Äventyrarna och de av handelsuppbådet som fortfarande står på benen letar nu genom slottet. I tredje rummet träffar de på den hjälpsamme svartalfen Axhild och i fjärde rummet finner Vodomar den bit av staven som de letar efter. På vägen har Zilvars gäng även hittat en del av rövarnas skatter och därmed är båda sällskapen nöjda och belåtna. På väg tillbaka mot rummet där de lämnade sina sårade hör de en fjärran hornstöt ljuda över dalen. Genom ett fönster ser de långt borta ett tungt lastat sällskap komma fram ur skogsbrynet. Det måste vara Ortta och hans band, tyngda av byten. Strax ljuder ett flerstötigt svars-bröl uppifrån borgens torn. Det är något i svarssignalen som övertygar äventyrarna om att Ortta just varnats för att det finns fiender i borgen. Nu slog det äventyrarna (mig) att Orttas gäng gott kunde få smaka på sin egen medicin. Äventyrarna och handlarna slår sig genom försvararna upp till taket och bemannar ballistan.

Jag rullar lite tärningar och det visar sig att Orttas trupp består av honom själv, tre andra orcher och fem svartalfer. De har nu satt ner sina byten och fäller ett träd och kapar dess grenar så att det kan användas som stege. Bredvid borgens ballista ligger det tjogtals spjut i en kista, men som allt annat i El Nhassiv är spjuten rövarnas byten. Här blandas enklare spjut, av den typ som Faltrax karavanväktare bär, med långskaftade spjut av alviskt hantverk. Här ligger lätta kastspjut av ask blandade med tunga järnspjut från dvärgarnas djupaste smedjor. Inget spjut är det andra likt vilket försvårar möjligheten att bedöma deras bana. Botulw lägger ett spjut i ballistan, Vodomar siktar och trycker av. Skottet landar en bit bakom målet, Man hjälps åt att spänna bågen och lägger i ett nytt spjut, Vodomar siktar noga varefter spjutet far iväg med en knall, Det susar länge genom luften innan det börjar vika av nedåt och finner sitt mål – den mäktiga orchkrigare som anför truppen! Hostande svart blod sjunker Ortta ihop, han är död då han slår i marken. Ett par tärningsslag övertygar mig om att denna trupp inte stannar upp pga en småsak som att förlora sin hövding. Under det vilda anloppet mot slottet spetsas ytterligare en av rövarna, sedan är de framme. De reser trädstammen mot muren och börjar klättra. De överlevande handelsmännen rusar fram för att hindra angriparna att hinna över murkrönet, men pilar börjar vina runt dem. De sista kvarvarande försvararna, bågbärande svartalfer, har slagit upp en dörr och kommer till sina fränders undsättning.

Både äventyrarna och handelsmännen har funnit det de sökte och de ser ingen mening i att dö här. Man försöker retirera mot porten, öppna den och fly ut i skogen, men nu har rövarna övertaget. I denna reträttstrid faller Zilvar, Tess Tess och alla kvarvarande handelsmän utom Brom den äldre. Även Axhild den snälla svartalfen dör, hon dör med en förbannelse på sina nariga läppar över den som sagt henne att goda gärningar skola löna sig.

Äventyrarna och Brom d ä lyckas undvika förföljarnas pilar och undkommer i skogen. Några dagar senare stapplar de in i Faltrax där stort jämmer utbryter bland anhöriga och vänner. De kommande dagarna tillbringar äventyrarna och Brom i rådhuset under olika rådsförhör och utfrågningar – ansvarsfrågorna kopplade till en expedition som kostat sju av stadens borgare livet måste utredas Efter en vecka har rådet kommit fram till att äventyrarna inte kan lastas för någonting i denna affär, och de tillåts åter röra sig fritt i staden. Denna fria rörlighet används till att handla de förnödenheter som behövs för den sista etappen av deras uppdrag – färden till Konungarnas gravtempel!

I ett gnistregn träffas Vodomar i ryggen av ett eldklot. –”Träff!” Kacklar Chameth Zeen förtjust uppifrån trappavsatsen. En förvirrad eldväxling (bokstavligt talat) följer där Chameth Zeen på ena sidan och Botulw och Theo på andra, beskjuter varandra med blossande eldklot.

Samtidigt lyckas svartalferna på borggården åter bräcka och tvinga upp porten och de tränger sig in. Medan eldkloten far genom den mörka hallen utkämpas en kamp på liv och död på golvet. Eliana kämpar mot tre svartalfer och lyckas besegra två av dem men den tredje sticker sin bredbladiga kniv rakt genom hennes rygg och ut genom bröstkorgen.

Förvånad sjunker hon ihop på golvet, detta var inte planen. Några sekunder senare är hon död. Krooder gör ett försök att nå Eliana men det går inte. Omringad av svartalfer ser han bakåt mot de övriga och ropar: -”De är för många! Vi måste…”

Hans rop klipps av då en rostig dolk körs in i hans mage och han viker sig dubbel, sedan är svartalferna över kaptenen och han försvinner under ett virrvarr gråa armar och huvuden, hackande knivar och huggande svärd. Vodomar retirerar fäktande och ger den skadade Grombur tid att dra sig tillbaka. Det går nu inte längre att rädda situationen, bara sina liv.

Solokommentar: Ajdå, två karaktärer döda. Eliana Stinga var med från Tvillingbergen. Krooder är en nyare bekantskap men ändå en karaktär jag börjat tycka om. Men deras död ger också upplevelsen av äventyret något. Att karaktärer jag bryr mig om stryker med gör att det känns farligare och jag blev orolig för de återstående. Botulw och Theosophus är inga krigsmaskiner och Grombur är skadad. Nu hänger det framför allt på Vodomar om de ska klara sig härifrån...