Speltillfälle 21 (210719)

9-10 midsommar

De djupa strukturerna, Stormunsels allra äldsta delar. De gångar som i forntiden genomkorsade berget har rasat till följd av årtusendens skalv och sättningar. Härifrån och nedåt är det klättring som gäller. Efter två dagar når de en stor mörk bergasal. Långt fram syns det flackande ljuset från lågor komma upp ur ett hål i marken. En mycket långsam, mullrande andhämtning hörs. Dvelverna pilar före och ur mörkret dyker andra dvelver upp. De skrattar, skrockar och plirar mot varandra. De tar över slädarna och drar bort dem.

Detta är de djupa strukturernas djupaste nivå. I en väldig fängelsehåla sitter urdraken Varde inspärrad. Draken hålls fjättrad av ett mästarmitt metallnät, men nätet har efter årtusenden börjat brista och det var för att laga det som dvelverna begav sig till ytan efter särskilda metaller.

Enligt legenden dräptes draken Varde en gång i tidens början av Arvias anfader Oramund. Arvia ser att draken lever och inser att hela familjelegenden är falsk: -”Vid Kromb! Mitt dvärgiska svärd törstar efter ära!” Hon drar sitt svärd och rusar mot hålet, ropande: -”Arvia Vardebaneeee!” Med svärdet höjt till hugg kastar hon sig över kanten och… skickas fem meter upp i luften av en eldstråle från draken. Hennes förbrända kropp plaskar ner och steker fast på nätet som håller draken fängslad, hennes halstrade hand håller fortfarande det magiska svärdet Maligarn med dess alvrubin. Durus och Kwitzach ser genast möjligheten att få tag på svärdet som Arvia tog från dem i Pelagia. Durus använder sin övertalningsförmåga och får den hjärtekrossade Lupus Karsk att ge sig ut och hämta svärdet. Lupus smyger fram till kanten, sträcker sig så långt ut han kan och börjar precis få grepp om svärdet då… både han och Arvias kvarlevor skickas upp i luften av en ny eldstråle. De faller ner och bränner fast på nätet.

OK, dags att byta taktik. Det finns inte fler expeditionsmedlemmar att använda och dvelverna håller sig undan. Durus och Kwitzach kryper fram till kanten av hålet, men håller sig utanför Vardes synfält.  De är så nära att värmen från drakens andedräkt får ögonbrynen att krulla sig. Durus slår i Lärdomens bok och finner vad urdraken drömmer om. Därefter sjunger han en manipulerande vaggvisa som får Varde att somna.

Efter att Kwitzach lyckats med ett svårt smyga-slag är svärdet Maligarn åter i deras händer. De kryper bort från hålet, dvelverna tackar för hjälpen med reparationsmaterialet och skjuter sedan upp dem till ytan medelst den experimentella nödhissen ”Silverspjutet”. 

SL:s kommentar: Jag har tidigare skrivit om att mina spelare maximerade nyttan av ”Lärdomens bok” – detta är ett av tillfällena. Att använda boken till att få veta vad draken Varde drömmer om när den sover var väl kanske att tänja gränserna något, men spelarnas idé att söva urdraken med en specialkonstruerad vaggvisa var så bra att jag var tvungen att bejaka. Ett mycket framgångsrikt manipulera-slag senare hade den första konfrontation mellan karaktärer och en drake som jag någonsin spellett (!) hanterats på ett fridsamt vis.