Etikett: zongastar

För en munfull vatten – del 5

Efter att Råttis genom ett under undkommit döden är vi värda att koppla av med lite plundring. Vi går in i en byggnad och rotar runt uppe på andra våningen då vi hör knallarna från skottlossning eka mellan byggnaderna utanför. Vi ser tre personer retirera ut från en byggnad, skjutande mot förföljande svartklädda trashankar. Vi kan inte säga säkert men de som retirerar skulle kunna vara folket från vår ark, och de som förföljer är utan tvekan zongastar. De tre tar skydd i en annan byggnad och deras eldgivning tvingar zongastarna till reträtt. Plötsligt skakar marken till, puts faller från taket och utomhus hörs ett klagande gnissel då en gammal rostig rörledning bänds ur position och med ett brak faller till marken. Vad var det? (Jo det ska jag tala om! Jag hade gjort en handlingstabell även för varelsen under vattnet (se ovan) och vi hade denna scen slagit så att den första händelsen på tabellen inträffade.)

Vi smyger fram till byggnaden där de tre tog skydd och väser: -”Psst! Det är Vedonkar, Loranga och gänget. Skjut inte, vi kommer in!” Vi ställde frågan: ”Hör de oss?” 50% (44) = ja, och en dubblett (44) innebär att det också inträffade en händelse. Det blev ”Negativt för huvudroll” (Vedonkar), nyckelorden: ”Failure” + ”Extravagant” Jaha… vi gillade inte vart detta lutade men fortsatte med frågorna. -”Avskyr Nogga oss?” 50% (45) Ja. ”Hatas vi av Lambda?” 50% (19) Ja. ”Äcklar vi slaven Grits?” 25% (16) Ja. Kommer de anfalla oss? 33% (02) Ja!

För resterna av Vorhans expedition gjorde jag en tråd per deltagare, ingen av dem hann dock lösas ut innan äventyret var över.

Krossaren Nogga kommer ut och möter Vedonkar med utsträckt hand. …Men vilka konstiga ansiktsuttryck Loranga och kollegorna har, och varför skriker de så högt? Det blixtrar till och allt blir svart för Vedonkar.

Det som hänt är att slaven Grits har mutationen ”Mardrömmare”. Vi bestämde att Grits använde den för att få Vedonkar att se en fredlig Nogga, medan alla andra såg hur den verkliga Nogga – den stora tunga krossaren – rusade mot Vedonkar med höjt vapen och klubbade ner honom. Samtidigt skjuter Lambda ned Råttis. OK – the fight was on! Amalia lyckas sänka Nogga medan Loranga osäkrar sin handgranat och kastar den mot dörröppningen där Lambda och Grits står. Vi slog skadan individuellt för dem och Lambda kollapsade medan Grits på något oförklarligt sätt helt klarade sig undan skada från en granat som landade mellan hans fötter. Detta fick oss att bli misstänksamma. Skulle store tjocke Grits verkligen kunna klara sig på det viset? Frågan var: ”Är Grits verkligen här eller har han ”mardrömt” och lurat oss alla?” 25% att han lurat oss (vi slog 13) = Grits är egentligen inte alls slav utan en parasit, han har lurat hela arken i alla dessa år. Han ”mardrömmer” så att vi andra tror att han slavar och sliter, men i själva verket ligger han och latar sig inne vid kaminen. Givetvis höll han sig på säkert avstånd under striden, Lambda stod ensam i dörren och drabbades av granatens effekter. Med både Nogga och Lambda utslagna känner sig Grits befriad från sitt slavkontrakt och försvinner in bland ruinerna och ut ur historien.

Vi barrikaderar byggnaden, plåstrar om varandra samt förhör Nogga och Lambda. Vi får veta att resterna av Vorhan, expeditionens ledare, ligger uppe i vråkens bo.

Under natten inträffar ett nytt skalv (det tredje steget på vår händelsetabell ovan), och på morgonen kommer zongastarna för att förhandla om barnen. De förklarar för Vedonkar att det underjordiska monstret måste få människooffer, det räcker inte med maskar och småfåglar. Efter lite dividerande erbjuder vi dem Nogga mot att vi får hämta tre kubikmeter rötfritt vatten per vecka. Zongastar har dock inget begrepp om byteshandel och avslår vårt erbjudande (vi ställde frågor men slog dåligt). Vi drar oss tillbaka och överlägger. Fem minuter senare är vi vid dörren igen och erbjuder dem Nogga, Lambda och barnen – och nu erbjuds vi fri lejd. Men inget vatten. Vi tillåts dock klättra upp i vråkboet och däruppe finner vi Vorhans lik, som vi firar ner och begraver. Vi finner även de förtorkade resterna av en annan individ. I det likets kläder finner vi en dagbok – en av ledtrådarna till Eden! Besvikna över att det inte blev någon vatten-deal men intresserade av vårt dagboksfynd trampar vi tillbaka till båten och far sedan hem till arken.

Vi var nu långt inne på småtimmarna den 2 januari 2021 och vi beslöt att inte spela hemfärden.

Ok – vad tyckte jag?

Generellt sett tycker vi att äventyr blir roligare då det finns en tickande klocka som stressar och som tvingar berättelsen vidare om spelarna kör fast. Jag satte upp fyra klockor:

1. Hur zongastarna skulle agera

2. Att det var en ständigt ökande risk att skrotvråken skulle angripa oss

3. En ökande sannolikhet att vi skulle hitta de överlevande från expeditionen vi letade efter

4. Att ”monstret under vattnet” (i originalet en masksvärm) förr eller senare skulle rasera ön

Dessa inslag inspirerades av händelser och varelser som finns i texten, men originalet är inte byggt utifrån tanken om tickande klockor, och masksvärmen har inga planer på att rasera ön. Utöver detta hade Nogga, Lambda och Grits varsin tråd för Mythic-systemet.

Om jag spelar denna zonsektor en gång till kommer jag lägga lite tid på det kulvertsystem som binder samman olika delar av reningsverket. T ex skulle man kunna ha ytterligare en klocka (ett stadigt ökande riskslag à la skrotvråken) för att zongastar plötsligt anfaller upp ur kulvertens gångar. Det borde även gå att få till en nervpirrande vandring genom kulvertarna fram till zongastarnas boningar och bassängen, med en ständigt ökande chans att zongastar ligger i bakhåll eller har riggat fällor.

Och pop up-kartan då? Jo den var ju kul, men när man väl spelar ser man det som sker för sitt inre, kartan spelar inte så stor roll. Men den var kul att göra så jag kommer förr eller senare att använda idén i något annat scenario.

Nu har jag vigt fem (5) ((!)) bloggposter åt denna lilla zonsektor, jag har inte kollat Dark Net men tror att det i alla fall är internetrekord? Konstruktör Kosta Kostulas borde vara nöjd med mig.

För en munfull vatten – del 4

Ett par korta regelkommentarer innan vi sveps med i den högoktaniga klickfingerförslitande läsupplevelse som en rollspelslogg utgör: I originaltexten är det förutbestämt var man hittar överlevarna av expeditionen men eftersom vi vill ha överraskningar så bestämde vi att det var 5% att vi skulle stöta på överlevarna i den första zonen på min karta, därefter 10%, 15% osv för varje ny zon. Samma procentsats sattes för skrotvråken – men vi slog bara för en eventuell attack då vi korsade öppna sträckor.

Jag hade även förberett ett par handlingstabeller för hur zongastarna respektive ”monstret under vattnet” agerade. Tanken var att de skulle driva handlingen framåt oberoende av vad våra karaktärer gjorde. Jag ska inte gå in i detalj på hur vi gör men varje runda slog vi ett slag med ökande risk att nästa post på tabellen skulle infalla. Nedan syns zongastarnas tabell:

Nog med regler – mot äventyret! (de avslutande orden i Svea rikes lag)

Vi vadar över till ön och smyger iland i skydd av ett risigt nyponbuskage. Precis då vi böjt undan ett rostigt gammalt stängsel och går in och på anläggningens spruckna och övervuxna asfalt blir vi anfallna av zongastar! De hoppar fram i sina svarta sopsäckskläder, tjuter gällt och svingar olika hemmabyggda vapen mot oss. Efter att vi fällt tre av dem pilar de iväg och försvinner bland vass och buskage. Allt är plötsligt tyst igen.

Vi fortsätter in mot de gamla ruinerna. Vedonkars zonstrykarblick lägger särskilt märke till mängden fågelspillning längs med den rostiga skorsten som utgör vattenverkets högsta punkt. -”Skrotvråk.” Viskar han. (Om det inte finns särskilda skäl att våra karaktärer ska välja en viss väg brukar vi slumpa för att se vilken väg de väljer. Efter att Vedonkar upptäckt vråkboet så sa vi att det var 90% att vi hela tiden skulle välja en väg som skyddade oss mot en vråkattack.)

Vi smyger oss in mot ruinerna, första anhalten blir en rostig cistern. (När vi slog de slag vi gör i början av varje scen blev ett av resultaten att scenen blir modifierad – den blir i stora drag som vi tänkt oss, men något tillkommer eller dras ifrån. Vi slog två nyckelord för att få idéer (Attract+Love). Vi ställde frågan: ”Är det några zongastbarn som gömt sig här som väcker vårt medlidande?” Vi tyckte det var en rimlig tolkning och satte procenten till 75%. Vi slog 36 = Ja.) Vedonkar lyckas göra sig förstådd och får veta att de magra zonstrykarbarnen var ute och letade ätbara insekter då vråken kom, de flydde in under cisternen och nu vågar de sig inte tillbaka. De är livrädda både för oss och vråken …men också för något mer. Vedonkar lyckas manipulera barnen (inte snyggt) och de berättar att de fruktar det hungriga underjordiska monster som håller vattnet rötfritt och som zongastarna offrar till för att det inte ska bryta sig loss och förstöra världen.

Med detta monster i tankarna tar vi oss över till bassängerna och här slår plötsligt vråken till! Vi ser en skugga och känner ett vinddrag och sen har den lyft med Råttis i sina klor. Alla öppnar eld och det i kombination med att Råttis biter, river och vrider sig, gör att vråken tappar den lilla gnagaren. (Råttis lyckades med ett ”vansinnigt” Fly-slag). Med en dånande kyrkklockeklang landar Råttis på en av de klotformade cisternerna och åker, i ett moln av rostflagor, på baken över kanten och ner på marken. Vi bestämde att all päls i baken skavts av och gav Råttis -1 Kyla tills pälsen växt ut igen.

***