Tvillingbergen 3 – Tvillingbergen en masse

Efter att ha spelat Tvillingbergen solo två gånger hade jag upplägget klart för mig i huvudet, trådar var framtagna och spelplanerna var ritade. Jag tänkte: Varför inte använda detta försprång för att vinna vänner och framgång? Sagt och gjort, jag kontaktade två kusiner och övertalade dem att spela med mig. En ovanligt varm och solig Kristihimmelfärdsafton spelade vi så Tvillingbergen, sittande på altanen till släktens sommarstuga på Västkusten. Jag vet vad ni tänker; ”Inte bra Martin, inte bra alls. Återge rollspel med riktiga människor – på en soloblogg?” Och kanske ännu mer: ”Tvillingbergen? Igen?!?” Bröder och systrar, jag hör er. Jag ska hålla mig så kortfattad som möjligt. Om det är någon tröst så var inte heller kusinerna heltända på att spela det lilla grön-vita häftet.

Men de, liksom ni, har inget val.

1 Ett sammanstrålande på Säckpipan, eller huru tvenne dysfunktionella duos blevo en kvasifunktionell kvartett

I den regnpiskade lilla byn Vindpina, närmare bestämt på ortens värdshus – ”Säckpipan” – har fyra personer från olika samhällsskikt och med varierande bakgrund sammanstrålat. De har pratat med ett lokalt original vid namn Kie och av honom fått höra om det gravkummel under vilket trollkarlarna Swarzard och Kobbler ligger begravda. Begravda av sina söner, av sina mördare, ty ett dubblerat fadersmord ägde rum här i trakten för ca tjugo år sedan. Strong stuff! Stärkta av öl och tristess beslutar äventyrarna sig att se vilka skatter de båda trollkarlarna fick med sig i graven.

Hur kom det sig då att de fyra äventyrarna befann sig på värdshuset Säckpipan, långt ute i obygden, just denna oväderskväll? Jag ger er samma svar som jag brukar ge mina kollegor om de frågar något:

–”Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.”

I övrigt får jag hänvisa till den anteckningsbok som ligger framför mig på skrivbordet. I den är detta äventyr bristfälligt nedtecknat, och det är uppgifterna i denna lilla bok som jag bygger hela min berättelse på. Men jag vet att en viss läkare i Göteborgstrakten kan berätta en alternativ historia, och i en förort till Halmstad lär det finnas en man som förnekar att händelserna jag nu ska beskriva överhuvudtaget har ägt rum.

2 Äventyret

För att göra en lång historia kort: De begav sig iväg, de överraskades av lyktgubbar, de kom fram till – och nedsteg i – trollkarlarnas grav. De stred mot skelett, spöken och reptilmän. Efter många mödor stod de nere i själva gravkammaren. I äventyret beskrivs den som: ”Ett stort fyrkantigt rum, med dörren placerad en bit ut i korridoren. Mitt i rummet står en stor träkista, på motsatta väggen en stor hallspegel.” De fyra äventyrarna hade slagit och hackat sig igenom skelett, spöken, mumier och reptilmän utan ett ögonblicks tvekan, men denna spegel oroade dem mycket. Vad gjorde en stor hallspegel långt nere under jord, i detta i övrigt nästan tomma rum? Den hänger på väggen motsatt kistan – det måste finnas ett samband mellan kista och spegel. Var det en port in till den verkliga skatten? Eller kanske en port ur vilken skattens väktare skulle komma stormande om man försökte öppna kistan? Äventyrarna undersökte spegeln försiktigt men noggrant. De kröp runt och kikade in under och bakom den, de nagelfor den utsirade ramen efter magiska symboler, de letade efter dolda utlösningsmekanismer men fann inga tecken på varken fällor eller magi. Detta gjorde bara saken värre. Att det, trots den noggranna genomsökningen, inte stod några spår av fällor eller magi att finna måste betyda att den som riggat fällan varit extra noggrann med att dölja spåren. Denna infernaliska installation; ”Kista med spegel, av Okänd”, måste ha satts upp av en synnerligen skicklig och särskilt djävulsk yrkesman. Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle genom trånga gångar släpa en stor utsirad spegel tre våningar ner under marken? Här måste finnas en fälla av något slag! Efter att många planer gjorts upp och förkastats enas man till slut om att dvärgen Kvitzak Doom med sin dubbelyxa ska slå sönder spegeln, medan alvmagikern Zilvander står redo med eldklot och antimagi. Stigmannen Bolfert Stomp står redo med en pil på bågen medan halvlängdsmannatjuven Svarte Folke hukar bakom kistan. Med en rysning rullas tärningarna, slaget faller och spegeln går i tusen bitar. Blundande och hukande frågar en av spelarna: -”Händer det något?” –”Sju års olycka.” Svarar spelledaren. Suckar av lättnad från spelarna. Därefter lyfter de kistan – och utlöser fällan. Ett stenblock faller ner och blockerar utgången, vatten forsar in och fyller kammaren. I det snabbt stigande vattnet kämpar de med stenblocket tills de med sista tärningsslaget innan de dränks lyckas få loss blocket och utrymma skattkammaren.

Vattenfällans fem faser:
1. Den kinetiska fasen

*Vattenfällans fem faser:*
2. Fast och förvånad-fasen

*Vattenfällans fem faser:*
3. Påfyllnadsfasen

*Vattenfällans fem faser:*
4. Luftficke-fasen

*Vattenfällans fem faser:*
5. Förlorad eller fri-fasen

Ett alternativ till att knuffa undan stenblocket är alltså att vänta tills skattkammaren är vattenfylld och sedan simma upp till den underjordiska floden då man inte längre måste kämpa mot strömmen. (Ber om ursäkt för den undermåliga skanningen, får ta en kurs i det en vacker dag.)

3 Efterräkningen

Alvmagikern Zilvander dog på vägen ut för en reptilmans treudd. Likt en trofast skeppsgosse vid ett sjunkande skepps roder höll Zilvander fast i gravkammarens vinsch, trots reptilmännens vilda angrepp, och möjliggjorde på så vis kamraternas flykt. I övrigt klarade sig gruppens medlemmar relativt oskadda igenom äventyret, men eftersom de drabbades av sju års olycka kommer vi inte använda dessa karaktärer igen förrän tidigast 2026.

Varken solo eller i grupp lyckas jag, eller min släkt, komma åt skatten. Med detta tredje misslyckande anser jag att jag kan bocka av Tvillingbergen. Om jag ska hinna spela igenom alla Äventyrsspels äventyr så är det hög tid att gå vidare!

* * *

24-25. Den underjordiska floden

Då facklorna lyser upp grottan ser de att den inte är så stor som de först trodde. Det är en långsmal grotta, längs vars ena sida en kall, svart underjordisk bäck löper. –”Jag håller med dig Theo, det måste vara denna väg reptilmännen kom.” Säger Vodomar. –”Men det finns inga fler här som kan falla oss i ryggen. Låt oss gå tillbaka till vinschen och se om vi inte kan komma in i gravkammaren. Jag vill inte stanna här nere längre än jag behöver!”

Det måste varit denna väg reptilmännen kom

Då de är tillbaka vid vinschen enas de om att ändra läge på det lilla vridhandtaget under vinschen, kanske det innebär att de höjer fällgallret istället för att öppna lönndörrar. Grombur vrider på vridhandtaget, det klickar till och sen tar han i och försöker veva. Inget händer. Eliana och Vodomar springer fram till gallret och börjar sparka på det. –”Det har rostat fast vid golvet – hjälp till!” Botulw och Theosophus sparkar försiktigt med sina mjuka böjda snabelskor – inget resultat. Vodomar och Eliana däremot, arbetar sig systematiskt från var sitt håll och sparkar på de fastrostade järnstängerna så att rostflagor far. Grombur tar grymtande i med all kraft. Med ett plågsamt, skärande gnisslande börjar gallret sakta hissas uppåt…

23. Lejonkammaren

Medan Eliana, Vodomar och Grombur bevakar den öppning som nu finns i östra väggen, ger Botulw ett av de sista massamfröna till Theosophus. Gemensamt söker de två sen igenom reptilmännen. I deras bälten finner de, förutom sådant som reptilmän samlar på (ovanligt röda flodmusselskal, utvalda bitar från skinn de ömsat under sin uppväxt) 260 silvermynt och en ring.

Vodomar, Eliana och Grombur beger sig in i rummet reptilmännen kom ifrån, Botulw och Theosophus släntrar efter. –”Detta är, om jag inte misstar mig, en ring med Osynlighet +2.” Säger Botulw. -”Möjligtvis, men jag skulle själv inte våga mig på en exaktare angivelse än mellan 1 och 3.” Invänder Theosophus.

De tystnar när de kommer in i rummet. Facklorna lyser upp ett litet rum med typiska ting tillhörande reptilfolk; torkad fisk, vassmattor att vila på, stora tänder från okända djur trädda på snören, skinnet från en ovanligt stor mal, och vita stenar som vattnet slipat till fin rondör. På golvet ligger också en massa ben, ben från större varelser. Botulw undersöker ett av kranierna: -”Panthera Leo. Det vill säga vad man i allmänt tal kallar lejon. De jordiska resterna av tre stycken om jag inte misstar mig.”

-”Se här!” Ropar Theosophus. Med ett rasslande ljud drar han ner ett gammalt fuktskadat draperi från den norra väggen. Bakom det öppnar sig en större, kolsvart grotta! –”Hör! Det verkar rinna en underjordisk flod här. Det är så reptilmännen kom hit!”

Theosophus drar ner ett gammalt draperi. Bakom det öppnar sig en större, kolsvart grotta

22. Den falska väggen

De snurrar runt och ser hur en tidigare osynlig dörr öppnas i väggen. I öppningen står fyra reptilmän, lika förvånade som äventyrarna. Grombur är den siste att se vad som sker. Då han vänder sig om för att se vad de andra i gruppen stirrar på släpper han vinschen och väser:

-”Ohyra!”

-”Soosyysa.” Väser en reptilman tillbaka medan han och hans kumpaner iakttar äventyrarna med sina svarta reptilmannaögon.

Botulw och Theosophus får fram sina återstående trollformelark och börjar stressat läsa dem samtidigt som reptilmännen går till attack. Deras vaggande språng ser inte graciösa ut, men det räcker med ett par klafsande steg så är de inne bland äventyrarna. En av reptilmännen kör sin treudd i magen på Theosophus som viker sig dubbel och faller, men han undviker på så vis nästa reptilmans treudd. Reptilmännen fortsätter förbi honom, men liggande får han iväg ett eldklot som träffar en av reptilmännen i nacken. Lågorna omsveper omedelbart den stackarens huvud och med den breda munnen öppen till ett ljudlöst skrik rusar den förblindade reptilmannen bort från striden och faller med ett väsande ihop mot en vägg. Grombur och Eliana går sina motståndare till mötes, de går nära inpå dem så att reptilmännen får svårt att utnyttja sina långa treuddar. På så nära håll kan Grombur inte svinga sin stora yxa, så han släpper den till förmån för den bredbladiga bergsmannakniven i bältet. På så vis nedgörs två reptilmän till. Den siste reptilmannen är smidig och hoppar gång på gång undan äventyrarnas hugg och utfall. Han placerar sig ständigt så att han får möjlighet att använda treuddens längre räckvidd och på så vis tillfogar han äventyrarna flera smärre sticksår. Men tre mot en är dåliga odds i en blankvapenstrid och till slut trängs han in i ett hörn och huggs ned.

9. Tillbaka i hallen

Då han backar ut ur den makabra lilla kammaren stöter Vodomar ihop med Grombur, som backar sig i motsatt riktning. Dvärgen har sin yxa höjd och viskar: -”Vi har besök.” I andra änden av hallen kan de urskilja två skepnader som står blickstilla. Theo går några steg närmare med facklan höjd och de kan nu se att det är två reptilmän, beväpnade med treuddar. Deras svarta glänsande ögon iakttar äventyrarnas varje rörelse. En av dem blinkar med ena ögat och den andre låter en lång rosa tunga fukta sin långa mungipa. Plötsligt vänder de om och springer med långa, vaggande steg längre in i graven. Deras krängande krokodilsvansar lämnar tydliga spår i dammet. –”Låt dem inte hinna undan och varna sina kamrater!” Ropar Vodomar. Theosophus reagerar snabbast. Han springer efter och när han är i en tillräckligt bra position läser han snabbt en trollformel och ett flammande eldklot bildas ovan handflatan. Han kastar iväg det och det träffar en av reptilmännen i ryggen. Reptilmannen springer vidare, vevar med de små armarna i fruktlösa försök att bli av med lågorna som täcker ryggen och stiger upp längs nacken. Ett andra klot träffar honom och han går ner på knä. Huden bubblar och spricker. Ett pipande, väsande läte kommer ur reptilmannens vidöppna mun då han insvept i lågor faller död till golvet. Vodomar har under tiden sprungit efter den andre reptilmannen som saktar in. När Vodomar nästan är ifatt snurrar reptilmannen plötsligt runt och försöker spetsa honom med sin treudd, men Vodomar hoppar åt sidan. Vodomars första hugg slår sönder reptilmannens sköld, det andra fäller honom och det tredje dödar honom.

1. Åter till Tvillingbergen – inledning

Det skymmer tidigt denna dag. Tjocka blygrå moln täcker himlen och det blåser upp rejält. Blöta, gula löv far genom luften då fyra personer bär en femte över vadstället vid Laxforsen. De fortsätter halka och kämpa sig upp längs den slippriga stigen till byn Vindpina. Strax därefter öppnas dörren till värdshuset Säckpipan och klientelet ombeds av en tunn och finnig magistudent att komma ut och beskåda vad han och hans sällskap har ”hittat”. Bland bruna vattenpölar i det fuktiga gruset ligger en död reptilman. Byborna samlas runt kroppen, de sparkar lite lätt på liket, klappar äventyrarna på axeln och berömmer dem: –”Bra gjort!” och –”Skönt att bli av med ohyran!”

En av äventyrarna, stigmannen Vodomar, blir irriterad. Han anar att han själv en dag ska möta ett hastigt slut, och han vill inte att hans kropp ska behandlas på detta sätt: -”Det är inte för att ni ska sparka på kroppen som vi burit den hit. Se istället här! Se på det här svärdet! Det är en stäppbarbars svärd, och den här bågen, det är en alvbåge. Dessutom bar reptilmannen på en tydarsten, en genomskinlig sten som låter dig läsa alla språk, levande och döda. Varifrån har en reptilman fått sådana ting?”

En gammal man tränger sig fram: -”För en öl ska jag berätta…”

Nästa dag står äventyrarna redo utanför värdshuset. Där står Vodomar Stigman, som är gruppens ledare. Där står dvärgkrigaren Grombur och där står krigaren Eliana Stinga. Där står också den tonårige magikereleven Theosophus, med studentstruten käckt på svaj. Efter att ha grävt ned reptilmannens kropp vid eken utanför bonden Skeds gård tillbringade äventyrarna natten med att få höra om den äventyrargrupp som för några veckor sedan var här. Det svärd och den båge man nu funnit måste ha tillhört dem. Kan det vara så att de är döda? Eller göds de i något okänt lyktgubbegryt, i väntan på att ätas upp till vintern? Har de dödats av reptilmän? Pryder deras huvuden nu en påle vid porten till reptilmännens palissad, någonstans långt bortåt Tvillingbergen? Det enda anständiga att göra är att undersöka saken. Och om det skulle innebära att man på vägen råkade nosa reda på trollkarlarnas skatt så är det ju ingen som tar skada av det.

Bland bruna vattenpölar i det fuktiga gruset ligger en död reptilman

5. Den andra dagens vandring

Landskapet som bestått av fält med dungar blir efterhand alltmer rikt på skog, med enstaka ängar och hagar som gläntor bland träden, för att slutligen bli enbart storskog. Framåt eftermiddagen den andra dagen iakttar alven Tilindil på säkert avstånd en grupp reptilmän som rör sig mot bergen. De är troligen en grupp jägare, på några störar bär de en mindre hjort mellan sig. Äventyrarna låter reptilmännen få tid att försvinna, sen fortsätter färden.