Etikett: Vädersten

4. Harpyornas torn

Speltillfälle 3: 200612

Då Durus och Kwitzach närmar sig tornet lyfter en flock stora fåglar tungt flaxande från krönet. De flyger illa, skriker och skränar. Så sveper de en efter en ner mot de båda äventyrarna. Det är stora gråa, kraftigt byggda fåglar, tre till fyra meters vingspann …och med toviga magra kvinnohuvuden.

-”Harpyor! Det här, ser du Kwitzach, det här har jag läst om.” Säger Durus. Han tänder sin pipa: –”Lömska varelser.” Några puffar, sen är pipan igång: -”Den allmänna meningen är att Zygofer och rostbröderna tillverkar harpyor av infångade korpsystrar. De fogar ihop kvinnorna med stora rovfågelskroppar som en sorts hån mot deras tro. De stackars kvinnorna förlorar givetvis vettet i processen.” Han stoppar tillbaka tobakspungen och rycker på axlarna:  -”Men tänk ändå… tänk vad man kan göra med modern magi.” Men Kwitzach lyssnar inte, han har rusat mot den öppna porten för att undkomma attacken. En av harpyorna träffar nästan Durus med en sten och Durus sätter fart efter Kwitzach. Då de kommer in i tornet ser de att porten som skulle leda dem vidare är låst! …och en svärm harpyor närmar sig dem i allt snävare cirklar från tornets inrasade tak. -”Gee oss ett baaarn!” Kraxar de. -”Ett baarn!” Durus funderar på möjligheten att ”bygga ett barn” åt dem av ett mumifierat huvud från riddarsalen, lite klädnad och några kvistar…

Näe, det vore inte trevligt alls

Kwitzach avbryter hans tankar med ett hugg mot porten. Första hugget får upp en spricka. -”Ett sådant hugg till och vi är igenom!” Tänker Kwitzach och pressar sig till det yttersta – men hugget träffar portens tunga lås! Låset slås av och dörren går upp, men Kwitzachs armar domnar fullständigt. Durus knuffar ut Kwitzach framför sig och får igen dörren bakom dem. Harpyorna kan inte komma efter dem den vägen, och det kommer att ta tid för dem att, i det trånga tornets inre, vinna höjd så att de kan komma ut genom det inrasade torntaket. Durus ger första hjälpen-massage till den styrkebrutne Kwitzach och lyckas återge honom viss basal funktion i armarna. De barrikaderar sig därefter i en gammal jordkällare där de tillbringar natten för att återhämta sig.

2. Dödens gästabud

Speltillfälle 2: 200522

Dag 3, andra ungsommar

De vaknar till en klar och kylig morgon. Småfåglarna kvittrar och då de fått i sig lite frukost känns allt bättre igen. De använder en av de nedrasade bjälkarna i vakttornet som spång och tar sig in i fästningen. De passerar genom porttornets mörker och kommer ut på en solbelyst innergård. Enda vägen framåt är genom vad som en gång måste varit en ståtlig riddarhall. Den gamla porten hänger på glänt och det är något som inte känns rätt. Durus sätter händerna mot väggen och känner efter magi, det strålar magi ur hela rummet på andra sidan. De öppnar försiktigt den gnisslande porten och kliver in. De står i ett dödens gästabud.

Här inne är helt tyst. I ljuset som faller in genom de höga blyinfattade fönstren virvlar seklers dammpartiklar. Ljusstrålarna belyser rader av en gång rikt klädda gäster som kollapsat över middagsborden, vakter har sjunkit samman vid portarna, uppassare och musikanter ligger där de fallit längs väggarna – de är alla döda sedan länge, förtorkade och täckta av spindelväv. Tomma ögonhålor, grinande skallar i onaturliga vinklar. Här och var bland damm och väv glimmar ringar och spännen som påminnelse om vad dessa torkade, lättviktiga rester en gång varit. Deras guldbroderade kläder och mantlar, och deras långa lockar och tvekammade skägg visar att detta en gång var alderländska riddare. De kämpar som stod emot besvärjaren Zygofers demonhorder. De verkar alla ha slagits av döden mitt uppe i gästabudet, här finns inga spår av kamp. Efterverkningarna av Durus magikänning visar att magi strålar ut från varje död individ.

Kwitzach slår prövande av huvudet på vakten närmast honom. Det träffar golvet med ett tomt, ihåligt ljud, rullar iväg och samlar upp en massa spindelväv i det krulliga håret. Dvärgen ser sig spänt om med yxan redo, men inget händer. De tar sig tyst genom riddarsalen, strykande längs södra väggen, och fortsätter ut genom porten. De kan knappt tro det är sant, då de utan missöde kommer ut i solen igen.

Dödens gästabud