1. En inledning om två tjuvar – avigsidan

Texten om Cerand har jag i huvudsak lyft rakt av från äventyret. Fantasma (min karaktär) är en tjuv, den kontroversielle herr Kazzar (min kusins karaktär) är snarare någon sorts alkemist samt ”kunnig i konstruktionen av mekaniska ting”, som min kusin slog fast. När vi började spela hade vi bara äventyret och Mythic Games Master Emulator med oss (dvs ej regelboken till Fantasy!). Efter den starten fortsatte vi förhålla oss extra fritt gentemot regler. Vi gjorde i vissa fall bedömningar att det var större eller mindre sannolikhet att en person utförde/lyckades med en handling beroende på hur vi i stunden uppskattade hens färdigheter, men väldigt ofta satte sannolikheten till 50/50, det kan kanske sticka i ögonen på vissa men det funkade förvånansvärt bra.

Dramatis personae

Huvudroller:

Den kontroversielle herr Kazzar, kunnig i konstruktionen av mekaniska ting
Mästertjuven Al-Fantasma, ”Ökennattens skugga” kallad

Biroller:

Domare Esther Ebn Rebin, ”Esther Klanlös” kallad
Mellanhanden
Stridsballongen ”Hertig Slagfalk”
Besättningen som gått i land
Handelsstaden Cerand
Öknens nomader, av alla de klaner

Vi kom inte på några trådar då vi satte oss för att spela så vi bestämde oss för att börja spela och sen stoppa in trådar allteftersom vi kom på dem.

0. En inledning om två städer

Cerand! Så länge någon kan minnas är det här öknens nomader samlats för att byta sina varor mot de som kommer från stadsstaterna närmare kusten, särskilt de som kommer från Gwarch och Detwach – de dominerande städerna i denna del av världen. Det är här öknens invånare har mötts, handlat och gjort upp sina tvister sedan urminnes tider. Cerand är inte så mycket en stad som en handelsplats, en handelsplats som genom generationerna har permanentats. Här finns låga hus byggda i lertegel, och de tusentals enkla tält som fattiga invånare och nomader reser. De praktfullaste boningarna är de palatsliknande flervåningstält som de rikaste handelsmännen och domaren lever i. Cerand har ingen härskare i traditionell mening, men den person som väljs till stadens domare är den som har störst makt. Vald till domare för andra gången är Esther Ebn Rebin, av för oss okänd anledning utkastad från sin hemstad Gwarch, och därmed klanlös.

Den mäktigaste av stadsstaterna är staden Gwarch. Känd för sin tobak, sitt guldsmide och de mäktiga luftskepp som lyfter passagerare och gods mellan stadens höga hus. Gwarch saknar murar, ingen vågar anfalla staden då dess luftskepp når långt och från luften kan slå även mot de starkast befästa städer. Igår ankrade av okänd anledning ett av dessa mäktiga gwarchiska luftskepp här, och kastar sedan dess sin skugga över Cerand. Besättningen förlustar sig i staden medan vissa reparationer utförs ombord.

Två avancemang bakåt

Här på SoK erkänner vi aldrig några misstag och vi retirerar aldrig. Jag kan däremot meddela att jag nu kommer avancera kraftfullt bakåt på två punkter:

Under min sommarsemester spelade jag och en av kusinerna klart ”Den stora ballongstölden” (till Fantasy!). Jag hann dessutom med att rita lite bilder till det. Jag har därför lyft bort de poster som låg här på bloggen som stöd för vårt sommarspelande och börjar fr o m idag lägga ut de illustrerade posterna som en krönika.
Jag gillade inte upplägget med att lägga alla avigsidor i en enda lång post på slutet av krönikan, jag återgår därför till att lägga in en avigsida för de scener som jag tycker kan förklara hur jag gör då jag solospelar.

Jag kan konstatera att då vi spelade och då jag illustrerade så landade jag, avseende luftskeppen, i något som mer liknar Linda och Valentins luftskepp än Peter Bergtings (se diskussion avseende äventyrskonstruktörens eventuella inspirationskälla till äventyret här: Folket vs Fager). Jag snodde dock Peter Bergtings coola uniformer för luftskeppsbesättningen.

Ett sista ord om illustrationerna: Jag är medveten om den diskussion som pågår avseende orientalism, kolonialism m.m. i rollspel. Att jag som svensk tecknar en miljö på ett sätt som liknar det på vilket europeer tecknat orienten under flera hundra år, och att jag dessutom gör det i lite karikatyr-stil, kan säkert irritera någon. Det är inte syftet. Jag illustrerar alla mina äventyrskrönikor i en lite fånig genrestil, oavsett om de utspelar sig i en nordisk fantasyvärld eller, som i detta fallet, en fantasyvärld som lånat drag från Mellanöstern.

Nog om detta – nu kör vi!