26-27. Den äkta gravkammaren

–”Grombur –  stanna vid vinschen för säkerhets skull!” Säger Vodomar. De övriga går in i ett stort rum vars tak bärs upp av fyra stora, runda stenpelare. Botulw går inte att stoppa, han rusar in och börjar undersöka sarkofagerna, Theosophus skuttar efter. –”Schwarzard i denna!” Ropar Theosophus. –”Och Kobbler i den här.” Säger Botulw, besviken över att tonåringen Theosophus hann före i tolkningen av kistlockets skrift. De samlas runt Schwarzards sarkofag, redo för det värsta. Så nickar de alla åt Grombur och Eliana som med gemensamma krafter lyckas pressa locket av sarkofagen. Båda två ryggar tillbaka – något rör sig i sarkofagens mörker, en människoliknande form sätter sig upp. –”Döda det! DÖDA DET!” Vrålar Botulw panikslaget. –”En mumie.” Konstaterar Theosophus för sig själv, läser en trollformel och lobbar en eldboll ned i kistan. Mumien, vars torra lindor en gång i tiden smorts med helig kåda och dyrbara oljor, fattar genast eld. Den försöker brinnande resa sig ur sarkofagen men Eliana kliver fram och klyver den med sitt svärd. Då elden falnat lyfter de ur de torra, sotiga resterna av mumien och genomsöker sarkofagen. –”Fördömelse! Ingenting!” Morrar Grombur, som anslöt då han såg mumien.

Med gemensamma krafter föser de av locket på den andra sarkofagen. Locket går i golvet och spricker. De hoppar undan för att inte få fötterna i kläm, och det är lika bra för ur kistan reser sig ytterligare en mumie. Theosophus läser sin sista trollformel, men missar med eldklotet. Eliana hugger mumien i ryggen så att den stapplar mot Grombur. Med förtorkade händer fingrande efter Gromburs hals stapplar den ytterligare några steg, en väsning stiger från den förtorkade halsen. Grombur kliver åt sidan och begraver yxan i mumiens överkropp med ett ljud som då man slår sönder ett getingbo med en pinne. Ett dammoln far ut genom mumiens mun och hela kroppen skakar och följer med då Grombur med kraftiga ryck försöker få loss yxan. Vodomar avslutar det hela genom att med ett välriktat hugg skilja mumiens lindade skalle från kroppen. Med ett tomt ”tock!” slår huvudet i marken och rullar iväg. –”Ingen skatt här heller.” Muttrar Grombur.

Theosophus funderar ett tag: -”Om det inte finns en skatt här så måste det finnas en skattkammare någon annanstans!” –”Eller så har någon annan hunnit före oss.” Morrar Grombur. –”Nej Theo har rätt!” Säger Botulw: -”Om någon skulle ha varit här före oss så skulle det inte ha funnits så många outlösta ormfällor eller vaktskelett kvar. Nej, tro mig, denna grav är fortfarande oplundrad. Sprid ut er! Om skatten inte finns i sarkofagerna bör den finnas någon annanstans i närheten. Leta!” De börjar genomsöka gravkammaren noggrant och efter ett tag har Grombur fastnat vid en av de kraftiga pelarna som bär upp taket. Han knackar försiktigt men systematiskt på olika delar av pelaren och lyssnar noga: -”Här! Det finns en dold dörr i den här pelaren.”     

Mumien försöker brinnande resa sig ur sarkofagen men Eliana kliver fram och klyver den med sitt svärd.

30. Gravkammaren

Gruppen lämnar kapellet och fortsätter in i det mörker som rått sedan trollkarlarna lades till sin sista vila. Härnäst går de till rummet mittemot kapellet. En lättad suck undslipper den sårade Irmelin då hon i facklornas sken ser att rummet domineras av två sarkofager – de har hittat gravkammaren! Då närmar sig alltså äventyret sitt slut. Sarkofagerna är två stora tunga stenkistor med en avbildning av den döde i naturlig skala ovanpå locket. Botulw, ständigt impulsiv i sin nyfikenhet, springer mumlande för sig själv fram för att undersöka sarkofagerna.  –”Sarkofager, sarkofager, sarkofager. Vem var det nu som skrev om sarkofager? Sisykandros? Nej, Sisykandros skrev om katafalker. Snarare Drufton… Ja definitivt Drufton. Hmm, utan tvekan ett lokalt arbete det här. Se profilerna, se de grovt tecknade dragen. Jag skulle gissa… låt se, ca tjugo år gammalt?” Han hastar mumlande för sig själv runt sarkofagerna med ansiktet nära lockens kant. Dammet får honom att nysa kraftigt. Så rätar han på sig:

–”Det här Schwarzards grav. Ska vi försöka få av locket då?” –”Botulw, är du verkligen säker på att vi borde?… ” Säger Irmelin, men Block och Botulw har redan föst av locket. Botulw lutar sig över kanten för att se vad trollkarlen Schwarzard fick med sig i graven. Han hostar till och storknar då en tjock blå rök bolmar upp från sarkofagens inre. Den sveper in Botulw på sin väg upp och får hans hår att resa sig. Röken antar en blå, självlysande, svagt människoliknande skepnad.

Det är en ofta förekommande ovana att säga det uppenbara, denna gång är det Irmelin som säger det: –”Ett spöke!” Block stirrar förhäxat på skepnaden som vajar och flyter i luften ovanför och inneslutande Botulw. Han stammar fram några skyddande ramsor han lärde sig ute på stäppen under sin uppväxt. Stäppbarbaren fruktar intet mer än spöken, ty på dessa bita ej hans klinga.

Inuti spökets lysande blå kropp står Botulw och vajar, som vore han under vatten. Hans händer kramar sarkofagkanten så att knogarna vitnar. Ljusgrön rök strömmar ur hans näsa, mun och öron och sugs upp i spökets form. Successivt vandrar hans pupiller uppåt och försvinner bakom ögonlocken. Så segnar han ned på golvet och spöket rör sig plötsligt mot Block och sveper in honom på samma sätt. Spökets mun öppnas och stängs som om det sade något, men inte ett ljud hörs. Det gör långsamma svårtydbara gester med armarna men Irmelin är för chockad för att försöka förstå. Kampen blir lång innan även Block faller ihop på golvet. Irmelin har skräckslagen krupit ihop i ett hörn, och det är där hon sveps in i spökets lysande blå skepnad. Hennes livskraft sugs ur näsa, mun och öron och uppgår i spöket. Så försvinner även hennes pupiller upp bakom ögonlocken och hon förenas med de andra två livlösa äventyrarna på golvet. Nu sveper spöket runt det tysta rummet. Runt, runt, varv efter varv. Dess blå sken återspeglas från väggarna. När det säkerställt att det inte finns några fler levande varelser i rummet slinker det åter ner i sarkofagen och det blir kolsvart i rummet. En total tystnad råder. I detta kalla, tysta mörker får vi säga adjö till äventyrarna Botulw, Block och Irmelin.

Slut.