3:e midsommar

Det är på femte dagen efter deras ankomst som den för dvärgar viktiga högtiden Tillbedjan av jorden inleds. Högborna dvärgar från vida omkring samlas i Stormunsel. Under allvarstyngd tystnad blandar sig kanidiska munselmaner med tillrest dvärgafolk i den mörka Kaniderhallen. Från ett galleri i den väldiga salen hörs en kör av djupa urbergsstämmor. Salen ligger i mörker så när som vid altaret där det gulaktiga skenet från hundratals vaxljus reflekteras i gyllene speglar och från det ädelstensbesatta taket. I denna ö av flackande, glittrande ljus förrättar kung Karonax, drottning Sulma och ett antal präster och potentater tillbedjan av jorden enligt hävdvunnen tradition. Men under firandets höjdpunkt, just då Sulma lagt sten på sten och Karonax skall gjuta bergsdroppen, händer något. Någon form av uppståndelse framme i ljuset, en rörelse bland det tätt samlade finfolket. En härold tränger sig fram genom massan av högtidsklädda och han viskar i konungens öra. Två tunna och bleka dvärgar förs fram till bergkungaparet. Nykomlingarna flinar förläget och kisar med ögon ovana vid ljus. Ett sus går genom salen – dvelver! Två dvelver har stigit upp ur de hisnande djupen – detta har inte inträffat på flera mansåldrar! Dvelverna, dvärgarnas märkliga förfäder, lever fortfarande i de djupa strukturerna – de ursprungligaste, djupaste, urdvärgaboningarna, dit dagens dvärgar ej längre har tillträde. I det gyllene skenet vid altaret ses konung Karonax, drottning Sulma, dvelverna och den kunglige livmagikern samtala på ett uråldrigt teckenspråk.

Därefter vänder sig konungen till de församlade: -”Vad våra ärevördiga gäster från de djupa strukturerna vill framföra har ännu inte till fullo framgått, men följande står klart: Deras ärende är av den yttersta vikt för världens överlevnad. De säger att ”odjurets” fjättrar håller på att brista, och om odjuret kommer lös ska det föröda världen. Dvelverna ber om material för att reparera kedjorna som håller odjuret fånget. Bergsfolk! Jag söker fyra frivilliga att ned i djupen frakta det reparationsmaterial dvelverna ber om!”

Arvia av Kromb kliver fram: -”Låt mig gå! Kanske kan jag fullborda mitt livs mening genom att hjälpa våra förfäder.” Fram stiger även den dödssökande dvärgakämpen Lupus Karsk. Hans hjärtas dam gifte sig med en annan och hela hovet tvingas iaktta hans sorg. Hans hy har en sjuklig kulör och han har magrat på ett sätt som tar bort matlusten för alla andra. Hovet är imponerade och lättade över hans önskan att bege sig ner i djupen.

Självklart räcker även Durus och Kwitzach upp händerna: -”Eders kungligheter. Stormunsels vaktpatruller räddade nyligen våra liv, låt oss återgälda detta.”

Speltillfälle 17: (210424)

43-45:e ungsommar

Då Durus vaknar är det dimmig och råkall morgon. Han noterar att han ligger i kärra som knarrande dras uppför en bergsväg. På ena sidan ser han en brant bergvägg och på andra en slänt med vresiga granar. Nästa gång han vaknar är himlen klarblå, solen strålar över ett bergslandskap täckt i bländande vit snö och kylan nyper i kinder och näsa. När han nästa gång vaknar är han nedbäddad under stora fällar i ett rustikt inrett rum. Genom fönstret ser han fjärran snötäckta toppar och… -”Välkommen till Stormunsel din sjusovare!” Ropar Kwitzach och slår upp dörren. –”Här är jag med din läkare. Vi har haft otrolig tur. En dvärgpatrull från Stormunsel fann oss medvetslösa i bergen och…”. Han stannar till och vädrar: -”Uff. Det där är inte bergsluft!” Med en smäll drar han igen dörren och ropar till läkaren att försegla rummet. Durus känner det själv nu – han har kommit in i ett nytt skov av stinkröta. Dörren förseglas skyndsamt med bly och vax, och under tre dagar lever han på mat som hissas ned i en korg utanför fönstret.

1-2:a midsommar

Då stinkrötan efter ett par dagar lagt sig, och avspärrningarna runt Durus hävts, introducerar Kwitzach en gammal bekant – mäster Byrndel, dvärgdiplomaten de mötte i Pelagia. Denne berättar om de faktioner som håller på att göra upp om makten över Ravland efter blodsdimmans tillbakadragande. Byrndel berättar också om sin dröm – en pan-ravländsk fredskonferens för att undvika det storkrig som landet är på väg mot.

SL:s kommentar: Korpens klagan har nio ”maktspelare” som spelarna kan stöta samman med. De har alla sina egna mål och spelarna kan kämpa mot en/flera/alla maktspelare, eller alliera sig med dem, eller bara iaktta dem från sidan medan de försöker uppnå sina mål (alla nio har mål de vill uppnå). Det är en rikedom, men det kan också bli förvirrande. Vi hade vid det här laget spelat i nästan ett år och jag hade svårt att ge spelarna en bra bild av vilka olika faktioner och krafter som fanns i världen och vad de ville. För att styra upp det hela valde jag att lämna Erik Granströms myllrande, kaotiska och svåröverblickbara upplägg för att falla tillbaka mot något som mer liknar klassisk fantasy – en koalition av ”de fria folken” mot den hotande ondskan. Jag lät diplomaten Byrndel vara idealisten som driver på för att skapa den pan-ravländska fredskonferensen. Hans mål är att få dvärgar, alver, och ryttarfolken i norr att reda ut sina tvister så att de kan bilda en allians mot Zytera och rostbröderna. Detta lite uttjatade upplägg går på tvärs mot andan kampanjen, men det visade sig vara ett lyckad förenkling, plötsligt visste spelarna att de hade två block att välja mellan. ”De fria folken” är inte goda men trots sina brister bättre än Zyteras demonhorder och de fascistoida rostbröderna. Två grupperingar klarade spelarna hålla i huvudet även när det senare blev långt mellan speltillfällena. Orcherna skulle varit en viktig allierad i kampen mot Zytera men näshuggningen av deras kejsarinna gjorde att de återföll till hemska illdåd och bildade en tredje kraft som inte kunde samarbeta med någon.