5. Stinkrötan

Dag 4, tredje ungsommar När det gryr smyger de ut ur jordkällaren. Bakom sig har de harpyornas torn och på övriga sidor är de avskurna av den djupa ravin som skär rakt genom borgen. Det finns en vindbrygga i porttornet på andra sidan, men den är upphissad. Två stora fågelhuvuden i sten står på ömse sidor av av vägen, och från ravinens motsatta sida blickar två likadana tillbaka. Durus får en idé. –”Vi skär sönder filten och tvinnar den till en förlängning av repet och sen… –”Bra idé!” Säger Kwitzach. –”Sen binder vi min yxa vid repet, så kastar jag den så att den sätter sig i porten på andra sidan!” Durus drar sig till minnes ett liknande försök under gårdagen men vill inte dämpa dvärgens optimism. Kwitzach kastar och yxan fastnar den här gången som tänkt. De binder repet vid ena fågelbysten på sin sida och sedan går Kwitzach armgång över. Durus skakar på huvudet. Armgång? Ett sådant tillvägagångssätt är ovärdigt en bildad man. [Durus stolthet är att han är bildad. Han aktiverade sin stolthet och...] Han tar ett djupt andetag och med staven som balansstång tar han sig över som en lindansare.

Speltillfälle 4 (200714)

När de kommer över till andra sidan kikar de in genom en av skottgluggarna i det gamla vakthuset. De ser ett tiotal skelett i rostiga brynjor och multnande kläder vanka fram och tillbaka som uppvridbara dockor. Porten är olåst och de smyger försiktigt in. Durus koncentrerar sig för att läsa av magi bland skeletten. [Här hade spelaren otur – han fick ett magiskt missöde. Besvärjelsen slog bakut och utlöste en magisk sjukdom som skulle dödat honom i det tillstånd han var i. Det hade varit trist att förlora karaktären så här tidigt i kampanjen så jag gjorde om den till en plågsam men inte dödlig sjukdom istället.] Durus gör ett tecken i luften för att läsa av magi men märker genast att något går fel! Han hostar till, viker sig dubbel, börjar rapa och kräkas. Både Durus och Kwitzach skriker när bölder slår ut på magikern, och huden färgas som av ett kroppstäckande blåmärke. Stora finnar tränger fram, sväller upp, spricker och varen rinner nedför kinderna. Kwitzach tar frivilligt flera steg bakåt och håller för näsan. Durus stinker! Svett, kräk, avföring, det är fruktansvärt! Mäster Halldors böcker varnade för det. Alla läser om det men ingen tror att de ska drabba just dem, men nu har det skett – Durus har drabbats av stinkröta!

Samtidigt som detta sker fortsätter skeletten marschera fram och tillbaka utan att ta notis om att det kommit in två levande bland de döda.

***

Som alla med den mest basala kunskap om magiska åkommor vet så kommer stinkrötan i skov. Efter spelmötet gjorde jag därför ett litet kort som följde sjukdomens förlopp. Vi brukar använda en mekanism vi kallar ”risktärningar” när vi vill ha lite stigande spänning. Kopplat till någon specifik risk får spelaren ett antal T6:or. Varje runda slår spelaren sina tärningar och om man slår två ettor inträffar det något dåligt. Varje slag som inte gav två ettor innebär att man får ytterligare en tärning att slå nästa runda. Allt eftersom tiden går får spelaren fler och fler tärningar och förr eller senare blir det två ettor – och då inträffar något. I det här fallet går man till nästa steg i stinkröteloopen. Då man slagit två ettor börjar man om igen med endast två tärningar. I detta fall bestämde jag att vi inledde varje spelmöte med att slå riskslaget och om det inte blev dubbelettor noterade vi att vi nästa spelmöte skulle slå stinkröteslaget med ytterligare en tärning.

För att lämna perioderna av återhämtning och återfall krävs två ettor. Eftersom det är nära på omöjligt att ha någon form av social interaktion medan man har fullt utvecklad stinkröta så är det tursamt att sjukdomens natur är sådan att det räcker med en enda etta för att börja återhämta sig.

*Magi är sällan intuitivt, därför går förloppet moturs*

4. Harpyornas torn

Speltillfälle 3: 200612

Då Durus och Kwitzach närmar sig tornet lyfter en flock stora fåglar tungt flaxande från krönet. De flyger illa, skriker och skränar. Så sveper de en efter en ner mot de båda äventyrarna. Det är stora gråa, kraftigt byggda fåglar, tre till fyra meters vingspann …och med toviga magra kvinnohuvuden.

-”Harpyor! Det här, ser du Kwitzach, det här har jag läst om.” Säger Durus. Han tänder sin pipa: –”Lömska varelser.” Några puffar, sen är pipan igång: -”Den allmänna meningen är att Zygofer och rostbröderna tillverkar harpyor av infångade korpsystrar. De fogar ihop kvinnorna med stora rovfågelskroppar som en sorts hån mot deras tro. De stackars kvinnorna förlorar givetvis vettet i processen.” Han stoppar tillbaka tobakspungen och rycker på axlarna: -”Men tänk ändå… tänk vad man kan göra med modern magi.” Men Kwitzach lyssnar inte, han har rusat mot den öppna porten för att undkomma attacken. En av harpyorna träffar nästan Durus med en sten och Durus sätter fart efter Kwitzach. Då de kommer in i tornet ser de att porten som skulle leda dem vidare är låst! …och en svärm harpyor närmar sig dem i allt snävare cirklar från tornets inrasade tak. -”Gee oss ett baaarn!” Kraxar de. -”Ett baarn!” Durus funderar på möjligheten att ”bygga ett barn” åt dem av ett mumifierat huvud från riddarsalen, lite klädnad och några kvistar…

Kwitzach avbryter hans tankar med ett hugg mot porten. Första hugget får upp en spricka. -”Ett sådant hugg till och vi är igenom!” Tänker Kwitzach och pressar sig till det yttersta – men hugget träffar portens tunga lås! Låset slås av och dörren går upp, men Kwitzachs armar domnar fullständigt. Durus knuffar ut Kwitzach framför sig och får igen dörren bakom dem. Harpyorna kan inte komma efter dem den vägen, och det kommer att ta tid för dem att, i det trånga tornets inre, vinna höjd så att de kan komma ut genom det inrasade torntaket. Durus ger första hjälpen-massage till den styrkebrutne Kwitzach och lyckas återge honom viss basal funktion i armarna. De barrikaderar sig därefter i en gammal jordkällare där de tillbringar natten för att återhämta sig.

3. Port, och fadäs, nr 2

De stänger försiktigt porten till den rysliga riddarsalen och befinner sig åter under bar himmel. Solen gassar ner på en stor innergård där gräs och sly växt in över stenläggningen. Framför dem ligger en liten ravin på vars motsatta sida murarna till nästa del av borgen tar vid. För att komma vidare måste de ta sig över den och in genom porttornet. Porten hänger, ruttnad och sprucken, på sina gångjärn och man kan se in i porttornets inre. Det finns inte längre någon vindbrygga, och inget vatten i graven – så att försöka hoppa över vore livsfarligt för Kwitzach. Är det bättre att kasta en lasso runt någon av portens spretande bjälkar eller att försöka klättra in via ravinen? Det klargörs aldrig för Kwitzach får en idé! Han knyter repet runt sin yxa och tar i för kung och bergaland – han ska kasta yxan så att den fastnar i porten på andra sidan, varefter de kan klättra över med hjälp av repet. Bra plan! Sämre genomförande. Han missar själva porten och yxan far in genom öppningen och försvinner slamrande i porttornets mörker – och med den repet, som Durus skulle hållit i. Efter en pinsam tystnad släpar de ut ett av bänkarna ur riddarsalen, reser den på högkant och låter den, med en ekande smäll, falla över till andra sidan. Ljudet får en grupp stora, tunga fåglar att skränande flaxa upp från ett torn i närheten.

De tar sig över denna improviserade bro och fortsätter upp genom borgen. Halvvägs uppför en trappa stannar de, från en öppen port kommer en hemsk stank. De stiger försiktigt in i vad som verkar vara ett gammalt laboratorium. Nedsänkta bassänger, sköljkar, bänkar där förtorkade kroppsdelar av människor och djur är fastspikade. Längs väggarna står dammiga och delvis nedrasade hyllor med grumliga glasburkar som innehåller inlagda insekter och reptiler, halvt upplösta ögon och en hjärna. I ena väggen är en gammal stentavla inlagd som visar att detta en gång var ett av Zygofers laboratorier.

Medan de står och läser på tavlan vaknar något till liv i en hög av gammalt bråte. Bakom en av dissektionsbänkarna reser sig en demonvarelse! De drar efter andan: –”Hälften lejon, hälften skorpion och helt och hållet en styggelse”, citerar Durus ur en klassisk text. Kwitzach går genast till anfall och sätter yxan i skanken på varelsen, men trots att yxan bet djupt märker varelsen knappt av hugget – denna varelse är dem övermäktig! De undviker dess attack och Durus kunskap om djurs rörelsemönster gör att han förstår att den förbereder sig för en tjurrusning. Han ställer sig framför porten, väsnas och viftar med armarna för att dra till sig dess uppmärksamhet. Då monstret rusar mot honom hoppar Durus åt sidan och monstret, oförmöget att stanna, far ut genom porten, och tumlar ned för trapporna. De blockerar porten så gott de kan och skyndar vidare upp mot borgens högsta delar.