Julspel 2022

Som jag skrivit om tidigare så spelade jag under påskhelgen 2022 ”Bland alfer och troll”, grundäventyret till Drakar och demoner (1982), med en av mina syskonsöner. Under julhelgen gjorde jag om denna bravad med den andre syskonsonen. Där karaktärerna i påskas döptes utifrån efter en fantasybok han just höll på att läsa, döptes karaktärerna vid julspelandet till alvjägaren ”Reaper” och människokrigaren ”Raptor”. Namnvalet var en signal om vad som komma skulle.

De båda äventyrargrupperna tog nästan exakt samma rutt genom äventyret men syskonsönernas olika temperament gjorde att spelsessionerna fick olika ton. I påskas smögs det, lyssnades noga vid varje dörr och alla kontakter med kultister och svartalfer föregicks av försök att artigt förklara karaktärernas närvaro och avsikt. I julas var approachen mer direkt. Ett illustrativt exempel är när Reaper och Raptor ska undersöka om de kan hoppa ner i ett mörkt hål i golvet. De har just samtalat med ett spöke och högtidligt lovat att begrava dess jordiska kvarlevor mot att de fick en gåva av något slag. Syskonsonen resonerade högt för sig själv och kom fram till att ”kremering är faktiskt helt okej”, varefter han lät tutta fyr på den gamla döingens kläder, knuffa ner kadavret i hålet och i ljuset från denna ”begravning” studerade Reaper och Raptor hur det såg ut där nere. Jag får erkänna att det finns något i agerandet som direkt för tankarna till min egen första spelgrupp i samma ålder.

Efter 2-3 timmars spelande var vi färdiga och skulle bara förbättra färdigheterna innan vi avslutade. Syskonsonen reste sig emellertid snabbt och sa -”Nu kan vi pausa lite”. Jag tog det som en fin signal om att han kanske framför allt varit snäll och förnöjt sin gamle morbror, men när hela familjen senare fikade så fick alla generationer nöjet att, i detalj, höra om hans äventyr. Min lillasyster, hans mor, gav mig ett skarpt ögonkast då han kom till den där episoden med griftefridsbrottet men annars togs det ganska väl emot. Eller, ja, de äldre fick väl något glasartat i blicken då (den långa) slutstriden återberättades slag för slag, men eftersom det hela illustrerades med ivriga huggrörelser så kunde de, åtminstone av omtanke om porslinet, inte helt drömma sig bort.

Jag tycker nog att det blivit två lyckade introduktioner till rollspel. Nu ska vi bara se om jag i påsk eller sommar kan övertala syskonsönerna att kombinera sina talanger och gemensamt ta sig an Spindelkonungens pyramid!

Kort paus och några tankar

Att äventyrarna kom tillbaka till Faltrax var så långt som jag kom i renskrivningen av mina anteckningar, därefter började jag ett nytt jobb och fick mindre fritid. Rösten från forntiden kommer härifrån därför att kännetecknas av den snabbskrivande, tangentbordstrummande, fingertoppsfräsande stil som gjort SoK till ett namn på allas läppar.

Men först några tankar.

Trådar

Jag hade gjort en lista för huvud- och biroller men missat att göra trådar. Att komma ihåg en sak av två är ett bra resultat för mig, så självbelåtet visslande hängav jag mig åt att göra ännu bättre ifrån mig vid andra försöket:

  1. Kräver Krooders besättning omedelbar hämnd?
  2. Får vi veta vad som hände med Elianas och Krooders kroppar?
  3. Kommer Migrouns och Londuines kärlek bli känd?
Detta var sista rycket i perioden av mycket fritid och jag använde den väl – ett särskilt kort för tråden om Migrouns och Londuines affär. Denna kärlekshistoria finns med i äventyret och är inget jag själv lade till.

Hur jag lärde mig leva med Kaos

Solorollspelet sker i scener. Jag bestämmer mig för vad scenen ska handla om och sedan rullar jag en T10 och jämför med ”Kaosvärdet”, en siffra som rör sig mellan 1 och 9. Om jag slår under kaosvärdet blir scenen annorlunda än jag tänkt mig. Om jag slår under och tärningens resultat är ojämnt blir scenen ”modifierad” (i princip den scen som jag tänkt men något är annorlunda), om tärningens resultat är en jämn siffra tränger sig en annan scen före den tänkta, en ”interruptusscen”. Kaosvärdet ökar med +1 varje scen då det går karaktärerna emot och minskar varje gång det gått deras väg, eller allt bara varit lugnt. När man går runt som jag gjorde på slottet så ökar kaosvärdet snabbt eftersom det det i nästan varje rum finns någon individ, vilket leder till strid eller flykt, vilka båda höjer kaosvärdet. Det kan ibland kännas som att allt spårar ur då allt färre scener blir som man tänkt/ som det står i äventyret. Men efter att ha spelat Falkön började jag tycka att det var bra. Det blev ett sätt att få komplexets invånare att reagera på äventyrarnas närvaro. Om larmet gått eller man lämnat ett spår av kroppar från ytterdörren och inåt är det bra att man får en modifierad scen där rummets invånare nu är på sin vakt, har barrikaderat sig eller stuckit, istället för att de bara fortsätter läsa sin bok eller vad det nu står i rumsbeskrivningen att de gör. Får man en interruptusscen kan det t ex vara en vaktpatrull som följt blodspåren och nu konfronterar oss.

Karaktärernas yrken vs äventyren

Krooder var faktiskt första gången i hela min rollspelskarriär som jag spelat en karaktär med yrket handelsman. Tyvärr blev han bara en sorts krigare eftersom det var det som behövdes. Om inte äventyret erbjuder andra uppgifter än strid och strapatser så blir alla karaktärer med ”civiliserade” yrken bara sämre versioner av krigare och jägare. Det vore intressant med ett äventyr där handelsmannens färdigheter kommer till användning, kanske en färd i stil med vikingar eller tidiga europeiska upptäcktsresor där man förutom krigarens roll som beskydd behöver handelsmannens färdigheter för att uppnå äventyrets övergripande mål – ett lastrum fyllt med magiska kryddor och LaDannervin.

Loser-yrket par excellence i Drakar och demoner 1982 var ”lärd man”, sämst på allt som man behövde kunna för att överleva äventyren. Men jag tror man skulle kunna ha ett äventyrsupplägg där målet är att lokalisera platsen för ett livsviktigt föremål, eller instruktionerna till den ritual som krävs för att avvärja ett växande hot eller koordinaterna för att lokalisera ett monstrum som sovit i tusen år men som nu håller på att vakna. Genom idogt sökande i mögliga stadsarkivs glömda avdelningar och genom att smyga sig in i misstänksamma alkemisters hårdbevakade boksamlingar får man nytta av både den lärda karaktärens-, tjuvars- och krigares färdigheter. Kanske den lärda äventyraren kan få blomma ut i Fria Ligans nya Drakar och demoner?

Det var så här det började…

När jag var hos mina föräldrar i julas hittade jag det här lilla häftet som faktiskt ligger bakom att mitt hobbyliv centrerades runt roll- och figurspel.

När jag var sådär 8-12 år gammal göt jag ibland Prince Augusts tennsoldater, jag plockade därför på mig det här lilla gratishäftet när jag någon gång i januari 1984 var på Lekcenter i Halmstad. Allt gick bra till uppslaget på sidan 8 och 9, där jag sögs in i en nördisk malström som jag aldrig kommit ur…

Jag får tillbaka tolvårsentusiasmen och 38 år gamla tankar när jag ser den här bilden. – Vilken väg ska de ta för att undvika orcherna? Hinner de tyst smita över korridoren i sydväst innan någon ser dem?

Jag hade aldrig sett något liknande och tyckte det här såg ut som svaret på alla mina drömmar (detta var pre-pubertet). Det var inte fantasyvärlden som lockade, jag var mer historiskt intresserad, men jag tyckte alltid att de avsnitt i böcker, serier och filmer som utspelade sig i tunnlar och gamla valv var de mest spännande. Tanken på att jag själv skulle kunna bygga upp och leka i den sorts medeltida gångar som visas på bilderna fick huvudet att snurra. Som jag tolkade det så skulle dessutom det här ”äventyrsspelet” blåsa ett eget liv i leken, som om jag lekte med en sorts AI.

Den skäggige spelledaren på bilden liknade min pappa så jag tänkte att ”äventyrsspel” var något man spelade i familjen. Senare skulle jag lära mig att det var något man spelade med målbrottsröster i fotsvettsdoftande pojkrum.

Drakar och demoner kostade 89 kronor har jag för mig. Min tolvårshjärna räknade nu ut att det skulle ta någon månad innan jag hade råd att köpa spelet, men jag kunde ju förbereda grejer, eller hur? Så att jag hade ännu mer saker att spela med när jag väl köpt det? Jag försökte därför tolka hur spelet skulle spelas utifrån texten på sidan 9. Den är skriven som en skönlitterär text så jag trodde det var mer av sådan sagotext man behövde då man spelade ”äventyrsspel”. Jag satte mig därför och skrev en liten förvirrad saga om en adelsman som hade fått en förbannelse lagd över sig och dog ute i ett träsk. Helt oanvändbart.

Det står högst upp på sidan 8 att man inte använder någon spelplan, men det behövs ju uppenbarligen Prince August-figurer så varför inte passa på och förbereda lite extra figurer? Då kan jag ju spela hur mycket som helst när jag väl köpt spelet! Min erfarenhet av figurer till spel var begränsad till pappfigurerna i min storasysters Tjuv och Polis, så jag satte mig och började rita nya pappfigurer som skulle kunna stå i plastbaserna jag tänkte låna från henne. Jag hade inte läst Tolkien eller någon annan fantasy så inspirationen hämtades från olika 70-tals serietidningar som jag tyckte hade ett fantasytema (snarare ett grottmannatema): ”Kong – grottpojken”, ”Valcan Drakhanden” och Joe Kuberts stenåldersserie ”Tor – för en miljon år sedan!” Alla tre precis så ostiga som de låter. Jag ska uppdatera posten med bilder på dessa inspirationskällor när jag nästa gång vittjat lådor i mina föräldrars källare. (Uppdatering 220530: Vittjning framgångsrik. Nedan har jag lagt in den reklambild som tjänade som förlaga för mina första pappfigurer. Reklam från ”Shazam!” nr 6 1975, Williams förlag AB)

Jag kan inte bestämma mig för om bilden mest liknar en obs-klass som gjort vapen på slöjden eller om det ska vara ett spännigt heavy metal-pojkband. Om mitt minne inte sviker så visar denna bild, från vänster till höger: Valcan Drakhanden, Joe Kuberts stenålders-Tor, okänd obs-klassare, en till okänd obs-klassare, en tredje okänd samt Kong grottpojken. Tillsammans bildar de… HISTORIENS HJÄLTAR!
(Konstigt pojkbandsnamn = en beväpnad obsklass trots allt.)

Allt detta var givetvis helt bortkastat, och väldigt typiskt mig – här är ett senare exempel. Men det höll mig i alla fall sysselsatt tills jag någon gång i februari 1984 köpte Drakar och demoner och en gjutform med tre grottmän. (Återigen dessa grottmänniskor?) Jag minns att jag läste reglerna, äventyret och kapitlet om varelser till Drakar och demoner och undrade när grottmännen egentligen skulle komma in i bilden så att jag fick användning för min gjutform. Ett av mitt livs många besvikelser.

Gipsformen för kryptkonstruktion rymdes inte i min budget så föräldrarna fick några månaders respit innan allt i tvättstugan täcktes av gipsdamm och spill.   

17. Vila i vildmarken – avigsidan

Kaos 1 (1T10=9, inget avvikande resultat). Jag drog ned det till ”1” eftersom det har gått två hela veckor sen de sist var med om något riktigt otrevligt.

Händelseslag: (1T100=69, ingen händelse)

Jag lät karaktärerna återfå 1 KP per dag då de vilade. Efter att ha stoppat i sig två massamfrön var (läker 1T6 KP) så behövdes två veckor för att få både Block och Tilindil tillbaka till full vigör.

Jag bestämde att det skulle finnas ett värdefullt föremål bland lyktgubbarnas gömmor och ställde frågor tills jag fick ett svar vad det handlade om:

Är det ett vapen? (50%) 78 – Nej

Är det en rustning? (50%) 81 – Nej

Är det magiskt föremål? (50%) 14 – Ja

Är det magi som kan användas i strid? (50%) 96 – Nej! (96-00 räknar jag som extra tydliga resultat, det är alltså absolut inte ett krigiskt föremål.)

Är det helande magi? (50%) 63 – Nej

Här dök plötsligt idén om en tydarsten upp och jag körde på den. Egentligen borde jag ha slagit för att se om det var det, men jag var nöjd med idén (passar med att det ska vara ett ”fredligt” föremål) och jag ville komma vidare.

12. Dimman – avigsidan

Kaos 3 (1T10=6, inget avvikande resultat). Jag drog ned det ett steg eftersom det varit en lugn scen.

Händelseslag: (1T100=36, ingen händelse)

Efersom det var en ny dag slog jag för slumpartade möten på tabellen i äventyret, och det blev en grupp lyktgubbar. Jag slog för varje karaktär separat för att se om lyktgubbarna skulle lyckas trollbinda karaktärerna. Med tanke på att Botulw är en lärd man och har stora, (teoretiska) kunskaper om de olika varelser och väsen man kan möta så lät jag honom vara mer förberedd och svårare att trollbinda (40%) än de övriga (60%), helt godtyckligt valt av mig. Botulw var den ende som inte trollbands av lyktgubbarnas trick. Jag bestämde att han använde ett eldklot för att skrämma bort lyktgubbarna och väcka kollegorna på en gång.

Botulw har ju yrket ”lärd man” och någon fördel måste detta det sämsta av Drakar och demoners yrken ändå ge, tycker jag. Då jag slog ett av dessa slag fick jag 88 vilket innebär en händelse. Jag slog för händelsefokus (Negativt för en av huvudrollsinnehavarna), jag slog för vem det blev (Irmelin) samt för nyckelord som hjälp för att tolka vad som hänt (”Failure”+”The Intellectual”). Jag tolkar det som att hon inte lyckades skaka av sig förtrollningen (”hennes intellekt misslyckades”) medan Botulws eldklot fick Block och Tilindil att vakna till sans igen. Det är inte den enda tolkningsmöjligheten, men det är bättre att komma vidare med spelet än att hänga upp sig på tolkningen. Irmelin följer alltså lyktgubbarna ut i skogen. Man ska aldrig följa med gubbar ut i skogen.

På tal om det här med lärd man… I grundboxen från 1982 fanns yrkena Krigare, magiker, tjuv och lärd man. Lärd man måste väl ändå ha varit det i särklass minst lockande yrket för killar i tidiga tonåren som Äventyrsspel kunde hittat på? Det gav bara lärdomsfärdigheter i ett spel som, i alla fall i de publicerade äventyren, var väldigt fysiskt inriktat. När skulle man använda heraldik i Tvillingbergen? Vi började spela 1984 då vi var tolv år. Som en liten insekt som envisas med att flyga in i en varm lampa så greppade jag ju inte upplägget utan drogs direkt till att spela en lärd man. Jag hade en lärd alv som jag spelade genom de äventyr som då fanns publicerade. Folk är ibland nedlåtande mot powergamers, men inte jag. Min lilla bokmal skulle aldrig ha överlevt om inte mina spelkamrater varit tolvåriga powergamers som slagit fram varsin troll-magiker som kombinerade maximal fysisk råstyrka (”framslagen hemma men det blev max – jag lovar”) med imponerande stridsmagi. Min lärda alv hette Bullir Bowler. Kanske inte ett typiskt högalvsnamn men jag hade läst Bilbo strax innan och ville egentligen spela en hobbit. Eftersom hobbitar/halvlängdsmän inte fanns med i grundboxen så han fick bli alv. Vi var inte redo att ”tänka utanför boxen” (ho ho) ännu.