47-49. Fällan i det magiska rummet

-”Stopp! Det är en fälla!” Orden är väpnare Johns. Rummet de kommit in i är kvadratiskt, med en öppning till en trappa i västra väggen, men Johns intresse är fokuserat till mitten av rummet. John känner med fingrarna i luften i brösthöjd .  –”Ser ni den här tunna tråden? Det är någon form av fälla!”

Tråden spärrar av rummet mot söder och gruppen rör sig därför försiktigt mot öppningen till trappan i västra väggen. –”Vad håller ni på med?” Monodur ryter till: -”Ska ni låta fällan styra er bort från det den skyddar? Detta är ju det bästa tecknet hittills på att vi är på rätt spår!” Han drar fram sin ryggsäck och rotar runt tills han hittar den trollformel han letar efter. Med dramatiska gester och ord från ett främmande språk får han tråden att börja glöda och sen med ett ”pfff” falla ner i vattnet. Muttrande rullar Monodur ihop sin förbrukade trollformel, men innan de börjar genomsöka rummet stannar både Monodur och polymoll upp. –”Känner du?” Frågar Monodur. –”Ja…  Här finns magi.” Svarar Polymoll. Han tar fram sin ryggsäck och i fackelskenet letar han bland sina trollformler tills han får fram en gammal trollformel han lånade på biblioteket men aldrig lämnade tillbaka. Han läser med hög och klar stämma: ”Peconta Peconta, Dellifonn-Odj.”, vilket grovt översatt från forntida magikåkratiska blir ungefär ”Nu hemställa vi, att varsebli, all gömd magi”. Strax efter börjar fuktpartiklarna i luften lysa. Efter tio sekunder har de bildat ett klot som lyser med ett blåaktigt sken. Inuti klotet framträder två förtorkade kroppar i prästkåpor. Brigard drar efter andan och John ropar förfärad till. Monodur nickar för sig själv och säger: -”Jag tror jag vet vad som hänt här. Troligtvis två yngre stridslystna karlsbröder som på eget initiativ skapade en transdimensionell sfär för att kunna ligga i bakhåll för de plundrande orcherna. Då klostret oväntat vattenfylldes kunde de inte lämna sina sfärer utan att drunkna. I hopp om att de goda krafterna skulle segra och åter tömma klostret på vatten väntade de, och väntade. Men räddningen kom aldrig.”

Utan att avslöja hur det kommer att gå i resten av denna berättelse kan jag säga så här mycket: Om Monodur hade rätt eller inte kommer vi aldrig att få veta.

Monodur går fram till den södra väggen. Efter en kort stunds letande bland stenarna i väggen trycker han på en av dem och med ett krasande muller svänger en lönndörr upp.

Inuti klotet framträder två förtorkade kroppar i prästkåpor

Avigsidan:

Det som hände i det här rummet liknar inte det som står i äventyret, Mythicsystemet tog oss här i nya riktningar och nedan ser ni ungefär hur det gick till:

Scen 47: Scenen hade vi tänkt skulle vara att de söker igenom rummet, och (förhoppningsvis) finner de den lönndörr som finns här. Då vi slog för kaosvärde (se hur systemet fungerar här) så slog vi lika med kaosvärdet och vi slog en jämn siffra. Det innebär att det plötsligt händer något som tränger sig in före den scen vi hade tänkt vi skulle spela, en s k ”interruptusscen”: För att få hjälp att tyda vad det var som hände slog vi för att se vilket fokus händelsen har (Väpnare John agerar) och två nyckelord (Judge+Evil). Därefter börjar vi ställa frågor.

Har han upptäckt ond magi? (33%) 93=Nej

Har han upptäckt en fälla? (66%) 21=Ja

Har han utlöst fällan? (33%) 74=Nej

Scen 48: Vi hade tänkt att de, nu när de visste var fällan var, skulle genomsöka rummet, men det blev en interruptus även i denna scen. Jag slår händelse (positivt för Monodur), nyckelord (Stop+Magic). Det kanske inte är entydigt positivt för Monodur, men vi beslutade i alla fall att han tar ett kliv fram som gruppens ledare och tar kommandot. Alla vet att man inte ska lämna en fälla apterad medan man fortsätter rota runt i rummet, Monodur påminner om detta faktum och desarmerar fällan (stop) med magi (magic).

Scen 49: Då vi slog det händelseslag vi slår i inledningen av varje scen fick vi en ”dubblett”: (1T100, vi slog 33 = händelse). Vi slår för typ av händelse (Ambiguous event) och två nyckelord (Release+Ambush). Eftersom det är ett ”ambiguous event” tänker vi oss det inte kan handla om att ett riktigt bakhåll utlöses. Vi bestämmer oss för att magikernas tränade sinnen känner av närvaron av magi i detta rum. Sedan började vi ställa frågor:

Är bakhållet riktat mot oss? 50% 52= Nej

Var det riktat mot orcherna? 50% 29=Ja

Med ingredienserna att det var lite ”ambigiuous”, magiskt, inte var ett bakhåll som utlöstes mot oss och att det ursprungligen var riktat mot orcherna hittade vi på det som står i texten ovan. Sedan gick vi till nästa rum.

***

7. Första hallen

Det stinker här nere. Vodomar ser sig om. I skenet av facklan ser han en dörr på höger hand, men han anar också en stor form längre fram. Han ger tecken åt de andra och med dragna vapen sprider de ut sig. Då Theosophus närmar sig med facklan ser de vad det är, och då förstår de genast varför det stinker här. I rummets mitt ligger det missfärgade och uppsvällda kadavret av ett stort troll. De håller halsdukar och huvor för munnar och näsor medan de undersöker liket. Var det det förra äventyrargänget som åstadkom detta? Hur länge sen kan det ha varit, några dagar? Eller kanske kylan här nere bevarar kroppar längre? I så fall är det svårt att säga hur många dagar som förflutit  sen detta monstrum mötte sin baneman. Kroppen är sotig och uppvisar tydliga spår av brandskador.

–”Magi.” Säger Vodomar ogillande.

–”Eldbollar!” Säger Theosophus lystet.  –”Av den nya typen. Tre-fyra stycken skulle jag tro.”

Den döde Billemo