Speltillfälle 23: (210807) De dödas ö

16:e midsommar, 1165 e.s.

Det är mycket svag vind men efter någon timme ser de en klippig ö växa fram i nordost. Kaptenen berättar att detta är Dödens ö, en gammal begravningsplats som ingen med sina sinnen i behåll går i land på. Kwitzach och Durus betalar kaptenen för att lägga till och vänta på dem ett dygn medan de går iland. De klättrar uppför de branta klipporna och efter en timme har de nått krönet och ser fartyget ligga långt nedanför dem.

Speltillfälle 24: (210925) De dödas dal

16-17 midsommar, 1165 e.s.

Efter diverse äventyr når de ett orchläger, det är koncentrerat kring en hembränningsapparat byggd av en gammal rustning och ett imponerande krumhorn.

Efter att ha irrat runt lite i gångar i bergssidan ser de ut över en annan dal. De ser skuggor, eller spöken, irra runt där nere. Här hörs inte vindens sus bland klipporna utan blott ett stilla klagande bakgrundsljud, som tusen suckar av ensamhet.

Så faller en skugga över dem – jätten Skråme! Han fångar in Kwitzach och kramar nästan sönder honom. När Kwitzach får luft igen står han på jättens handflata, iakttagen av ett väldigt öga. Jätten mullrar: -”Är han Zygofer? Har en fångat Zygofer?” Kwitzach nekar, finner sig snabbt och skaldar en visa som sjunger jättens lov. Snart svänger jättens höfter i takt med visan och en fruktansvärd andedräkt träffar Kwitzach då jätten ho-ho-hummar och försöker sjunga med i refrängen. Efter en stund har de förstått att Skråme letar efter sitt krumhorn, som han använde för att skänka de odöda ro. Det stals av småfolk när han sov.

Genom en serie oväntat framgångsrika manövrar lyckas de  smyga fram till hembränningsapparaten, få loss krumhornet och ta sig tillbaka utan upptäckt. Natten har fallit då de lämnar tillbaka det buckliga gamla hornet till jätten. Hans tacksamhet är stor och han sätter sig till rätta och börjar spela en vaggvisa på hornet – och se! De irrande spökena i dalen stannar upp, vänder sakta sina oseende blickar mot den spelande jätten och deras flackande skepnader börjar lysa svagt ljusblått. I skenet från Ravlands fullmåne ser det ut som om tusen små lyktor tänts på dalens mörka botten. De dödas vålnader börjar långsamt och fridfullt vagga fram och tillbaka till musiken och en djup känsla av frid lägger sig över allt och alla.

Så lägger Skråme ifrån sig hornet och bär äventyrarna över dalen till en gammal grav uthuggen i klippans sida. Här väntar spöket av en forntida konung omgiven av de som följde honom i graven. Vid hans fötter ligger en guldglänsande krona som han med en långsam gest bjuder äventyrarna. De tar den och bugar höviskt, varefter Skråme bär dem till gången som leder ut ur dalen och de tar sig tillbaka till sitt fartyg. I kajutan konsulterar de Vishetens bok och det är ingen tvekan – de har kommit över kronan Stanengist!