Den här kvällen hann äventyrarna knappt få in sitt vin innan en alv slår sig ner framför dem: -”Ett ögonblick av er tid. Mitt namn är Zal Madyt och jag bjuder 300 silvermynt om ni spårar upp, och diskret tar av daga, fyra banditer som stulit ett frö från det levande trädet i Faar. Fröet ska återföras till mig”. Inom några sekunder har gruppen skrivit på kontraktet och äventyret kan inledas.

Så långt inledningen, nu följde ett antal dagar då mina äventyrare vandrade ut i öknen i olika riktningar för att finna spår efter banditerna. Den andra dagen blev otursam, de attackeras av sandvättar som sticker ihjäl Apothea. Hon begravs i en dyn och de stapplar tillbaka till Cerand. På den tredje dagen börjar stressen krypa på – vindarna kan vid det här laget ha sopat igen spåren efter banditerna. Det blir inte bättre av att jag, precis då de ska ge sig ut i öknen igen, slår en interruptusscen som visar sig vara att deras uppdragsgivare Zal Madyt irriterad springer på dem i lägret. -”Vad gör ni här? Ni skulle ju vara långt ute i öknen förföljande banditerna!?!” De försöker med olika ursäkter men Zal bara skakar på huvudet: -”Gå! Gå!!!”

Som tur var lyckades jag den dagen med slaget för att finna spår av banditernas ökenlurv. Nästa dag hinner de ifatt och kan se att det sitter fem banditer på lurven. Korgaz-utan-fruktan sväljer ljudligt: -”Vi är fyra, de är fem. Det är nästan så att man skäms med sådana odds… Kanske vi bara ska låta dem komma undan? För ärans skull?” Men Korgaz röstas ned, sällskapet behöver pengarna. Botulw har planen redo: -”Mina studiekamrater på Anhems universitet skrattade åt mig då jag tog en kvällskurs i Tooraöknens flora och fauna, men vem skrattar bäst nu? Ni förstår, ökenlurven är en märklig varelse. Om något åsamkar den smärta rullar den bort från faran, ofta 2-3 kroppslängder bort. Banditernas lurv är 15 meter… så här ska vi göra… ”

Då mörkret fallit fräser två eldklot upp från dynerna. De beskriver en brinnande båge genom natthimlen och slår ner i den stackars lurvens toviga sida. Djurets små ögon spärras upp, en häftig inandning, ett oink och ögonblicket efter rullar den massiva lurven bort från eldkloten – rakt över banditernas tält! Efter denna seger genomsöker äventyrarna lägret. De finner plantan och går, efter en saneringsinsats, till vila i de knycklade tälten. Korgaz-utan-fruktan får första – och som det visar sig sista – vakten.

Från sitt gömställe bak närmsta dyn dyker dödsdanserskan Issa Alqati upp. Hon virvlar runt runt i en fatal fandango och sticker långa knivar i stackars Korgaz. Gruppen vaknar av hans barbariska dödsrosslingar. En lång strid följer. Efter att ha begravt Korgaz, Alqati och de pannkaksplatta resterna av banditerna far äventyrarna tillbaka till Cerand. Vem Alqati var förblir för dem en gåta. Under färden tillbaka lär de känna fröets telepatiska krafter – det försöker få dem att bege sig till Gwarch eller Detwach istället för till Cerand. Det är enbart genom Botulws järnvilja och Wulms långvariga träning i att aldrig lyssna till sitt samvetes röst som de lyckas motstå fröets uppmaningar.

***