Cerands stora domtält står några dyner bort från den egentliga staden. Medan man klängt och klättrat, bråkat och blivit ormstungna uppe på Hertig Slagfalk, har rättegången fortsatt nere i Cerand – inte ens stadsbranden har avbrutit den. När vi sist tittade in i domtältet hade kapten Kasr just krävt att rättegången skulle avbrytas eftersom domaren Esther, i egenskap av klanlös, inte hade rätt att döma en Detwachisk luftofficer. Tumultet tilltog då man förde in den ende överlevande från den hemska ökenlurvolycka som drabbat stadens profeter. När vi nu åter gläntar på tältfliken till domtältet ser vi att profeten ligger och sover bland kuddar och filtar, med en tom flaska fikonvin bredvid sig. Den stolte Kapten Kasr vänder sig åter mot domaren med ett överlägset leende då han plötsligt stelnar till. Han ser sig panikslaget om och ett väsande kommer över hans läppar, växer till ett panikslaget vrål och sen rusar han ut ur domtältet och ut i öknen. Vakterna kom sig inte för att stoppa honom. Så vitt vi vet springer han än idag.

Den kvarvarande besättningen ser på varandra, konfererar en kort stund och sen tar styrman till orda: -”Fru domare, vår kaptens stränga syn på klanbörd delas inte av oss andra. Skulle vi kunna nå en förlikning om vi och vårt skepp går i staden Cerands tjänst?” Domare Esther Klanlös väger pro et contra. Pro: Cerand skulle bli en militär maktfaktor med luftskeppet. Contra: Risken att bli bombade av den gwarchiska flottan. Esther ser ut över de falnande resterna av tältstaden och inser att det inte finns mycket för Gwarch att bomba. –”Härmed grundas Cerands luftflotta!” Hon smäller domarklubban i bänken och gratulerar besättningen till deras ny jobb.

Vad var det då som fick kapten Kasr, mannen som ensam dödade femton motståndare i luftbataljen ovan Mand El-Massa att fly? Jo, en spökröst viskade plötsligt i hans öra, en lite torr och tråkig och försagd röst, som ingen annan hörde. Den viskade om domare Esther Klanlös själviska planer för luftskeppet, och den antydde att mycket mer kunde avslöjas om bara Kasr var villig att erbjuda ersättning i form av dörrar som slår igen av sig själva, självgungande gungstolar och en rad andra ting som spöken värdesätter högt. Rösten tillhörde självdöde Sut.

Självdöde Sut levde för länge länge sedan ett försiktigt och tillbakadraget liv i en pyramidbyggarkultur. Så en dag gick han bara och dog i sömnen. Stackars Sut hade aldrig gjort något väsen av sig i livet och Döden glömde helt enkelt bort att hämta honom. I 5000 år har han tassat omkring som blyg och försiktig odöd, de senaste trehundra i de laglydiga domarna av Cerands tjänst utan att få den uppskattning han tycker han är värd. Han har knutit sina små spökhänder i fickorna till sina praktiska men omoderna spökbyxor. Nu är han trött på detta, de kommande 5000 åren ska bli annorlunda! Genom att tipsa Gwarch om domarens planer hoppas han få bättre lön för mödan.

Men denna, liksom alla andra planer Självdöde Sut stöpt, gick om intet.

SLUT

–”Jag och Fantasma tar mattan och sticker, någon av er andra som vill följa med?” Frågar Kazzar. Hols ser sig om på ”sitt” skepp, över relingen börjar de första ormarna dunsa ned på däck Han sväljer ljudligt. –”Jag följer er. Min stad brinner. Min första plikt är mot Cerand.” Kazzar må vara kontroversiell, men det finns en god människa där inne: –”Kaempa? Vill inte du följa med? Vad hjälper det dig eller dina anhöriga om du följer med skeppet då det driver ut över världshavet?” –”Min plikt äro inte mot mig själv eller min familj. Min plikt äro mot det gwarchiska folket. Jag stannar!” Kazzar rycker på axlarna. –”Som du vill.” Mattan lyfter och de lämnar det reptilstinna skeppet. Det sista de ser av Kaempa är att hon står ensam i fören på det sakta bortdrivande ormboet.

Efter att ha satt av Hols i hans brinnande stad far Kazzar och Fantasma till väders igen, men vart ska de fara? Cerand brinner, stadsstaten Gwarch är …irriterad… över förlusten av ett luftskepp och i Detwach skulle ingen av dem sätta sin fot, de har sina principer. När man ser på det på detta vis är valet enkelt. På andra sidan öknen ligger slottet med de hundra guldkupolerna, slottet där väggarna dekoreras med diamanter, slottet där det säkert finns motgift mot Fantasmas oturliga förlamning, och där ingen skulle sakna lite småsaker från någon av de 365 skattkamrarna. Kash-In är på väg att få kontroversiellt besök.

Några minuter senare kommer Hols upp på övre däck med Fantasma på ryggen. Fantasma kan inte gå längre, ormgiftets förlamning har spridit sig till hela vänstra kroppshalvan. Hols tippar av Fantasma på mattan, som Kazzar redan fått att sväva några decimeter över däck. Han ryter åt besättningskvinnan de tog tillfånga: -”Ge honom motgift! Låtsas inte som att du inte förstår. Jag har sett hur du lyssnar och reagerar på allt vad vi säger!” Besättningskvinnan tvekar ett ögonblick sen säger hon på ganska god ökendialekt: -”Mitt namn är Kaempa, vi är inte du med varandra. Jag är ledsen, jag kan inte hjälpa din vän. Jag är inte serpentinspecialist och jag tror inte vi har motgift ombord. Vi gav oss av från Detwach under …speciella omständigheter. Vi befriade detta skepp i folkets namn. Vi tillhör Centrala omfördelningsfronten, grupp Gwarch, och kommer att ge de fattiga i Gwarch tillgång till detta skepp så fort vi…” –”Sällan syster.” Säger Hols. –”Den här skutan tillhör Cerand nu.” Cerand, ja vad händer där? Trots att staden fortfarande brinner har de skvallriga Cerandickerna redan satt upp cafétält på dynerna och förtjust börjat tissla och tassla om omfattningen av tjuvgillets kupp, den fräckaste kuppen i historien.