Solorollspel på svenska
Efter en rejäl frukost skjuter de mätta äventyrarna stolarna tillbaka och går och hämtar sin utrustning. Medan Block värmer upp på gårdsplanen (intensiva utfallssteg med extrem sträckningspotential) betalar Irmelin deras räkning.
-”Nå, ska ni ge er av efter skatten?” Frågar värdshusvärden.
-”Absolut… inte!” Säger Irmelin. Hon ler och blinkar åt värdshusvärden som rodnar och gömmer sitt skäggiga anlete bakom en smutsig kökshandduk. Då han vågar titta upp igen är hon redan ute på gårdsplanen.
När äventyret börjar är kaosvärdet 1. Jag rullar en T10, det blir 7, eftersom 7 är högre än 1 blir scenen så som jag planerat.
Det första jag gör varje scen är att bestämma vad den ska handla om. I det här fallet bestämde jag att scenen skulle vara att äventyrarna får en välordnad avfärd. Då scenen är etablerad slår jag 1T10, slår jag lika eller under kaosvärdet har scenen förändrats (det innebär att ju högre kaosvärdet är, desto oftare blir scenerna inte som jag tänkt mig). Slår jag lika eller under och får en ojämn siffra (1, 3, 5 etc) så har scenen modifierats, scenen blir i huvudsak som jag bestämde/dess utkomst blir ungefär samma, men något har ändrats. I detta fall kanske det skulle ha varit att avfärden fördröjdes …eller att Irmelin smet från notan? Om jag hade slagit lika med eller under kaosvärdet med en jämn siffra (2, 4, 6 etc) så har det blivit ”interruptus” (Interrupt scene). Då har något inträffat som gör att det blir en helt annan scen än den jag tänkte. Kanske ett annat äventyrargäng dyker upp och avbryter vår avfärd, kanske Irmelin är borta då äventyrarna vaknar (gav hon sig av efter skatten utan dem)? Etc etc
Jag brukar ”ställa frågor till systemet” tills jag får ett svar på vad det är som förändrats. Om jag inte har någon anledning att sätta en särskild procentchans så brukar jag säga att det är 50% att påståendet är sant/frågan får ett jakande svar, men egentligen ska man göra en ny bedömning av sannolikheten för varje fråga man ställer. Om jag får ett nej på frågan ställer jag nya frågor tills jag får ett ja.
T. ex:
Interruptus:
Har Irmelin gett sig av efter skatten utan dem? 50%, 68 =Nej
Har Block råkat i bråk med någon under sina sträckningsövningar? 50%, 43 = Ja
Är det bybor han bråkar med 50%, 21= ja
Men nu slog jag som sagt inte en 1:a så scenen blev det jag tänkte mig – en normal avfärd.
Utöver slaget med 1T10 mot kaosvärde så rullar jag också varje scen (enligt min hemmagjorda Mythicvariant) vad jag kallar ett ”händelseslag” (1T100) i inledningen på varje scen. Rullar jag två likadana siffror (11,22,33 etc) så händer det något (”Event”-tabellen). Det finns inget annat syfte med detta tärningsslag än att öka sannolikheten att det ska komma in oväntade händelser i berättelsen. Om det inte sker oväntade saker så blir det bara att jag läser igenom spelet och slåss mot de fiender som finns där. Varje gång det blir en händelse förs det in liv i berättelsen. Äventyrarna kan råka illa ut, gåtorna går mot sin lösning (eller blir mer invecklade), personer som i originaläventyret inte har någon stor roll kan kliva fram och plötsligt visa sig ha en egen agenda etc .
Det är lite ovanligt att det inte finns någon karta över omgivningarna. De beskrivs i texten, men det hade inte skadat med en karta.
Med karaktärerna framslagna och alla listor klara är jag redo att börja spela. Jag rullar ut en grön filt över mitt skrivbord, lägger fram tärningar och äventyret, jag vässar två blyertspennor (ah, doften av nyvässad penna) och slår upp min anteckningsbok.
Jag slår inte för kaosvärde eller händelser här i inledningen utan låter denna första scen innehålla den information som det var tänkt att man ska få reda på. Det enda undantaget:
-”Är ni ett följe tockena där äventyrare som ska leta efter trollkarlarna Swarzard och Kobblers skatt?” (Jag beslutar att det är 95% att svaret blir Nej, eftersom jag inte fått information om att de skulle vara det. Jag slår 46 = Nej)
Som jag beskrev tidigare finns i äventyret en lista med tolv rykten, en del äkta, andra falska, som man kan få reda på. Jag lät äventyrarna få reda på ganska många rykten eftersom jag bestämt mig för att använda dessa rykten som de trådar ”Mythic”-systemet behöver ha för att fungera som bäst. Det var alltså först här som jag gjorde valet av de gåtor/trådar som jag av pedagogiska skäl presenterade i förra posten.
Jag slog inga slag under inledningen eftersom jag ville komma igång med äventyret och inte komma på avvägar innan det hade börjat. Man hade annars kunnat tänka sig att jag skulle slagit ett slag för att t.ex. se om äventyrarna tillät den gamle gubben Kie, eller mjölnaren och smeden, att slå sig ned vid deras bord. Hade svaret blivit nej skulle det ha försvårat spelandet av äventyret avsevärt.
Enda gången (tror jag) som Tvillingbergen faktiskt omnämns i äventyret, är här i samtalet med Kie, och inte ens här så talar man om Tvillingbergen utan om bergen Simenov och Menov.
Jag har tänkt göra så att för varje post jag gör med kampanjberättelsen (mest av intresse för mig och mina kusiner) så gör jag en ”avigsida” där jag förklarar regler och hur jag gick till väga för att solospela. Förhoppningsvis kan detta vara av intresse för någon isolerad och förpuppad person som bara väntar på att utvecklas till en praktfull solorollspelare.
Några inledande kommentarer:
OK, några andra inledande kommentarer:
Jag hade inte läst igenom äventyret innan jag började spela. Det behövs inte – tanken är ju det inte ska behövas en spelledare och dessutom tycker jag det är viktigt att jag blir överraskad. Detta angreppssätt innebär att jag emellanåt hamnar i situationer där min berättelse har dragit iväg åt ett håll som gör att det som står i äventyret inte längre är applicerbart – desto bättre! Det är ju vad som händer när man rollspelar med andra människor. Dessutom är det ju jag som bestämmer allt – vill jag i något läge ändra min berättelse så att den passar bättre ihop med vad som står i äventyret så är det ju bara att göra det.
Stridssystemet jag använder är ett eget system som jag och mina kusiner utvecklat genom åren (det är främst de jag spelat med sedan typ 1987). Det använder (oftast) en spelplan som jag ritar upp, så stridssystemet är betydligt mer taktiskt än vad det är ”Theatre of the Mind”. Systemet är baserat på T6, vilket gör att jag rullar mycket färre T100 än vad jag skulle gjort om jag använde Mythics regler rakt av. Eftersom en avgörande del i Mythic-systemet är att det inträffar överraskande händelser, vilket inträffar då jag rullar ”dubbletter” med T100-tärningar (11,22,33 osv), så är det en nackdel att jag inte slår T100 i samma utsträckning som Mythic-systemet är konstruerat för. ”Det-händer något oväntat vid dubbletter”-mekanismen är bärande i Mythic och jag har därför infört att jag i varje ny scen, efter att ha rullat mot kaosfaktorn, inleder med att rulla 1T100 för att se om det blir en dubblett. I posterna som följer kallar jag det ”händelseslag”.
Förberedelser
Jag börjar med att ta fram och skriva ner vilka huvudroller och biroller som ska vara med. Huvudrollerna är okomplicerade – där har jag de fyra äventyrarna:
Huvudroller
Biroller
När det gäller biroller är systemet medvetet mycket fritt. Det kan vara personer, monster, föremål och platser – allt som senare skulle kunna spela en roll i berättelsen. I detta äventyr ger mig den gamle gubben Kies berättelse i äventyrets inledning de birollsinnehavare jag behöver för att kunna starta. De jag till slut valde var:
Trådar
När man spelar Mythic har man inga förberedda äventyr. Hela tanken med reglerna är att de ska ersätta spelledarens roll. Spelet är uppbyggt kring att man startar med ett eller flera mysterier/gåtor/trådar att nysta upp (i originalreglerna: ”Threads”, fr o m nu ”trådar”). Utifrån slag på ”Event Focus Table” kan man bland andra resultat få ”mot en tråds slut” och ”bort från en tråds slut”, man kan också få resultat där tråden omedelbart får sin lösning, eller att helt nya trådar dyker upp. Berättelsen i spelet byggs upp utifrån att man följer dessa trådar till deras slut, det finns inte ett i förväg konstruerat äventyr vars gåtor ska lösas och skatter ska hittas.
Jag har ett antal gånger använt Mythic så som spelet är tänkt att spelas, och min erfarenhet är att det kan ta lång tid att komma till slutet på en tråd. Det finns ingen tydlig regel för när en tråd är ”uppnystad”. Ofta är det först då jag får händelsefokus ”Close a thread” som det verkligen blir klart. Har man dessutom många trådar så kommer man oftast inte fram till lösningen på alla under en spelkväll. För att undvika att jag spelar igenom Tvillingbergen utan att dessa rykten egentligen fått en chans att påverka spelet så inför jag en begränsning i antalet ”steg” man kan ta mot/från en gåtas lösning. Varje gåta har siffran 0 då äventyret börjar. Om jag vid händelser får resultatet ”mot en gåtas lösning” så går värdet upp ett steg, varje gång jag får resultatet ”bort från en gåtas lösning” så går värdet ned ett steg. Om gåtan inte nått sin lösning på annat sätt så når den sin lösning då värdet når +3 eller -3.
Nu när jag spelar Tvillingbergen måste spelkonstruktörernas upplägg för äventyret få genomslag. Det finns i äventyret en lista med tolv rykten, en del äkta, andra falska, som man kan få reda på, fem av dem tyckte jag passade att ha som trådar. Jag formulerar ryktena till frågor som kan besvaras med ett ja eller nej, och sätter upp dem som trådar:
Fyra äventyrare kommer vandrande längs en smal landsväg. Längst fram går en kort man. Det är en lärd man, det kan man utläsa av hans rock som har den sirliga röd-gröna brodyr som är utmärkande för universitetet i Anhem. Den höga hatten och det långa skägget är också ledtrådar, men just dessa båda accessoarer skulle även kunna ha burits av en magiker. I handen bär han en välsnidad stav, ristad med forntida runor och säregna symboler. På ryggen bär han en ränsel som tycks tynga honom, med all sannolikhet innehåller den böcker och manuskript. Man kan utläsa mycket av hans yttre men inte hans namn, dock råkar jag veta att han heter Botulw. Några steg bakom honom kommer en väldig och barbröstad barbar. Han verkar oberörd av den kyliga vinden och regnet som förebådar det oväder som snart kommer att vara över dem. Barbaren, Block heter han, bär endast ett höftskynke av tovig, svart stäppbisonpäls som skydd mot elementen. Vid sidan bär han ett mäktigt svärd. Bakom honom, muttrande, går krigaren Irmelin. Hon svingar irriterat sitt svärd och slår av gräs i vägkanten. Hennes långa blonda hår är blött, hennes stövlar är blöta, hennes sämskskinnsjacka har visat sig vara ett dyrt men olyckligt val för färd i regnigt land. Hon är på ett uselt humör. I bältet hänger, förutom den långa svärdsskidan, hennes heorländska stålhjälm med fint bearbetad nässkena och försilvrade ögonskydd. Längst bak, ibland på vägen och ibland vid sidan av den, rör sig smygande och fintande Tilindil – den alviske jägaren. Även han har långt blont hår, men regnet tycks inte göra hans hår klibbigt och det tycks aldrig hamna i ögonen på samma sätt som Irmelins hår. Hans gröna och bruna kläder tycks inte heller suga upp vätan på samma sätt som Irmelins eller Botulws. Hans ögon är vakna, hans steg lätta och han sjunger ibland för sig själv med en onaturligt ljus och klar stämma. Ingenting hos Tilindil gör honom denna kväll populär hos hans färdkamrater.
De stannar till för natten i den lilla byn Vindpina, en blåsig håla belägen ca fem dagsmarscher från Sarnath (G:a Sarnath) och tre dagars färd från Tvillingbergen.[1] Det har börjat skymma och det blåser upp rejält då de kliver in på byns värdshus, ”Säckpipan”. Värdshusvärden Talgar har precis burit fram några stop öl till dem då dörren öppnas och en regnvåt gammal gubbe kommer in. När han får syn på äventyrarna skiner han upp i ett tandlöst grin. Han går fram till värdshusvärden och för en viskande konversation, sen går han fram till de fyra äventyrarna och frågar om han får slå sig ned. Gubben är pratsjuk och snart vet de att han heter Kie och bor i fattighuset i byns utkant. Äventyrarna är lättade över att ha kommit in i värmen och pratar och skämtar med gubben. Så kommer gubben till det han velat fråga redan från början:
-”Är ni ett följe tockena där äventyrare som ska leta efter trollkarlarna Swarzard och Kobblers skatt?”
–”Nej, vi har aldrig hört talas om någon sådan skatt eller dessa båda trollkarlar. Här döljer sig säkert en fascinerande historia. Varsågod – ta en öl och berätta!”
-”Jo förstår ni… för ett halvt sekel sedan började oroligheterna vid bergen Simenov och Menov. Två mäktiga magiker hade sina fästen på var sitt berg. De låg i ständig fejd med varandra, för båda ville ha herraväldet över den halvö som bergen ligger på.”
-”Förståeligt. Men säg mig gamle man… Finns det någon karta som kan förklara hur bergen och halvön ligger i förhållande till varandra, till denna by och omgivningarna? Ofta finns det sådana kartor i trakter där äventyrare tenderar att hamna.” Säger den lärde Botulw, och i detta har han rätt.
-”Nej, detta är kartlöst land. Nåväl, de båda trollkarlarna skickade ut grupper med troll och andra mörka väsen för att försöka ta död på varandra, förstöra varandras borgar eller på andra sätt ställa till förtret. För att bekosta räderna plundrades byarna och landsbygden häromkring. Men under åren som gick lyckades ingen av dem få ett bestående övertag över den andre. Så föddes för ungefär fyrtio år sedan Flamroll och Lokfaste, söner till respektive trollkarl. Sönerna uppfostrades att fullfölja fädernas fejd. Med åren drog sig magikerna alltmer tillbaka och överlät striden åt sina söner. Sönerna var dock inte alls intresserade av att sluta sina dagar som sina fäder utan träffades i lönndom och smidde hemska planer. En mörk natt när månen stod i nedan mördade de sina fäder. De begravde dem i ett gravkummel vid foten av bergen. Inte lång tid därefter förde de sina härar norrut för att sätta skräck i bondebefolkningen där.
Botulw har druckit en del under berättelsen men är klar i sinnet, nu tar han till orda: -”Så sönerna föddes för fyrtio år sedan? Jag gissar att de inte mördade sina fäder förrän de var i tjugoårsåldern, så… om jag förstår det rätt så är det en cirka tjugo år gammal grav vi ska ner i? Och en annan sak, om där båda sönerna ogillade fäderna nog för att dräpa dem, varför skulle de då stoppa ner skatter i graven? Och en sak till; skatten kommer alltså inte att bestå av forntida artefakter utan snarast av ganska moderna föremål? Vad säger att där finns någonting av värde överhuvudtaget?”
-”Jamen se där! Berättelsen och ölen tog slut på samma gång. Nu är det dags för mig att gå tillbaka till fattighuset, goafton.”
Exit Kie.
Då Kie gått släntrar byns mjölnare och dess smed fram. –”Ni måste ta det Kie säger med en nypa salt. Han berättar vad som helst för en öl.”
-”Får vi kanske bjuda herrarna på varsin öl?” Frågar Botulw.
-”Säg två så berättar vi vad som helst!” Medan ölen serveras tar smeden till orda. Han sänker rösten och ser sig om så att ingen obehörig ska lyssna:
-”Jo förstår ni, det sägs att Flamroll och Lokfaste är på väg tillbaka! Slurp.” Mjölnaren i sin tur lutar sig fram med konspiratoriskt kisande ögon och viskar: -”Jag har hört att skatten ska vara gömd under en lös sten. Slurp.”
Det blir tyst.
-”Under en lös sten.” Konstaterar Irmelin.
-”Ja, i det stora gravkumlet alltså. Dessutom sa alltid min gamle far att det ska finnas en bakväg in och ut ur kumlet som är väl dold och mycket svår att hitta.”
Värdshusvärden kommer bort till bordet och avbryter; -”Såja, såja. Tråka nu inte ut mina långväga gäster med era rykten och skvaller. Det är stängningsdags.”
Då dessa båda hedersmän druckit upp och gått hem är det dags att sova. Men då värdshusvärden Talgar visar äventyrarna upp till deras rum kan han inte låta bli att dela med sig: -”Jag har hört att gudarna själva vakar över graven till den dag då Flamroll och Lokfaste återvänder. Dessutom har resande berättat att Flamroll lämnat en grupp svartalfer att bevaka hans och Lokfastes område.”
Det oklart vad som drev Talgar till att berätta detta, kanske hade han känt sig utanför då han såg smeden och mjölnaren sitta och viska med de spännande resenärerna från väster, kanske han hoppas på dricks, kanske han bara är en person som gillar att prata, jag vet inte. Men det jag vet är att den natten ändrar äventyrarna sina planer. Sarnath får vänta, skatten ska bli deras.
[1] Informationen om trakten och dess historia är lyft rakt av från äventyret. Sittande vid mitt skrivbord undrar jag om konstruktören läst Lovecrafts ”Sarnaths undergång”? I denna bok talar Lovecraft om staden Sarnath som ligger vid en sjö och höga berg. Det förekommer längre fram i äventyret också ett antal reptilmän. Lovecraft skriver att staden Sarnath byggdes på ruinerna av staden Ib, och att denna stad (Ib) befolkades av varelser: ”… lika gröna som sjön … de hade utstående ögon, tjocka slappa läppar och besynnerliga öron, och de saknade röst.” Dessa varelser var dessutom ”svaga och mjuka som gelé inför beröring av stenar och spjut och pilar”. Detta låter i o f s inte riktigt som reptilmän, mer som solorollspelare.
Denna post går under många namn. Generalerna vid sina kartor kallar den ”Posten P”. Det officiella kodnamnet är ”Operation Overbored”, men de som har läst den, och överlevt, kallar den bara ”den längsta posten”…
Ett bättre namn skulle varit ”Så här gör jag” eller kanske bara ”Reglerna”. Denna post skulle dessutom egentligen skrivits före gårdagens introduktion till äventyret Tvillingbergen.
Jag använder mig av Tom Pigeons ”Mythic Games Master Emulator”. Vad är en emulator? frågar sig vän av ordning (jag). Jo det ska jag tala om för mig; en emulator är ”hård- eller mjukvara som används för att simulera annan hård- eller mjukvara”. I detta fallet handlar det om ett regelsystem som ska simulera en spelledare så att en eller flera personer kan spela rollspel utan att någon behöver agera spelledare och utan att någon har förberett något. Det finns regler för karaktärer, strid etc men jag har mina egna regler för det. Det jag använder är enbart mekanismerna som ersätter spelledaren, och som därmed möjliggör solorollspel.
Man spelar spelet i scener där man säger vad man vill uppnå, bedömer sannolikheten att lyckas (i ett procentvärde), slår 1T100 och om man slår under procentvärdet har man lyckats, annars har man misslyckats. Enkelt och igenkännbart för alla som spelat t.ex. BRP-rollspel – som de flesta av Äventyrsspels gamla spel eller Call of Cthulhu. Man får själv bedöma när man lyckats/misslyckats med vad man ville uppnå i scenen och när en ny scen ska inledas. Detta har betydelse eftersom man, varje gång en ny scen inleds och man deklarerar vad man ska göra, slår 1T10. Slår man lika med eller över ”kaosvärdet” (ett värde mellan 1-10) så blir scenen så som spelaren deklarerat (t.ex: ”Jag försöker dyrka upp låset”). Slår man under det aktuella ”kaosvärdet” (ökar med 1 varje gång en scen går spelarna emot, minskar med 1 varje scen där det går bra för spelarna) så blir scenen inte den man tänkt sig. Om man slår under kaosvärdet och resultatet är ett udda nummer så blir det en variant på den scen man deklarerat. Om man slår under men siffran är jämn blir det en helt annan scen – kanske något händer innan spelarna hinner börja göra det de deklarerade (t.ex. ”Innan jag hinner börja dyrka låset slås dörren upp och…”). Detta låter krångligare än det är och hur det fungerar kan nog utläsas av kampanjloggen som jag (snart) ska börja lägga upp här.
Alla slag för att avgöra om spelarna lyckas med vad de företar sig slås med 1T100 mot det procentvärde man bedömt för situationen. Varje gång man slår en ”dubblett” (11, 22, 33, 44 osv) så inträffar en händelse. Man slår då på händelsetabellen, och här kommer ett av Mr Pigeons genidrag: Istället för att ha en slumptabell med specifika händelser så slår man först fram ett ”Event focus”, vilken kategori av händelse det är som inträffat – t.ex. att en biroll agerar eller något händer som är negativt/positivt för en av spelarnas karaktärer. När man utifrån event focus vet vad händelsens spelmässiga effekt ska bli så slår man fram två nyckelord som man sedan tolkar för att se vad det är som händer i just vår specifika situation. Det finns 100 ”Action” ord och 100 ”Subject” ord. Tillsammans med elva ”Event foci”, och att de alltid ska tolkas utifrån den situation man just nu befinner sig i, så uppstår aldrig känslan av att slumptabellskonstruktören hade roligare än vad vi som rullar på den har. Systemet är så följsamt att det aldrig, tycker jag, tvingar in historien i en viss form eller begränsar den. En slumptabell med händelser som ”1T6 svartalfer rusar mot er från en dunge” blir mindre användbar inne i en stad eller inne i kungens borg, och framför allt känns resultatet lite trist tredje gången man slår det. En motsvarande situation skulle i Mythic tolkas fram genom att man först kanske slagit event focus ”negativt för spelarkaraktär” och sedan slagit t.ex. orden ”Move” (action) + ”Opposition” (subject). Om det inträffar när man är ute på skogsfärd kan tolkningen bli att en grupp svartalfer anfaller spelarna, men om man är inne i en stad kanske det tolkas som att spelaren blir anfallen av ett gäng rånare och om det är inne i kungens borg kanske ”opposition” snarare bör tolkas som kungens vakter, en politisk fraktion eller lönnmördare – beroende på vad spelarnas uppsåt är.
Den sista delen av det jag använder ur systemet är ”trådarna”. I inledningen av spelet formulerar man en eller flera trådar som berättelsen följer. Man kan formulera om dem eller skriva nya allteftersom spelet fortskrider. De ska kunna besvaras med ett ja eller nej, och att nå fram till dessa ja/nej kan sägas vara målet med spelet i samma utsträckning som att lösa en gåta eller hitta en skatt är målet i ett färdigskrivet äventyr. Bland de ”event foci” man kan få fram då man rullar dubbletter är ”Mot en tråds lösning” samt ”Bort från en tråds lösning” (ordvalet är inte bra, man löser gåtor och knutar, inte trådar, men jag har inte hittat något bättre än). Jag brukar sätta att det krävs 2-3 steg längs en tråd, dvs att man fått upp ”mot en tråds lösning” 2-3 gånger för att den ska lösas. Exempel på trådar man kan besvara med ett ja eller nej är: ”Var det riddar Ghuislain som dräpte abboten?”, ”Hittar vi vart de plundrande orcherna retirerade?”, eller ”Kommer den väna Adeles kärlek till låghalte legokapten Bronckmann att besvaras?”
Det fina i systemet är att det hittat en balans mellan att styra in mig och historien på nya oväntade banor, samtidigt som det är så pass fritt att det är jag som spelare som alltid tolkar vad som händer utifrån den specifika situation jag befinner mig i. Det får mig ofta att komma på vändningar i historien som inte känns som mina egna idéer, och som överraskar och entusiasmerar mig. Samtidigt finns det inte någon risk att det kommer in element i berättelsen som jag inte alls tycker passar in eftersom det alltid är jag som tolkar resultaten. Svårt att förklara men väl värt att pröva! Jag kommer inte lägga ut hela Tim Pigeons ”Mythic Games Master Emulator” här – den finns på Drivethru RPG. Köp den!
Hur jag gör för att använda detta system för att spela publicerade äventyr kommer att framgå då jag börjar lägga upp min nedtecknade version av Tvillingbergen!
Spelarnas information: Det är en fin vårdag 1984. Ni befinner er i ett litet samhälle på halländska landsbygden. Framför er ser ni en skolbyggnad från 1950-talet i rött tegel. Till höger på skolgården ser ni ett gäng killar i 12-13-årsåldern böjda över ett litet grön-vitt häfte. I bakgrunden hör ni Van Halens ”Jump” ur en bilradio.
Spelledarens information: Det första äventyr jag testade att spela solo (2013) var ”Tvillingbergen” till Drakar och demoner. Jag fick detta äventyr i trettonårspresent, i maj 1984. Det var en gåva från en kompis i klassen. Egentligen fick vi inte ta med leksaker till skolan, eller ge varandra födelsedagspresenter på skolans område, men min kompis hade just flyttat till Sverige efter att ha vuxit upp i USA så han hade inte riktig koll på regelverket. Det var min födelsedag, jag minns att det var en solig morgon och jag, han och ett par andra killar i klassen smög iväg till ett mindre frekventerat hörn av skolan och öppnade presenten. Jag hade börjat spela rollspel i februari det året och detta var det tredje äventyret jag kom i kontakt med (efter ”Bland alfer och troll” som följde med regelboken i 1982-års utgåva, samt ”Spindelkonungens pyramid”). Jag minns att jag läste äventyret, men jag kan inte minnas att vi någonsin spelade det. Det är verkligen ett äventyr från de svenska rollspelens barndom. Kartorna är ritade med linjal, tunna svarta streck på vit botten. Det finns inte heller något rutsystem som stöd för att se vilken rollperson som står var etc.
Jag minns att jag redan från början tyckte att illustrationerna inuti äventyret var något av en besvikelse. Undantaget är omslaget som jag alltid har gillat. Fyra arketypiska äventyrare kommer äntligen fram till sitt mål. De kliver ut från de knotiga gamla lövträden i skogen och ser ut över en öppen plats med en rund stenformation i mitten – trollkarlarnas grav!
Det finns en illustration till som jag har gillat från början – en genomskärning som visar trappan ned till komplexet. Tyvärr har denna bild, överlägsen kartorna i äventyret, ingen egentlig betydelse för spelet:
Titeln ”Tvillingbergen” är helt OK, men den har inte mycket med äventyrets innehåll att göra. Bergen nämns men de har inte någon roll i äventyret. En mer korrekt titel vore något i stil med ”Trollkarlarnas gravkammare”.
Äventyrets konstruktion beskrivs som att idén kom från Thomas Gunnarsson men bearbetades av Kjell Regmer. Illustrationerna (som jag ju tyvärr dissat lite alldeles nyss) gjordes av Lena Essedal och Per Ryberg (sorry). Speciellt tack riktades till Pelle Beijar för en finurlig fälla, Henrik Gudmunsson för hans reptilmän samt till Mikael Börjesson för en trollformel och för givande diskussioner och regeltolkningar.
Jag känner inte till historien bakom äventyret. Det skulle vara intressant att veta mer hur det kom sig att det gavs ut av ”Spelverksta’n Titan” i Göteborg 1983. En titt i början av äventyret visar att ”Spelverksta´n” låg på Gibraltargatan 22. Skrevs det av samma personer som på 80-talet drev en spelbutik på Gibraltargatan tro? Under en skolresa till Göteborg 1985 (1986?) lyckades jag övertala min förstående klassföreståndare att be sin ännu mer förstående hustru att (efter Naturhistoriska men före Liseberg) avvika från gruppen och följa med mig till butiken på Gibraltargatan så att jag kunde köpa dåtidens standard SF-rollspel ”Traveller”, och en liten genomskinlig orange T12 (som det snabbt visade sig ej behövdes, spelet byggde inte på T12 som jag trodde utan på 2T6). Denna tärning har, 30 år senare, fortfarande aldrig rullats i en spelsituation! Jag gladdes därför när jag jag för några veckor sedan köpte Fria Ligans ”Svärdets sång”, spelet ser mycket lockande ut och det använder dessutom T12! Trettio års vila är strax över för ”le petit orange”.
När jag tänker tillbaka på det hela så måste jag säga att dessa båda högstadielärare verkligen hade en berömvärd inställning i en tid då det skrevs en hel del om att rollspel var dåligt för ungdomar.
Nog för idag! Imorgon (?) påbörjas krönika och regelgenomgång!
En snabb sökning på nätet visar att de flesta svenska rollspelsbloggar lades ner för ett par år sedan. Bra! Mindre konkurrens om utrymmet. Inga unga vältaliga och rappa-i-repliken-rollspelare att trängas med. Jag har en chans. Jag har nämligen gjort det klassiska kampanjloggsmisstaget att skriva loggarna aaalldeles för långa. Så ur de svenska rollspelsbloggarnas aska reser sig nu bloggel Fenix, hostar ut en grå luftpuff och börjar sedan mala på, ändlöst, om allt som hänt i mina och våra soloäventyr.
De allra flesta av oss har mycket låg smärttröskel för att traggla oss igenom andras krönikor samtidigt som vi tycker att just vår egen kampanj är en historia som förtjänar en stor läsekrets. Syftet med denna blogg är främst att jag, och mina två kusiner som jag spelat med i över trettio år, ska ha historierna i våra spel nedtecknade och åtkomliga. Både för vår egen del och för andra eventuella solospelare så kommer jag att lägga ut texten kring hur jag/vi gör då vi spelar utan spelledare. Kan det få någon vilande rollspelare att komma igång och spela på sin kammare desto bättre.
Din plats vid spelbordet
Grävande artiklar om datorspel, rollspel, brädspel, nördböcker och serier.
by Anders Blixt, SF author and game designer
Solorollspel på svenska
Swords & Kåseri 