Speltillfälle 15 (210410)

Kejsarinnans torn står i högan låga och larmet går. Durus och Kwitzach rusar genom ruinstaden och flyr nerför trapporna i den gång de tog sig in genom: -”Ilender har det säkert riktigt bra där han är. – Ja han har säkert hittat nya vänner.” De kommer ut vid bergets fot och tar sig till vakttornet där de fick lämna ifrån sig sina vapen. Kwitzach försöker smyga in och hämta utrustningen, men det går inte bra. Inte bra alls. Långsamt och försiktigt, steg för steg, smyger den nakne dvärgen in, men mitt på borggården blir han varse att orcherna iakttagit honom en god stund. Han flyr ut i mörkret – med alla vakter utom en i ett koppel efter sig. Durus den långe passar då på att rusa in till den kvarvarande vakten: -”Har det varit en naken dvärg här? Han är en tjuv! Jag måste se så att min utrustning är kvar!” Durus lyckas manipulera vakten till att släppa in honom i förrådet, där han tar svärdet Rostbite och hugger ihjäl orchen. Därefter plockar han på sig inte bara sin och Kwitzachs utrustning utan även ett urval av de tillresta sändebudens ålderdomliga ämbetsrustningar: En broderad stridsluva, en silverhjälm och en förgylld hjälm med örnvingar lastas på åsnorna varefter Durus leder dem ut i mörkret. Så småningom återförenas de båda äventyrarna och nästa dag överräcker de juvelen till alverna. Surt, men svårt att undvika.

Speltillfälle 16: (210417)

För att undkomma förföljande orcher ilar de norrut, mot Kaniderdvärgarnas rike. De har nått fram till bergens fot då de första förföljande orcherspanarna hinner ifatt dem. Bland de stora blocken på den branta sluttningen lyckas de besegra orcherna, men Kwitzach är bruten. Durus stoppar ner honom i deras tomma vattentunna och leder åsnorna upp i bergen. Marschen fortsätter i ytterligare två dygn innan de skakat av sig orcherna. Vid det laget är Durus helt utmattad och då ett kraftigt hällregn tvingar honom och åsnorna att ta skydd i en grotta svimmar han.