Hösten har verkligen kommit till trakten och äventyrarna känner sig inte alls lockade att lämna det varma värdshuset för att ge sig ut i höstrusket, men i blåst och mulet väder lämnar de Vindpina och kommer snart ut på vägen mot de utliggande gårdarna. Vindbyar sveper in så hårt bakifrån så att de nästan kan luta sig mot vinden. Så fortsätter marschen hela dagen. De håller god fart, för det är kallt i blåsten och de vill in i skydd av skogen innan de slår sitt första läger.
Efter en händelselös natt vaknar de kalla och stela. Det blåser fortfarande så mycket att de ger upp försöken att tända en brasa och värma frukost. De stoppar i sig lite bröd medan de vandrar vidare i tystnad. Efter att ha vandrat i en dryg timme stoppar plötsligt Vodomar dem. Då de är stilla hör de, trots vinden i trädtopparna, ett knarrande inifrån skogen. Då de kikar in bland de gula löven ser de, hängande från en kraftig gren på en stor ek, en kropp som sakta svänger i vinden. Det är en svartalf som hänger där. Han har bundits i fötterna och sedan hissats upp. Det hela bär tydliga spår av svartalfshänder; repet är dåligt och har tvinnats ihop av flera gamla repstumpar. Knutarna är fler än de behöver vara och uppenbarligen uppfunna i stunden. Flera pilar med svarta infettade fjädrar sticker ut ur överkroppen. Han måste ha hängt här i flera dagar för huvudet är svullet och vanställt, och fåglar och andra djur har gått ganska hårt åt kroppen. –”Vad handlar det här om?” Frågar Theosophus förskräckt. –”Intern svartalfsuppgörelse, skulle jag tro.” Säger Vodomar. –”Han kanske inte löd order, eller så utmanade han bandets ledare, eller så stal han från de andra. En svartalfs liv är smutsigt och kort. Medan de plågade ihjäl den här, stod troligtvis de andra och skrattade. Kom, vi går vidare, att komma nära svartalfernas miserabla liv gör mig alltid beklämd!” Efter detta vandrar de mer vaksamma genom skogen, och den natten börjar de hålla vakt.
Swords & Kåseri 