På fjärde dagens förmiddag öppnar sig en rund dal i den mörka granskogen. Solen lyser ner på en liten by, bara 15-20 gårdar samlade runt vägen och en vårgrön allmänning. Detta är Eskilsby. Byn omges av en palissad av den sort som håller rovdjur och tjuvar ute, men inte skulle kunna stå emot en beslutsam angripare. I kanten av dalen finns en kulle, på kullens topp ligger Eriksborg, ätten Pansarnäves stora fäste, dit invånarna i orostider sökt sig så länge någon kan minnas.

Monodur och Polymoll blir stående vid ingången i palissaden: Nu när de är framme slår det dem att de kan ha varit en smula impulsiva, de har inte riktigt funderat på hur de egentligen ska gå till väga för att hitta klostret. Monodur och Polymoll har egentligen aldrig umgåtts med hederliga vuxna människor, de har tillbringat sina få vuxna år på barer och på universitetet. De tar därför till vad de tänker sig är ett folkligt men artigt sätt. –” Du där!” Ropar Monodur till en man. –”Bäste såningsman, kan du visa mig vägen till Karlsklostret?” –”Ni där!” Ropar Polymoll till några passerande kvinnor. –”Ni goda mjölkerskor på väg till ert viktiga värv, vad kan ni förtälja en enkel vandringsman om klostret?”  Den lokala dialekten är särpräglad men med lite träning begriplig. De flesta byborna har hört talas om klostret men de pekar alla i olika riktningar då de ska beskriva var det låg. Inte mycket vunnet. Äventyrarna beger sig till borgen i hopp om att träffa någon som kan ge en bättre vägbeskrivning.

Borgen är murad av gråsten och här och där lagad och tillbyggd med tegel. Som så många andra gamla borgar går det inte att säga att den tillhör en viss tid eller en viss arkitektonisk riktning. Stor och tung bär den spår av talrika ombyggnationer och ärr från gångna tiders strider. Monodur och Polymoll har, liksom de flesta som är intresserade av magiska krafter, aldrig varit särskilt intresserade av fysiska dito. Det är därför två lätt andfådda magistudenter som till slut når porten efter att ha tagit sig upp för den branta borgbacken. Gammeldags utsirade järnbeslag i form av drakar, lindormar och även olika mytiska monster ringlar sig ut från gångjärnen. Porten står öppen och vakten ber dem vänta medan han skickar efter baronens kastellan. Eskilsby ligger långt från landsvägarna och det är sällan baronen får gäster, och ännu mer sällan gäster från Anhem. Så här långt ut i obygden lever minnet kvar av Anhem som en stor och viktig stad och kastellanen förklarar att baronen är glad att kunna erbjuda sällskapet sovplatser för natten.