäkrar sin handgranat och kastar den mot dörröppningen där Lambda och Grits står. Vi slog skadan individuellt för dem och Lambda kollapsade medan Grits på något oförklarligt sätt helt klarade sig undan skada från en granat som landade mellan hans fötter. Detta fick oss att bli misstänksamma. Skulle store tjocke Grits verkligen kunna klara sig på det viset? Frågan var: ”Är Grits verkligen här eller har han ”mardrömt” och lurat oss alla?” 25% att han lurat oss (vi slog 13) = Grits är egentligen inte alls slav utan en parasit, han har lurat hela arken i alla dessa år. Han ”mardrömmer” så att vi andra tror att han slavar och sliter, men i själva verket ligger han och latar sig inne vid kaminen. Givetvis höll han sig på säkert avstånd under striden, Lambda stod ensam i dörren och drabbades av granatens effekter. Med både Nogga och Lambda utslagna känner sig Grits befriad från sitt slavkontrakt och försvinner in bland ruinerna och ut ur historien.

Vi barrikaderar byggnaden, plåstrar om varandra samt förhör Nogga och Lambda. Vi får veta att resterna av Vorhan, expeditionens ledare, ligger uppe i vråkens bo.

Under natten inträffar ett nytt skalv (det tredje steget på vår händelsetabell ovan), och på morgonen kommer zongastarna för att förhandla om barnen. De förklarar för Vedonkar att det underjordiska monstret måste få människooffer, det räcker inte med maskar och småfåglar. Efter lite dividerande erbjuder vi dem Nogga mot att vi får hämta tre kubikmeter rötfritt vatten per vecka. Zongastar har dock inget begrepp om byteshandel och avslår vårt erbjudande (vi ställde frågor men slog dåligt). Vi drar oss tillbaka och överlägger. Fem minuter senare är vi vid dörren igen och erbjuder dem Nogga, Lambda och barnen – och nu erbjuds vi fri lejd. Men inget vatten. Vi tillåts dock klättra upp i vråkboet och däruppe finner vi Vorhans lik, som vi firar ner och begraver. Vi finner även de förtorkade resterna av en annan individ. I det likets kläder finner vi en dagbok – en av ledtrådarna till Eden! Besvikna över att det inte blev någon vatten-deal men intresserade av vårt dagboksfynd trampar vi tillbaka till båten och far sedan hem till arken.

Vi var nu långt inne på småtimmarna den 2 januari 2021 och vi beslöt att inte spela hemfärden.

Ok – vad tyckte jag?

Generellt sett tycker vi att äventyr blir roligare då det finns en tickande klocka som stressar och som tvingar berättelsen vidare om spelarna kör fast. Jag satte upp fyra klockor:

1. Hur zongastarna skulle agera

2. Att det var en ständigt ökande risk att skrotvråken skulle angripa oss

3. En ökande sannolikhet att vi skulle hitta de överlevande från expeditionen vi letade efter

4. Att ”monstret under vattnet” (i originalet en masksvärm) förr eller senare skulle rasera ön

Dessa inslag inspirerades av händelser och varelser som finns i texten, men originalet är inte byggt utifrån tanken om tickande klockor, och masksvärmen har inga planer på att rasera ön. Utöver detta hade Nogga, Lambda och Grits varsin tråd för Mythic-systemet.

Om jag spelar denna zonsektor en gång till kommer jag lägga lite tid på det kulvertsystem som binder samman olika delar av reningsverket. T ex skulle man kunna ha ytterligare en klocka (ett stadigt ökande riskslag à la skrotvråken) för att zongastar plötsligt anfaller upp ur kulvertens gångar. Det borde även gå att få till en nervpirrande vandring genom kulvertarna fram till zongastarnas boningar och bassängen, med en ständigt ökande chans att zongastar ligger i bakhåll eller har riggat fällor.

Och pop up-kartan då? Jo den var ju kul, men när man väl spelar ser man det som sker för sitt inre, kartan spelar inte så stor roll. Men den var kul att göra så jag kommer förr eller senare att använda idén i något annat scenario.

Nu har jag vigt fem (5) ((!)) bloggposter åt denna lilla zonsektor, jag har inte kollat Dark Net men tror att det i alla fall är internetrekord? Konstruktör Kosta Kostulas borde vara nöjd med mig.

För en munfull vatten – del 4

Ett par korta regelkommentarer innan vi sveps med i den högoktaniga klickfingerförslitande läsupplevelse som en rollspelslogg utgör: I originaltexten är det förutbestämt var man hittar överlevarna av expeditionen men eftersom vi vill ha överraskningar så bestämde vi att det var 5% att vi skulle stöta på överlevarna i den första zonen på min karta, därefter 10%, 15% osv för varje ny zon. Samma procentsats sattes för skrotvråken – men vi slog bara för en eventuell attack då vi korsade öppna sträckor.

Jag hade även förberett ett par handlingstabeller för hur zongastarna respektive ”monstret under vattnet” agerade. Tanken var att de skulle driva handlingen framåt oberoende av vad våra karaktärer gjorde. Jag ska inte gå in i detalj på hur vi gör men varje runda slog vi ett slag med ökande risk att nästa post på tabellen skulle infalla. Nedan syns zongastarnas tabell:

Nog med regler – mot äventyret! (de avslutande orden i Svea rikes lag)

Vi vadar över till ön och smyger iland i skydd av ett risigt nyponbuskage. Precis då vi böjt undan ett rostigt gammalt stängsel och går in och på anläggningens spruckna och övervuxna asfalt blir vi anfallna av zongastar! De hoppar fram i sina svarta sopsäckskläder, tjuter gällt och svingar olika hemmabyggda vapen mot oss. Efter att vi fällt tre av dem pilar de iväg och försvinner bland vass och buskage. Allt är plötsligt tyst igen.

Vi fortsätter in mot de gamla ruinerna. Vedonkars zonstrykarblick lägger särskilt märke till mängden fågelspillning längs med den rostiga skorsten som utgör vattenverkets högsta punkt. -”Skrotvråk.” Viskar han. (Om det inte finns särskilda skäl att våra karaktärer ska välja en viss väg brukar vi slumpa för att se vilken väg de väljer. Efter att Vedonkar upptäckt vråkboet så sa vi att det var 90% att vi hela tiden skulle välja en väg som skyddade oss mot en vråkattack.)

Vi smyger oss in mot ruinerna, första anhalten blir en rostig cistern. (När vi slog de slag vi gör i början av varje scen blev ett av resultaten att scenen blir modifierad – den blir i stora drag som vi tänkt oss, men något tillkommer eller dras ifrån. Vi slog två nyckelord för att få idéer (Attract+Love). Vi ställde frågan: ”Är det några zongastbarn som gömt sig här som väcker vårt medlidande?” Vi tyckte det var en rimlig tolkning och satte procenten till 75%. Vi slog 36 = Ja.) Vedonkar lyckas göra sig förstådd och får veta att de magra zonstrykarbarnen var ute och letade ätbara insekter då vråken kom, de flydde in under cisternen och nu vågar de sig inte tillbaka. De är livrädda både för oss och vråken …men också för något mer. Vedonkar lyckas manipulera barnen (inte snyggt) och de berättar att de fruktar det hungriga underjordiska monster som håller vattnet rötfritt och som zongastarna offrar till för att det inte ska bryta sig loss och förstöra världen.

Med detta monster i tankarna tar vi oss över till bassängerna och här slår plötsligt vråken till! Vi ser en skugga och känner ett vinddrag och sen har den lyft med Råttis i sina klor. Alla öppnar eld och det i kombination med att Råttis biter, river och vrider sig, gör att vråken tappar den lilla gnagaren. (Råttis lyckades med ett ”vansinnigt” Fly-slag). Med en dånande kyrkklockeklang landar Råttis på en av de klotformade cisternerna och åker, i ett moln av rostflagor, på baken över kanten och ner på marken. Vi bestämde att all päls i baken skavts av och gav Råttis -1 Kyla tills pälsen växt ut igen.

***

För en munfull vatten – del 3

Pop up-kartor – ytterligare ett genidrag från SoK

Det var nu början november 2020 och jag hade en tid tyckt att vi borde vara lite mer konsekventa avseende hur vi avslutade och påbörjade scener. Det var framför allt då vi rörde oss utomhus som vi inte hade en riktig struktur för när en scen skulle avslutas och en annan inledas. Jag bestämde mig för att rita upp en detaljerad karta till zonsektorn För en munfull vatten, där det av kartan skulle framgå att ”om vi går hit ska vi inleda en ny scen”.

Inte mycket spännande med detta, men en sen kväll i mitten av november då jag satt och dummade mig vid ritbordet fick jag en idé jag ville prova. Kunde jag göra en karta som kunde fällas upp som en sån där ”pop up-bok”? Det skulle inte påverka reglerna på något sätt, jag tänkte bara att det kunde se roligare ut än en vanlig karta. I Mutant-termer kan man säga att jag nu drabbades av en övertändning. Övertygad om det geniala i pop up-idén satt jag och ritade halva natten – hur kunde all världens rollspelskonstruktörer ha missat denna lösning? …I 45 år?!?

När jag dagen efter, illa utsövd, släpade mig till jobbet var jag orolig att detta skulle visa sig vara ytterligare en av alla de idéer som jag tycker verkar fenomenal kl 03.00 men som visar sig vara mindre fenomenal när jag ser på den i dagsljus. Jag ska inte påstå att idén var fenomenal, men den visade sig i alla fall fungera. Ett par dagar senare hade jag klistrat ihop varsin pop up-karta till kusinen och mig och då Postnord gjort sitt jobb var vi på nyårsdagens kväll 2021 redo för spel…

*Kartan och de zoner man rör sig mellan*, *varje zon en scen*

Streckad linje på kartan innebär att man rör sig där skrotvråken inte kan attackera, men om karaktärerna rör sig längs en heldragen linje (korsar öppna ytor) så finns det en viss % att skrotvråken attackerar. Risken ökar för var gång, och karaktärerna vinner på att ta det försiktigt – ljud av strid väcker megafaunans intresse och ökar risken för en vråkattack.

Så här såg det ut när vi spelade – ännu en kall och dimmig dag i Halmstadzonen

*De rostiga kemkloten, skorstenen med skrotvråkbo i bakgrunden*

…*och så här såg det hela ut för min 10mm höga kusin*

När vi var klara vek jag ihop A3-arket och stoppade ner det i en mapp. Det finns en del saker som behöver förfinas, men pop up-kartan kräver åtminstone inte något utrymme att tala om.

För en munfull vatten – del 2

Mot zonens hjärta

Vi styr vår båt tillbaka mot reptilfolkets ö men ser inga livstecken. Tysta och vaksamma stävar vi förbi ön och upp mellan de höga och övervuxna ruiner som reser sig vid åns mynning. Vi fortsätter uppför åns stilla svarta vatten in mot zonens hjärta. Enligt vägbeskrivningen ska vi passera tre fornbroar och efter den fjärde gå iland på den östra stranden. Den rötfria källan ska ligga någon timmes marsch öster om den punkten.

Vi glider utan upptäckt under den första bron. Den andra bron blir mer problematisk, den har rasat och då vi drar vår båt över rasmassorna kommer trasigt klädda människor rusande ner mot oss från ruinerna. (Då vi slog för varelser i en ny zonsektor resulterade det i att vi mötte humanoider. Vi slog på tabellerna och det visade sig vara vandrare. ”Hmm – Kan det ha varit samma vandrare som Vedonkar för ett antal veckor sedan med falska ord lurade bort från vår ark?” 10% (02) Ja det var det! Dessutom slog vi 02 – ett perfekt slag. Vandrarna minns Vedonkar m y c k e t väl.) De ropar och skriker medan vi kämpar för att få ner båten i vattnet: -”Där! Det är lögnaren! Den store ljugaren! Tvag din tunga smutsmunsman!” De kastar tunga väldoftande projektiler mot oss, men nu är båten nere i vattnet på andra sidan bron och vi styr mot mitten av ån.

De följer efter oss en stund tills de får slut på tvål och drar sig sen tillbaka. Vi skrattar och hånar dem tills det första spjutet slår ner på däck och vi inser varför vandrarna inte följde efter oss. Den zonsektor vi nu kommer in i kontrolleras av tjutande kannibaler! Uppifrån den tredje bron, en hög och rostig fornbro som fortfarande spänner över ån, bombarderas vi av stenar och skrotspjut. Men vi kryper in i räddningsbåtens inre och kannibalerna kan bara tjuta gällt, och i maktlös vrede skaka sina skallsamlingar efter oss.

Efter att ha säkerställt att vi inte längre förföljs av kannibaler kliver vi iland och trampar genom zontörnen mot vårt mål. På kvällen ser vi det på avstånd – det översvämmade gamla vattenverket. Vi slår läger för att närma oss det i dagsljus. Den natten anfaller en raggbest vårt läger men vi är nu en väl samtrimmad stridsenhet och lyckas nedgöra monstret utan att det ger oss någon skada. Frej flår besten och Råttis får en bad boy-pälsrustning.

För en munfull vatten – del 1

Våra karaktärer hade nu tagit sig igenom Sista motståndet och I reptilfolkets spår, och före det – egentligen tänkt som en engångsgrej – även Oraklet i silverägget. Vi hade kommit in i en rytm med att spela några timmar online nästan varje vecka och vi beslöt oss därför att ge oss på den stora kampanjen i Mutant år 0 – Vägen till Eden. Vi läste på lite om hur den inleddes och fann att vi redan var en bit på väg…

Med fynden våra äventyrare fick med sig från reptilfolkets boning och från det gamla sjukhusets källare når Arken tekniknivå 30. Arken gör ett teknologiskt språng och Loranga och andra skrotskallar konstruerar en primitiv trampgenerator. Vi förstår nu att en rad av de prylar vi hittills mest samlat för det mysiga trassel deras sladdar skapar, kan få magiskt liv genom att kopplas ihop med vår nybyggda generator. Medan arkens stackars slavar frenetiskt trampar runt i generatorn kopplar vi in kabeln och lyckas få igång en gammal videokamera. Vi fick den tidigt i Sista motståndet som tack från vandrande flyktingar för att vi visade dem riktningen mot vår ark. I själva verket lurade Vedonkar ut dem i ett träsk. (Slavdriveri och att lura människor som är på flykt …vår etiska utvecklingsnivå verkar gå i motsatt riktning mot vår tekniska.)

Videokamerans lilla bildskärm blinkar till och visar …den gamle! Fast här är han mycket yngre, och han och andra som liknar honom leder tusentals små barn, muterade barn, ut ur en stor port i ett berg. Och rätt vad det är känner vi igen oss själva bland barnen. På en skadad skylt vid porten står det ”Eden – ledningsplats Caesar”. Trots att arkens alla zonstrykare får se filmen kan ingen av dem dra sig till minnes att ha sett platsen.

Vi kommer inte längre än så i detta mysterium. Hur spännande denna ledtråd till vårt ursprung än är finns det andra frågor som kräver uppmärksamhet. Vi har en tid haft ett tilltagande problem med saltvatteninträngning i arkens brunn. Medan vi letade skrot vid reptilfolkets ö skickade arken en expedition, ledd av den djärve Vorhan, inåt land för att lokalisera en rötfri vattenkälla. Det har nu gått flera dagar utan ett ljud från dem. Det faller naturligtvis på arkens ordinarie problemlösare (oss) att se vad som hänt den försvunna expeditionen. Vi får av andra zonfarare veta vilken väg de ska ha tagit, vi utrustar oss och beger oss av.

*Medan arkens stackars slavar frenetiskt trampar runt i generatorn kopplar vi in kabeln i en gammal videokamer*a

I reptilfolkets spår – del 2

I denna zonsektor pågår två stora parallellhandlingar. Den ena är den vi redan stött på – kapten Ossians försök att ta över ön – den andra är den interna maktkampen inom reptilfolket. Den hårdföra honan Septina tycker att Dante är för svag som ledare och har bestämt sig för att omvandla sig till hane och ta över flocken. Jag bestämde att detta skulle lösas genom att vi först i varje scen slog för att se om Septina drog sig undan för att inleda omvandlingen (10%). Då hon gjort det så var det därefter 5% per scen att hon omvandlad kom tillbaka för att utmana Dante. Jag tänkte att detta skulle bli en historia som puttrade på i bakgrunden och som långsamt ökade spänningen medan vi röjde runt i ubåten och Ossian försökte storma ön. MEN – jag hade inte räknat med kusinens helt osannolika förmåga att slå lågt! I scen 2 drog sig Septina undan och i scen 5, precis när vi fördes ombord på ubåten, kom han stampande tillbaka in och utmanade med nyvunnen basröst Dante på duell. I tumultet som följde lyckades vi fly och efter ett par smärre strider kom vi relativt helskinnade ut ur ubåten. (Givetvis hade vi plundrat lite på vägen).

I ett parallellt spår visade det sig via olika händelseslag att kapten Ossian gav upp försöken att erövra ön. Kanske hade de slut på laddningar till skrotkanonen, vi vet inte. Det enda vi vet är att piraterna inte skulle komma tillbaka till ön mer.

Som jag skrev i prologen hade vi av nostalgiska skäl redan bestämt att råttor kontrollerade silobyggnaderna i hamnen. Nu visade det sig (via händelseslag och frågor) att de sedan månader kartlagt vaktrobotens patrullrunda. De hade under flera veckor förberett håligheter under en viss sträcka av robotens patrullväg. Medan hela reptilfolket tryckte ihop sig i ubåten för att beskåda duellen mellan Dante och Septina, lät råttorna håligheten rasa ihop under roboten. Råttorna, många med avknipsad svans eller med brännmärken från tidigare möten med roboten, lyckas sno kättingar runt den, och med sina listiga stridsvinschar drar de från silosidan ner roboten i vattnet där den snabbt sjunker till botten. Med roboten ur vägen fäller man stormstegar över till ön varefter trupperna rör sig snabbt och målmedvetet genom vass och buskage mot sina respektive mål. Operation ”Hög svansföring” – övertagandet av ön – är inledd!

Men detta vet vi ingenting om. Vi är tillbaka ombord på vår båt och lyckas ta oss från ön utan några ytterligare problem. Vi styr tillbaka till arken där vi sårade och matta lastar av skrotet och möts av nyheten att det varit ett projektmöte medan vi var borta. Styrgruppen har kommit på att det måste finnas en hamn i arken innan det kan bli tal om att bygga ett stort skrotfartyg. (Vi hade vår vana trogen läst reglerna lite slarvigt.)

Slutfunderingar

Tanken var att använda bilden på ubåten som en spelplan för att enkelt kunna se vilket avstånd vi hade till varandra, men kusinens förmåga att slå lågt sabbade det. Vi spenderade 3-4 scener ombord på ubåten, sammanlagt kanske en kvarts speltid. Timmarna jag lade på att rita upp ubåten hade jag ju kunnat använda bättre.

Men nostalgin Martin, nostalgiiin? Ja det blev inte så mycket av med den, vi sveptes helt med i vårt äventyr och tappade bort alla gamla tankar från 80-talet. Och det är ju givetvis det bästa – att skapa nya minnen. På vår karta över Halmstadszonen ritade vi in de områden som råttorna nu kontrollerar – betydligt större än det område vi gick och fantiserade om den där vårdagen 1986.

Det är något med här zonsektorn som jag gillar. Den, liksom flera av sektorerna i Zonkompendie 2, lyckas med det jag tycker är nyckeln till Mutant – de är knäppa utan att bli clowniga.

Om ni bara får ta med er ett zonkompendium till en öde ö tycker jag ni ska överväga kompendium 2. Tärningar får ni tälja av kokosnötter.

I reptilfolkets spår – del 1

Efter sommarens blödarfeber följde en hård höst och en ännu svårare vinter för Arken, när våren kommer är vi tiotals personer färre. Det är nu en av de allra första vårdagarna. Folket knäpper upp sina jackor och lindar av sig sina långa halsdukar, men den riktigt goda stämningen infinner sig inte. Arkens råd inser att med Slenny och hans gäng på andra stranden är vi sårbara här ute på vår lilla ö. Vi behöver ett fartyg kapabelt att segla längre sträckor, så att vi kan landstiga bortom den kuststräcka Slenny kontrollerar. Krönikörerna har kallat till ett möte – de har en plan! De vecklar ut en skrynklig bild från en av fornskrifterna i gryningsvalvet. Bilden visar en väldig farkost, skinande vit med vad som ser ut som flera rader av skottgluggar längs sidorna. Ovanför bilden ropar stora svarta bokstäver ut den flytande fästningens namn: ”Halmstad-Grenå”. Ett sus går genom de församlade när bossen Elister klubbar förslaget: -”Mina vänner – vi ska bygga en Halmstad-Grenå!”

-”En *Halmstad-Grenå?* Inget mer? Team Loranga är på det!”

För ett sådant projekt behövs stora mängder forntidsdelar och skrot, och krönikörerna vet precis var vi ska leta. En expedition sätts samman bestående av zonstrykaren Vedonkar, skrotskallen Loranga, krönikören Syster Vilja, krossarna Amalia Bänkpress och Frej Kneckersson, samt ”Råttis”. De beger sig av i den enda riktiga båt Arken äger, en gammal räddningsbåt från oljeplattformen som för några år sedan drev in till ön.

Efter en krängande seglats längs med kusten kommer vi till den stora åmynningen där fornbåtarna ligger halvsjunkna och rostar i vassen. Zonsmoggen ligger tät men på långt håll syns ett ljussken i dimman, följt av vad vi anar som ett svart rökmoln …och sen kommer den dova knallen från en kanon rullande över vattnet. Detta upprepas flera gånger och de hör även knattret av handvapen. En större strid pågår ute i dimman vid den gamla hamnen.

Det är Ossian, kapten på piratskeppet ”Rammaren” som försöker erövra reptilfolkets ö. Han vill komma åt artefakterna som måste finnas gömda i den rostiga gamla atomubåt som är reptilfolkets boning. Efter någon timme har hans landstigningsförsök avbrutits och hans skepp stävar söderut mot sin bas igen.

Vi styr åt ett annat håll och går dolda av dimman iland och smyger i skydd av vassen från vrak till vrak och samlar skrotdelar. För att göra det lite spännande lade vi till ett moment som inte finns i boken. Vi lät reptilmännen samexistera med en vaktrobot som blivit kvar från den gamla tiden. Roboten var satt att vakta lagren ute i denna del av hamnen och hålla inkräktare borta. Av någon anledning tolererar den reptilfolk, så de har hittills undgått dess laservapen, knipsklo och sågklinga. Det var 10% varje scen vi vandrade på ön att vi skulle möta monstret. Vi skapade också en ny tråd: ”Låter roboten bli att attackera reptilmännen?”. Det fanns alltså en chans att den plötsligt skulle omvärdera sina protokoll och attackera reptilmännen. Detta inträffade dock aldrig. Vi undgick upptäckt och såg så småningom ubåten.

Att pressa berättelsen

När vi smög oss fram på ön hamnade vi flera gånger i situationer där vi tyckte att reglerna med att pressa slagen fungerade mycket bra. Nyckeln är att hela tiden beskriva vad som händer. Om man bara slår tärningarna två gånger utan att beskriva vad som sker slag för slag, så förlorar man en viktig del i berättelsen. T ex försökte krossaren Amalia Bänkpress, som bar alla våra skrotfynd, smyga sig förbi en vaktpost men misslyckades med sitt första slag. Vi enades snabbt om att en skrotdel höll på att trilla ur hennes packning och om den slamrade i marken blev hon upptäckt! Hon pressade slaget och lyckades fånga den innan den avslöjade oss. En mycket filmisk mekanik – vi såg framför oss hur de andra i gruppen andades ut. Sen hjälpte det inte eftersom Syster Vilja ögonblicket efter snubblade över ett gammalt oljefat och misslyckades fånga det trots pressning. Vi omringas av reptilfolk, avväpnas och de för oss att träffa deras hövding Dante. (”Dante”? Hur kunde de missa möjligheten att döpa reptilfolkets ledare till Reptil-Folke?!?).

*Sisyfos 2020:* Jag ritade upp en genomskärning av ubåten fritt efter beskrivningen i zonsektorn. Tanken var att få testa M0:s regler för avstånd i strid (i ubåten är man i nära- till armslängdsavstånd i ett rum, kort avstånd om man befinner sig i angränsande rum osv). Detta visade sig dock vara ett helt bortkastat arbete – mer om det nästa vecka.

Reptilfolket – ett förord

Spelarens information: Det är vårens första riktigt varma dag 1986, den där dagen då man för första gången går utan jacka hela eftermiddagen. Träden har precis börjat spricka ut, mer ett tunt grönt skimmer än riktiga löv – och det luktar vår. Borta vid det nedlagda gamla varvet vid Nissan, under de höga almarna, ser ni två tonårskillar promenera på kajkanten. En kort, en lång. Den korte bär någon form av kulört magasin under armen. De pekar och gestikulerar mot de höga silobyggnaderna i hamnen på andra sidan Nissan. Vad gör ni?

SL:s information: Det var verkligen en fantastisk dag. Det var en av de första föraningarna om att sommaren var på väg, och min mamma hade ärenden i Halmstad. Efter skolan hoppade vi in i bilen och åkte ner. Vi måste haft halvdag för jag minns att vi hade gott om tid innan butikerna stängde och jag tror jag måste varit ledig dagen efter för det var ingen brådska hem. Jag hade varit inne på Lekcenter och där upptäckt och köpt det första numret av ”nya” Sinkadus, i (typ) A4-format och med färgomslag. Jag minns att jag tänkte att nu var Sverige med i matchen, vi hade fått en speltidning som kunde mäta sig med Dragon och White Dwarf!

Jag hade även köpt en genomskinlig lila T8. Jag hade som mål att ha en genomskinlig tärning för varje färg i färgcirkeln. Jag började med en tärning som såg ut som ofärgat glas. Jag var ett konstnärligt men inte så begåvat barn.

Jag hade stämt träff med en av mina kusiner, och medan min mamma gjorde sina ärenden vandrade jag och kusinen längs Nissan, njöt av vårdagen och pratade om hur Halmstad skulle se ut efter katastrofen. Jag minns särskilt att vi tänkte oss att muterade råttor skulle ha befäst och spänt hängbroar mellan silobyggnaderna i hamnen.

”I reptilfolkets spår”, vad jag tycker är det bästa zonkompendiet.
Fria ligan 2014

Och där kom slutligen kopplingen mellan denna vårdag 1986 och zonsektorn ”I reptilfolkets spår”! När vi förra året spelade zonsektorn så placerade vi reptilfolkets hem ute i ruinerna av Halmstad hamn, under de vakande blickarna från råttorna i deras befästa silo.

Nå? Blev denna zonsektor det nostalgicrescendo jag hoppades på? Motsvarade upplevelsen det man rimligtvis kan önska sig efter 34 års uppbyggd förväntan? DET, mes amis, är vad de kommande två inläggen kommer ge svar på!

Recension av Sista motståndet

Efter att först skrivit långa inlägg om vad som hände när vi spelade Sista motståndet, så kommer här den troligtvis längsta recension som gjorts av äventyret.

Efter att ha gett ut ett antal samlingar av zonsektorer så gav Fria ligan 2019 ut det första fristående äventyret till Mutant år 0 – Sista motståndet.

*Ola Larssons omslag är, som alltid, fantastiskt*. *Fria Ligan 2019*

Äventyret är skrivet av Jimmy ”Spelpappan” Wilhelmsson, för mig främst känd för att tillsammans med Orvar Säfström ha skrivit de fantastiska böckerna om Äventyrsspels historia och om Mutants historia.

Jag börjar recensionen bakifrån. Äventyret har en sak jag önskar att fler äventyr hade; ett efterord som sammanfattar författarens tankar bakom konstruktionen samt några personliga reflektioner. Anders Fagers ”The making of Spindelkonungens pyramid” i nyutgåvan av Spindelkonungens pyramid är ett annat fint exempel på ett ”författarens slutord” i ett äventyr. Jag hade gärna sett det som ett naturligt inslag i äventyr och regelböcker, efterorden kommer bara att bli roligare att läsa ju mer tid som förflutit sedan de skrevs.

Trots att efterordet i Sista motståndet bara är två år gammalt finns det redan ett exempel på hur tidens gång gör det roligt att läsa. Wilhelmsson bygger en av äventyrets zonsektorer (Blitterby) på sina uppväxtmiljöer i Malmö. I efterordet berättar han att resterna av den staty man hittar på en lekplats i Blitterby är resterna av en Zlatanstaty. Ett år efter att äventyret gavs ut hann verkligheten ifatt berättelsen då arga Malmö-fans slog sönder och hackade ner verklighetens Zlatanstaty till den status Wilhelmsson beskriver i äventyret. Vi ska inte skylla allt på katastrofen.

Upplägget för äventyret är att en sliten och arg, bångstyrig och ljugande kvinna dyker upp i arken. Med sig har hon en liten brun plastic-låda som genast utövar en stor lockelse på alla. Den gamle är den ende som vet vad lådan är och han blir så upphetsad att han ”mellan bloduppstötningarna” ritar en enkel karta, pekar mot nordväst och lyckas få fram: ”Vår … räddning. Hitta … Il… Scuro …” Sen beger man sig av.

Äventyret består av tre huvudsakliga delar:

Blitterby – ruinerna av ett miljonprogramsområde

Ekemörk – de översvämmade resterna av ett litet samhälle djupt inne i storskogen

Kråkbäcks sjukhus – äventyrets komplex

Äventyret är upplagt så att Blitterby leder till Ekemörk som i sin tur leder till Kråkbäcks sjukhus. Blitterby och Ekemörk påminner mycket om zonsektorer i sitt upplägg, de kommer komplett med ett antal nyckelpersoner och ett maktspel mellan olika grupper på platsen. Kråkbäck skiljer sig lite från de andra. I sjukhusets kulvertar finns inte grupper att alliera sig med eller att kämpa mot, här utforskar man ruiner från den gamla tiden. Dessa tre delar knyts samman av en bakgrundshistoria som löper genom äventyret – jakten på ”Il Scuro”. Jag går inte in mer än så på berättelsen så att jag inte avslöjar för mycket för eventuella spelare.

Hur gick det?

Jag ska inte påstå att vi upplevde äventyret till fullo. Trots författarens tydliga uppmaning: ”Slösa inte bort relationen med folket i [Blitterby] och djuren i Ekemörk.” så gjorde vi just det. Vi tassade tyst och försiktigt runt längs utkanten av Blitterby och undkom nästan helt dess invånare. I Ekemörk kom vi visserligen i kontakt med en av områdets grupperingar (råttorna i Gräveborg) men även där var vi osedvanligt målinriktade och gav oss inte in i Ekemörks politik. Vi missade alltså en hel del av det författaren tänkt att vi skulle ägna tid åt, men genom att vara så osedvanligt målinriktade lyckades vi för en gångs skull ta oss genom ett helt äventyr utan att glömma bort vårt mål. Våra karaktärer har annars ofta ett lätt dement drag eftersom vi spelare mellan sessionerna glömmer namnen på spelledarpersoner, varför vi tagit oss till en viss plats och vad vi ska göra där. -”Är hon min fru?”

Beröm

Jag tycker äventyret är välskrivet, genomarbetat och tydligt, det hänvisas inte till saker som inte finns med och det finns (fina) kartor för de delar som behöver det. Dessutom får man, som alltid med Fria Ligan, en snyggt formgiven produkt. Ola Larssons omslag är fantastiskt, kartorna av Tobias Tranell är mycket fina och tydliga (möjligtvis hade jag önskat att samhällena sett mer raserade ut) och Reine Rosenberg håller stilen.

Utmaning 1 – Infodump

Det finns en sak jag brottades lite med – bakgrundshistorien. Äventyret har en 3-4 sidor lång och detaljerad bakgrundshistoria där författarens entusiasm för veterandatorer tydligt framgår. Jag har inga invändningar mot bakgrundshistorien i sig, men som spelare får man mycket lite information om bakgrunden innan allt kommer i en enda klump i äventyrets slutscen. Även om detta blir en sorts belöning så tyckte jag att det blev väl mycket uppläsning på en gång.

Möjlig lösning: Den första lösningen föreslår författaren själv – att göra uppläsningen mer stämningsfull. I äventyret berättas bakgrundshistorien av en skruttig gammal dator och Wilhelmsson föreslår att SL läser in texten i en röstmodulator och låter spelarna lyssna på den uppläst med ”datorröst” (extra plus för att förslaget kommer med länk till webbplats med gratis röstmodulator). Vi gjorde inte så när vi spelade, vilket var synd. Jag tror att belöningskänslan av att ha nått äventyrets slutpunkt nere i sjukhusets mörka källare skulle blivit mycket större om vi släckt alla lampor och bara haft ett levande ljus och en blålysande skärm som belysning. Att i den miljön lyssna på en datorröst som berättar hela historien om Il Scuro skulle varit ett minnesvärt sätt att avsluta äventyret.

En annan lösning skulle vara att SL noga läser bakgrundshistorien, tänker till kring hur man kan avslöja den i tre steg, ett för varje kapitel (Blitterby, Ekemörk samt Kråkbäcks sjukhus). Kanske skulle man kunna hitta dokument eller datorer och ha kortare ”datorröst-sessioner” efter vart och ett av kapitlen?

Utmaning 2 – Äventyrets upplägg

Sista motståndet är en resa genom tre platser som var och en har sina hot och aktörer, men det finns inga kopplingar mellan platserna, och de som bor på platserna har inte heller några kopplingar till bakgrundshistorien. Jag hade föredragit om det funnits en närmare koppling mellan bakgrundshistorien, platserna och det man gör där. Det har till viss del att göra med att Mutant år 0 är episodiskt uppbyggt kring zonsektorer, men det är inte riktigt det jag tänker på här. Man kan t ex hävda att Mos Mosel också var en zonsektor, men om äventyrarna redde ut vad som pågick i byn så hade man avslöjat själva kärnan i äventyret, och trådarna som band samman vad som hände i Mos Mosel till komplexet i närheten var tydliga. Jag tycker att i Mos Mosel var bakgrundshistorien och det äventyrarna gjorde i äventyret en enhet, i Sista motståndet är det två olika saker. Man genomsöker och interagerar i två zonsektorerna och ett komplex för att sen får veta vad äventyret handlar om. Men detta är alltså hur jag föredrar äventyrsupplägg. Wilhelmsson skriver tydligt att det han var ute efter var att konstruera ett äventyr där resan är viktigare än målet, och mina invändningar ovan kommer av att jag vill få ihop resan med målet, så jag kan inte gärna kritisera Wilhelmsson för att han uppnår det han är ute efter.

Ska jag köpa?

På prislappen på baksidan av mitt äventyr står det 159 kronor. För det fick jag och kusinen åtskilliga spelkvällar, och som säkert framgick av de föregående inläggen om vårt spel så hade vi kul. Dessutom är detta det enda fristående äventyret till Mutant år 0, och med tanke på hur många olika rollspel Fria Ligan numera bollar med parallellt är det nog rimligt att tänka sig att detta blir det enda äventyret till Mutant år 0 – så även ur ett samlarperspektiv kan det var värt att köpa.

Alltså: Köp!

Sista motståndet – sjukhuset

Vi hade nu spelat de första två delarna av Sista motståndet och våra karaktärer var tillbaka på Arken innan vi skulle ge oss på äventyrets tredje och sista del – ”Kråkbäcks sjukhus”. Vi inledde sessionen med att slå för händelser i Arken. Big mistake! Det visade sig att arken drabbats av blödarfeber!

För att få ihop detta med vår berättelse vred vi klockan tillbaka och lade till en scen där vi, i båten på väg tillbaka till arken, mötte en fullastad expedition på väg åt andra hållet. De ropade att ”zonska blödarn”, en blödarfeber, utbrutit på arken och att de var på väg för att leta motmedel i ruinerna av det ”Lazar 1” som den gamle påstod ska ha funnits en dagsfärd österut.

Vi går iland och avrapporterar (på säkert avstånd) för arkens ledning. Dagboken och kartan vi fann i Il Scuros hus diskuteras och Vedonkar berättar att han känner till den plats ligger som pekas ut på kartan. (Vi lät äventyrets ”Kråkbäcks sjukhus” bli resterna av Halmstads lasarett.) Efter att ha distansarbetat lite med Arkens projekt ger vi oss ut igen.

En dagsfärd senare letade vi efter en ingång vid sjukhusets ruiner och då slog vi några dubbletter. Händelserna som inföll var att vi fann liket av Holger, en medlem i den expedition som sändes att finna medicin, samt ”positivt för biroll” (Vedonkar). Vi ställde frågor till systemet och det visade sig att när Vedonkar säger några ord över den döde Holger så imponeras vi övriga så mycket av Vedonkars vana att hantera svåra situationer att han blir gruppens oomstridde ledare. Detta utnyttjar han genast: -”Holger skulle velat att det var gruppens oomstridde ledare som tog hand om hans kikare.”

Väl nere i kulvertarna trampar Loranga på några maskar och omsluts strax av en slingrande, köttätande masksvärm. Fyra av våra sex facklor offras för att bränna fram en öppning i den krälande kokongen som han kan fly genom.

Nere i sjukhusets gångar hittar vi förtorkade lik och obegriplig forntidsutrustning. Vi hittar även en dörr vi inte får upp. Bakom dörren har de överlevande från arkens expedition barrikaderat sig sedan deras ledare Yolanda blivit dödad av ett monstrum. Det spelar ingen roll att de känt oss i åratal – de vägrar komma ut. Vi suckar och genomsöker istället sjukhuset och finner medicin som vi tror ska hjälpa mot blödarfebern.

Det finns en slutscen för Sista motståndet som jag inte kommer att avslöja här. Vi kan nöja oss med att konstatera att vår expedition lämnar scenen vid liv, kånkande på fornprylar. På vägen ut knackar vi återigen på dörren där expeditionen barrikaderat sig. Vi förklarar att hotet nu är ur världen, de litar på oss och kommer ut – precis lagom till att en mekanisk varelse går till attack. Medan vi är upptagna med den passar dessutom en ruinspindel på att norpa den minsta av deltagarna i den andra expeditionen. Så sätter den mekaniska varelsen ett strålskott i magen på Agnus och vi inser att det är dags att tänka på reträtten. De båda överlevarna ur den första expeditionen flyr skrikande mot utgången. Fixaren Orkla är först ut …ut till masksvärmen som ivrigt omsluter och slukar henne medan vi andra springer förbi och upp till ytan.

Efter att försiktigt smugit oss tillbaka genom zonsektorerna tar vi oss hem till Arken. Vi tas emot av en sjuk och försvagad befolkning men tack vare medicinen stoppas blödarfebern.

Boss Desmondos fall

Tillbaka i arken får vi även höra att boss Desmondo dött. Då vi spelade kapitlet med sjukhuset slog vi ovanligt många dubbletter och det inträffade därmed många händelser som påverkade de trådar vi etablerat, bl a försvagades stegvis bossen Desmondos ställning.

Försöker Desmondo ta över Arken?

Vi fick flera gånger händelsen: ”Bort från en tråds lösning”, två av gångerna gällde det tråden om Desmondos planer (2 och 3 ovan)

Då vi nådde trådens slut ställde vi ett antal frågor till systemet för att klargöra vad som fick Desmondo att ge upp sin livslånga diktatordröm. Det ena ledde till det andra och det visade sig att tråden avslutades med att Desmondo tagits av daga. En kylig morgon påträffas hans kropp bakom ett skjul. Missnöjet med hans mobbarmetoder hade vuxit inom hans egen grupp tills någon dräpte honom.

Soloregel – den andra expeditionen

Då vi slagit fram att arken drabbats av blödarfeber och skickat en expedition efter medicin lade vi till en ny tråd: ”Hittar vi Arkens expedition?” Men trots många dubbletter fick vi aldrig någon händelse som påverkade denna tråd. För att expeditionen inte bara skulle försvinna spårlöst ur vår historia lade vi därför in den i en slumptabell som vi tog fram för utforskandet av sjukhuset. Varje gång vi öppnade en dörr eller svängde runt ett hörn i kulverten slog vi 1T100 (det var så vi stötte på expeditionen).

1-15 Ruinspindel

16-30 Masksvärm

31-45 En av de forntida mekaniska varelserna

46-60 Den andra expeditionen

61-00 Kusten klar

Avslut

Så där ja! Med denna spelsession var vi klara med Sista motståndet. Vi hade nu hittat formerna för att spela online och lärt oss reglerna för Mutant år 0. Vi hade lärt känna våra karaktärer och vår ark, och vi beslöt oss därför att fortsätta vårt Mutantspelande. En kort recension av Sista motståndet följer i nästa inlägg, därefter fortsätter jag med…