19-20. Oväntad konkurrens

-”Släpp den där vinschen!” Hörs en befallande stämma. Hela gruppen snurrar runt. Nedför trapporna från den falska gravkammaren kommer två dvärgar. Botulw drar efter andan – det är två bekanta dvärgar! –”Herr Gorin! Mäster Drego! Vad trevligt att se er igen!” Men dvärgarna har sammanbitna miner och i deras ögon brinner en glöd som inte fanns där då han såg dem senast. De har drabbats av draksjukan, den lystenhet efter skatter och guld som är dvärgarnas gissel och som en gång kommer att bli deras folks undergång.

Gorin tar ett steg mot äventyrarna med yxan redo medan Drego vänder sig till Botulw: -”Tig bokmal! Vi må ha samarbetat mot lyktgubbarna, men nu är det var man för sig! Ni valde att berätta om kumlet, vi pressade er inte. Nu får ni stå ert kast. Släng ifrån er vapnen!”

-”Vi är fem, ni är bara två. Lägg ned era vapen så låter jag er gå oskadda!” Morrar Eliana och tar även hon ett steg framåt.

Under några ögonblick står båda sidor och stirrar på varandra, Botulw hinner till och med tro att allt kommer att ordna upp sig, men så ryter plötsligt Drego till och svingar yxan mot Grombur, som hoppar undan. Botulw och Theosophus drar sig bakåt och får fram sina trollformler, och medan Eliana och Gorin växlar slag med varandra börjar eldkloten flyga mot Gorin. -”Inte igen!” Grymtar dvärgen. Snart brinner hans skägg och hans grimaserande ansikte är täckt av sot och flagnande bränd hud. Vodomar cirklar runt striden och sätter pil efter pil i Drego, som slåss vidare med fyra pilar i sig. Till slut nedgörs dvärgarna. Det var verkligen ett oövertänkt anfall; de ligger nu båda döda på golvet medan äventyrarna gick oskadda ur striden.

-”Släpp den där vinschen!” Nedför trappan kommer två hotfulla dvärgar.

9. Tillbaka i hallen

Då han backar ut ur den makabra lilla kammaren stöter Vodomar ihop med Grombur, som backar sig i motsatt riktning. Dvärgen har sin yxa höjd och viskar: -”Vi har besök.” I andra änden av hallen kan de urskilja två skepnader som står blickstilla. Theo går några steg närmare med facklan höjd och de kan nu se att det är två reptilmän, beväpnade med treuddar. Deras svarta glänsande ögon iakttar äventyrarnas varje rörelse. En av dem blinkar med ena ögat och den andre låter en lång rosa tunga fukta sin långa mungipa. Plötsligt vänder de om och springer med långa, vaggande steg längre in i graven. Deras krängande krokodilsvansar lämnar tydliga spår i dammet. –”Låt dem inte hinna undan och varna sina kamrater!” Ropar Vodomar. Theosophus reagerar snabbast. Han springer efter och när han är i en tillräckligt bra position läser han snabbt en trollformel och ett flammande eldklot bildas ovan handflatan. Han kastar iväg det och det träffar en av reptilmännen i ryggen. Reptilmannen springer vidare, vevar med de små armarna i fruktlösa försök att bli av med lågorna som täcker ryggen och stiger upp längs nacken. Ett andra klot träffar honom och han går ner på knä. Huden bubblar och spricker. Ett pipande, väsande läte kommer ur reptilmannens vidöppna mun då han insvept i lågor faller död till golvet. Vodomar har under tiden sprungit efter den andre reptilmannen som saktar in. När Vodomar nästan är ifatt snurrar reptilmannen plötsligt runt och försöker spetsa honom med sin treudd, men Vodomar hoppar åt sidan. Vodomars första hugg slår sönder reptilmannens sköld, det andra fäller honom och det tredje dödar honom.

26. Tillbaka ut i hallen

De beger sig åter ut i hallen. Block skjuter igen dörren och Botulw ristar en gammal pasmatisk symbol för ”grav” på den. De står just och funderar på om de ska våga öppna den dörr de tidigare passerade eller om de ska fortsätta djupare in i graven då de hör ljud uppifrån gravens ingång. Det är ett pustande och frustande läte följt av rassel från fallande stenar. Så kommer pustandet och frustandet igen, följt av en tung duns. Så hörs tunga steg nedför trappan, följda av ett tunnare, hårdare ljud av något annat som släpas nedför trappstegen. Avsats för avsats kommer varelsen närmare. Block tar viskande kommandot: -”Irmelin! Du och jag intar stridspositioner, vi syns inte av den som kommer om vi står bakom de här väggarna. Botulw – du agerar lockbete här ute!” Botulw känner en blandning av rädsla för att bli måltavla för varelsen och förnärmelse över att krigarna anser att han inte duger något till, annat än måltavla.

Så kommer en stor svart skepnad ned från trapporna. Dess siluett avtecknas i det svaga ljus som letar sig ned. Botulw, som fortfarande håller i facklan, kastar den ifrån sig i ett försök att inte dra blickarna till sig, men det är försent. Den stora varelsen börjar först gå och sen lunka mot honom, med ett väldigt stridsspjut höjt till en stöt.

Botulw skriker till och innan han har tänkt efter har han fått upp en näve trollformler och i det svaga ljuset från facklan på golvet läser han den ena efter den andra. Fyra eldklot formas i en snabb serie i hans hand. Det första eldklotet far fräsande iväg genom den mörka hallen, genom porten och nedför korridoren. Korridoren är mycket trängre än hallen och där eldklotet far fram lyser det upp väggarna. Med ett dovt sprakande träffar klotet varelsen i bröstkorgen. I ljuset av lågorna ser man att det är ett troll. Trollet ger upp ett rosslande vrål av vrede, men det fortsätter lunka korridoren fram. Nästa klot far genom mörkret och in i korridoren och träffar trollets ena ben. Omsvept av flackande lågor fortsätter trollet vrålande fram. Det tredje klotet träffar i ansiktet. Trollet tappar sitt kraftiga krigsspjut och saktar ner medan det försöker klösa bort lågorna från ansiktet. Det fjärde eldklotet träffar den nu av lågor helt omsvepta varelsen, som blint fäktar med armarna i fruktlösa försök att bli av med elden. Då Block och Irmelin kliver fram har trollet redan sjunkit ned på knä och fallit ihop lutad mot ena väggen. Lågorna fräser och knäpper utan att varelsen rör på sig. Trollet är med största sannolikhet redan dött, men Block säkerställer det med sitt svärd.

En stund förflyter och lågorna slocknar.

Det stinker här nere; mögeldoften av decennier i fukt och mörker, likstanken från de två döda äventyrarna i rummet där man begravde Tilindil och nu, ovanpå allt, lukten av bränt troll. Irmelin går iväg och kräks i ett hörn och lämnar på så vis sitt eget bidrag till den doftmosaik som fyller näsborrarna. Block undersöker den illa brända trollkroppen och ropar till: -”Se här!” Han lossar från trollets hals en läderrem med en ovanligt rund sten inbunden. Han tar fram två likadana från en ficka i hans stora höftskynke: -”Trollen som anföll oss i vårt läger hade likadana halsband. Vad kan det betyda?”