De bär sina saker hela vägen upp och lägger dem i trappan vid ingången till gravkumlet. Sen placerar de ut sig så att alla utom Vodomar håller upp en dörr var längs flyktvägen, bort från de vattenmassor gåtan förespeglar. Vodomar ska öppna kistan, Eliana håller dörren till skattkammaren, Theosophus håller dörren ut ur pelaren, Grombur står vid vinschen och håller upp gallret och Botulw bevakar så att vägen är fri upp ur sarkofagen med den falska bottnen. Alla är redo och spända. Klartecken ges viskande upp och ned längs hela kedjan. Så torkar Vodomar svetten ur pannan, drar ett djupt andetag och gör ett kraftigt lyft. Med ett brak faller ett massivt stenblock ned från taket och blockerar dörren bakom honom. Eliana undgår med en hårsmån att krossas, men hon är fast på utsidan av rummet, Vodomar är ensam kvar där inne. Iskallt vatten störtar ner genom hålet stenblocket lämnat i taket. Vodomar vadar bort till stenen. Han och Eliana kan se varandra genom en glipa. Det forsande vattnet gör det omöjligt att höra varandra men med teckenspråk lyckas de komma överens om att de ska försöka välta stenblocket åt vänster. Vodomar klättrar upp med ryggen mot blocket och spjärnar mot väggen med benen. Samtidigt trycker Eliana allt hon kan från sin sida. Till slut lyckas de få upp en glipa stor nog för att Vodomar, utmattad och nedkyld, ska kunna halvt pressa sig igenom, halvt dras ut av Eliana. Hon hjälper den sönderskrapade Vodomar uppför trapporna medan vattnet snabbt stiger bakom dem. Medan de springer pressar det inforsande vattnet luften framför sig och virvlar upp två decenniers damm runt dem. Då de når tillbaka till gravkammaren märker de att vattnet inte längre stiger bakom dem, vattennivån har stannat något lägre än gravkammarens golv. I lugnare tempo tar de sig ut i det fria igen. De har inte en enda värdesak med sig som lön för all möda, men de är vid liv!