Månad: maj 2025

25. Marrittens mardrömsfärd

Speltillfälle 25 220205:

17-18 midsommar, 1165 e.s. – Massakern på Marritten

Färden över Laak Varda används av äventyrarna till att praoa som sjömän. Kwitzach arbetar på däck medan den långe Durus skickas upp i mastkorgen som utkik.

Durus vill göra rätt för sig. Han anstränger sina ögon till det yttersta, han spejar något fruktansvärt (pressar flera slag) och när de ankrar för natten är han svimfärdig. Ensam på däck anar han i nattmörkret vad som skulle kunna vara en molnbank som väller fram mot skeppet. Han ser dubbelt och kan inte fokusera efter dagens ansträngningar och när han nu försöker iaktta dimman blir det för mycket, han stönar högt och svimmar av. Dunsen då Durus går i däck får Kwitzach att komma upp för att se vad som hände. Kwitzachs utvilade ögon ser direkt att en bank av blodsdimma är över dem och han utför ett veritabelt styrkeprov då han slänger Durus över axeln och klättrar upp i masten – upp, upp, upp över dimman! Uppe i mastkorgen hör Kwitzach skriken från besättningen. Då morgonsolen stiger skingras dimman, Kwitzach och Durus kan se ner på ett däck fläckat av blod. De klättrar ner och konstaterar att de är de enda levande varelserna ombord, de övriga återfinns i kajutan, hackade i bitar.

Då morgonljuset skingrar dimman över Laak Varda blottas ett däck fläckat av blod

19-20 midsommar, 1165 e.s.

Chocken är stor men de kan inte stanna kvar ute till sjöss. De drar sig till minnes det som de under gårdagen lärde sig om sjömannayrket och lyckas få Marritten att glida mot land. Så småningom rammar de som fulla söndagsseglare en brygga. De funderar på om de ska söka sig till närmaste by men misstänker att de kommer anklagas för att ha mördat besättningen. De följer därför i rask marsch Eljafloden österut mot byn Kumleklint. Där tar de in på värdshuset ”Död mans hand” och faller i djup sömn.

24. De dödas ö

Speltillfälle 23: (210807) De dödas ö

16:e midsommar, 1165 e.s.

Det är mycket svag vind men efter någon timme ser de en klippig ö växa fram i nordost. Kaptenen berättar att detta är Dödens ö, en gammal begravningsplats som ingen med sina sinnen i behåll går i land på. Kwitzach och Durus betalar kaptenen för att lägga till och vänta på dem ett dygn medan de går iland. De klättrar uppför de branta klipporna och efter en timme har de nått krönet och ser fartyget ligga långt nedanför dem.

Speltillfälle 24: (210925) De dödas dal

16-17 midsommar, 1165 e.s.

Efter diverse äventyr når de ett orchläger, det är koncentrerat kring en hembränningsapparat byggd av en gammal rustning och ett imponerande krumhorn.

Efter att ha irrat runt lite i gångar i bergssidan ser de ut över en annan dal. De ser skuggor, eller spöken, irra runt där nere. Här hörs inte vindens sus bland klipporna utan blott ett stilla klagande bakgrundsljud, som tusen suckar av ensamhet.

Jätten Skråme har upptäckt dem.

Så faller en skugga över dem – jätten Skråme! Han fångar in Kwitzach och kramar nästan sönder honom. När Kwitzach får luft igen står han på jättens handflata, iakttagen av ett väldigt öga. Jätten mullrar: -”Är han Zygofer? Har en fångat Zygofer?” Kwitzach nekar, finner sig snabbt och skaldar en visa som sjunger jättens lov. Snart svänger jättens höfter i takt med visan och en fruktansvärd andedräkt träffar Kwitzach då jätten ho-ho-hummar och försöker sjunga med i refrängen. Efter en stund har de förstått att Skråme letar efter sitt krumhorn, som han använde för att skänka de odöda ro. Det stals av småfolk när han sov.

Genom en serie oväntat framgångsrika manövrar lyckas de  smyga fram till hembränningsapparaten, få loss krumhornet och ta sig tillbaka utan upptäckt. Natten har fallit då de lämnar tillbaka det buckliga gamla hornet till jätten. Hans tacksamhet är stor och han sätter sig till rätta och börjar spela en vaggvisa på hornet – och se! De irrande spökena i dalen stannar upp, vänder sakta sina oseende blickar mot den spelande jätten och deras flackande skepnader börjar lysa svagt ljusblått. I skenet från Ravlands fullmåne ser det ut som om tusen små lyktor tänts på dalens mörka botten. De dödas vålnader börjar långsamt och fridfullt vagga fram och tillbaka till musiken och en djup känsla av frid lägger sig över allt och alla.

Så lägger Skråme ifrån sig hornet och bär äventyrarna över dalen till en gammal grav uthuggen i klippans sida. Här väntar spöket av en forntida konung omgiven av de som följde honom i graven. Vid hans fötter ligger en guldglänsande krona som han med en långsam gest bjuder äventyrarna. De tar den och bugar höviskt, varefter Skråme bär dem till gången som leder ut ur dalen och de tar sig tillbaka till sitt fartyg. I kajutan konsulterar de Vishetens bok och det är ingen tvekan – de har kommit över kronan Stanengist!