FAS 5: Vägs ände
I fas 5 är vi framme vid slutet. Heliums förfall är fullständigt, både moraliskt och tekniskt. Två ledande robotgrupperingar vidtar desperata åtgärder helt i linje med de värsta totalitära regimerna i vår historia. Det finns möjlighet till en serie äventyr i kampanjens slutskede då spänningarna stiger mellan dessa båda totalitära grupper och Samlingen, men det stiger också fram en fjärde kraft i slutminuten, som jag inte avslöjar.
Klämda mellan alla dessa grupper beslöt sig våra robotar för att de fått nog. De flydde under eldstrider upp mot portarna. Vår plan var att de skulle kapa kommunikationsnätverken och sända en uppmaning till alla fritänkande robotar att ansluta sig till oss i en marsch ut i zonen, ut i solen, men lite snöpligt misslyckades vi med alla tärningsslag och vårt gäng förstod aldrig hur de skulle få igång kommunikationssystemen. Luften gick ur våra rollpersoner och de slank diskret ut ur Helium. När de kommit en bit ut i zonen hörde de något. De tittade tillbaka och såg havsytan gurgla till, en malström bildades i havet – den glaskupol som skyddat Helium hade brustit och den enorma underjordiska staden vattenfylldes. Där har vi alltså förklaringen till varför det finns relativt få robotar i Mutantvärlden.
Med detta hade vi spelat alla Mutant år 0-kampanjerna och fått vår version av hur Mutantskandinavien befolkats. Facit blev: Gott om mutanter och djur, ont om icke-muterade människor och robotar. Behagligt likt det Mutant vi lärt känna genom åren.
Nästa inlägg blir en sorts recension av Maskinarium.
Swords & Kåseri 